Bryter ihop.

Just nu är det lite för mycket, på lite för många plan.

Asylutredning och offerter.

Maskinhaveri och barnakramar.
Gott Barn sover på soffan i väntan på en bättre lösning och återbetalning av en liten summa via swish som gett en medmänniska ett par dagars respit.
PokémonGo-jakt och tunga samtal med mig själv, men även med den som inte längre finns där.
Surdegsbakande och den lilla nervänden i ögonlocket som rycker och drar och påminner mig om att jag tappat bort nått, i allt detta. Tappat bort mig. Hela mitt jag.

just nuBryter ihop. Ger mig själv tio minuter av haveri… sen är det dags samla ihop mig.
Vidare, vidare. Uppdrag att genomföra, möten att vara närvarande i, livet fortgår fast det känns som det är för mycket. För egentligen är det väl bara så att det är livet, alltsammans. Rubb och stubb.

Tårarna trillar och jag vaggas av Lisas vackra ord, tilliten till kärleken pockar på, knackar på mitt hjärta och frågar Minns du mig? Jag finns här, alltid!