Att bejaka

Tycker om. Att lära känna nya människor. Människor som berikar. Som för in nya perspektiv i mitt liv. Människor jag inte hade stött på om det inte vore för sociala medier, i en eller annan form. Det är spännande!

I #BusinessBoomUtmaning har jag hittat Lena Ollas Gustafsson, en klok och vis kvinna som utstrålar en mjuk och skön energi. Tycker om. Vi har upptäckt många gemensamma nämnare, i både tanke och tycke, och samtidigt så både ger och får vi tankespjärn av varandra. Idag pratar Lena i sin FB-live utifrån en tanke hon fick när hon läste Jag har varit låg… och jag gläds, åt att det finns så många underbara människor att upptäcka och sträcka ut en hand till.

Förra veckan gick jag kurs i Fördjupning i HACCP, och idag letade jag upp de av deltagarna som finns på LinkedIn. Skrev en liten ”hej, vill du bli del av mitt växande nätverk även här på LinkedIn” och har nu fyra nya kontakter där. Kontakter som man aldrig vet var de kan leda – eller hur? För tänk… vad kan bli möjligt, om jag går ut i världen med ett öppet sinne och en önskan att bejaka?

Igår fick jag så en fråga, som jag bemötte just så. Med öppet sinne och en önskan att bejaka (det i mig som är nyfiket, som undrar vad som månde bliva) sa jag Ja. Pirrigt och champagnebubblande känsla i kroppen, när jag bejakar mig. För märk väl – det är mig jag bejakar.

Nya upplevelser.
Nya bekantskaper.
Nya erfarenheter.
Allt det där är gåvor jag ger till mig.

Strategin Bådeock!

Den 19 oktober publicerade jag ett inlägg som hette Bådeock! Eftersom detta ord ständigt dyker upp, så skriver jag om inlägget lite och kör en repris:

Blir så fascinerad av tendensen att tänka antingen eller som jag stöter på lite överallt. Själv har jag mycket större fallenhet åt både ock-tänkande. Nuförtiden, märk väl. Helena för bara fem-tio år sedan var en antingen eller-typ.

För egen del ser jag behovet av både ock-tänkande på alla plan. I hemmet, skolan och på jobbet. Oavsett om det gäller datorer i skolan, kosthållning, vikten av motion och fysisk träning, jobba, spela Wordfeud på telefonen, virka, fågelskåda eller läsa böcker. Alla lockas inte av alla dessa aktiviteter, men oavsett vilket, för mycket av det goda blir alldeles för bra helt enkelt. Lagom är bäst. Det är närmast en universalregel.

Anna Kaya bloggar från #SETT2013, och hänvisar till Ante Runnquist som pratar om just detta. Ante säger:

Vi måste bli bättre på ”både och” i skoldebatten i stället för ”antingen eller”.

Och eftersom jag brinner för just skolutveckling, så håller jag mig kvar i det resonemanget. För jag håller med Ante. Det är för mycket ställningstaganden bland skoltyckare, där man utifrån sin egen ståndpunkt drar slutsatser för resten av Sveriges befolkning. En av #skolvårens grundteser är att det inte finns ett rätt sätt, det finns bara mitt sätt, som är rätt för mig, men inte nödvändigtvis för dig.

Låt oss dela våra bilder av det samhälle vi vill ha, och hur ett skolsystem kan vara utformat som leder oss dit. Låt oss lyssna till vad andra tycker och tänker i frågan. Då kommer vi, tror jag, att hitta en gemensam målbild för vad vi ska med skolan till, vilket samhälle vi vill skapa. Kanske multilogen även kan ge oss insikt och acceptans att det går att nå dit med olika färdsätt och på olika vägar?

Vore det möjligt tror du? Själv svarar jag JA på den frågan.

GreynessFör betänk följande; det handlar inte om antingen eller, utan både ock. För de allra allra flesta av oss är världen inte svart eller vit, utan består av ett myller av gråa nyanser. Grått som dessutom symboliserar vishetens färg.

Våga var lite nyfiken! Både på din egen framtidsvision, och andras. Inled en dialog med de som har en helt annan vision än du. Kanske möts ni på halva vägen och går därifrån med ökad insikt! Båda två!

Bejaka de gråa nyanserna, och vidga din egen färgskala. Ställ frågan, till dig själv eller någon annan, vad du ser i framtiden?

Lyckorus

Dygnet mellan fredags- och lördagskväll var oerhört omtumlande. Jag brinner för skolutveckling, och både twittrar och facebookar mycket i syfte att driva fram något som jag på Twitter gett hashtaggen #Skolvåren. Exakt vad jag lägger in i begreppet #Skolvåren lovar jag att berätta mer om i kommande blogginlägg!

Just nu räcker det med att det är en vidunderlig känsla när det helt plötsligt är som om motorn tänker på alla cylindrar samtidigt. På både Twitter och Facebook har två underbara människor tagit fångat en boll som de springer med så svetten lackar. Vilket flow. Vilken synkronicitet. Vilken KRAFT! (Och jodå, det kommer komma mer information och reflektion kring det också, jag lovar!)

Lite grann som vårblommorna – de tittar upp när tiden är inne, oavsett om det ligger lite snö kvar eller ej. De ska bara upp helt enkelt. Ingen pardon där inte. #Skolvåren är lite så. There’s no stopping us now!

SkolvårenSnödroppar, Malmö, 16FEB2013

Känslan när det jag drömt om och jobbat så hårt för verkligen börjar falla på plats är helt magnifik! Det glöder inombords, huvudet är sprängfyllt av möjligheter som ligger framför oss, det spritter i kroppen efter att få hugga i ordentligt och bara rocka loss. Vilket lyckorus! Har du upplevt den där känslan någon gång? Hur skulle du beskriva den?

Amazing

Min vän Karin, som är en av Sveriges främsta inom ämnet flippade klassrum, (om du, liksom jag, är intresserad av skolutveckling, följ hennes blogg!) tweetade ”Obvious to you, amazing to others” av Derek Sivers i höstas. Jag föll pladask och har använt den både för att peppa mig själv, men även i coaching och undervisning.

Jag känner igen mig i tanken ”Attans, varför har inte jag kommit på något så där genialt som hon har, och han, för att inte tala om de där!?”. Har bestämt mig för att sluta med det. För vem gagnar den tanken egentligen?

Om jag fortsätter att göra det jag gör, det jag brinner för, med en iver att lära nytt, utvecklas, njuta av dagen OCH med tillförsikt se morgondagen an – ja, tror du inte det jag skapar kommer att bli amazing då? Jag tror jag ska börja tro på det, till fullo! Vad tror du?

Av ännu större intresse är denna fråga:
Vad skapar du, som jag och alla andra, kommer att tycka är helt fantastiskt?

Spaning

Under ett par veckors tid har vi från läggdags fram till arla morgonstund hört en hoande kattuggla ute på Bulltoftafältet. Ett ljuvligt hoande, lite längtansfyllt så där, som sätter ett smajl på mina läppar varje gång jag hör det.

Igårkväll hörde jag ugglan redan vid sjutiden och tre fjärdedelar av familjen bestämde sig där och då för att gå på kattuggle-spaning. Och minsann om vi inte lyckades!

Vi inte bara lokaliserade var den huserade, utan vi såg den också – tror vi åtminstone. Den tystnade när vi kom nära, men alla tre såg vi en skepnad i uggleform, som satt på ett sätt så det inte riktigt fanns något annat det kunde vara. Tyvärr är fotona svårtolkade, framför allt lågupplösta som här, men i högre upplösning syns en typisk ögonreflex. Så jag är bombsäker, visst såg vi ugglan!

Kattugglan1 Kattugglan2

Spelade in med DropVox, och även det lyckades. Hör här när ynglingen i familjen fick syn på kattugglan i trädet, innan hoandet tystnat alldeles.

Vilken ynnest att få uppleva sådant här – får du någonsin chansen att gå på ugglespaning, ta den! Carpe diem!

Möjligheter

Att se möjligheten/erna i det till synes omöjliga och icke-lösbara, det är en konst. Jag är nöjd med att det är en konst som jag är bra på.

Igårkväll såg jag en möjlighet i något som konstaterades som ett faktum av många. Idag har jag verkställt det, till mottagarens oerhörda glädje. Så glad blev h*n att jag idag blev kallad galen. Det gör mig bara glad, för galen på det viset som avses, det är något jag eftersträvar att vara. Dagens goda handling gläder mig extra mycket eftersom jag vet att den kommer att gagna många, både direkt och indirekt. Framför allt gagnas sådana som liksom jag brinner för att förändra skolan. Och det känns himla bra må ni tro!

Snön

Vilka möjligheter döljer sig i snön?

Ibland går det snabbt att få upp ögonen och se möjligheterna, ibland döljer de sig och det kan ta en stund, eller en dag eller två, innan de dyker upp. Men dyker upp gör de, möjligheterna, och de kommer med den där underbart pirriga känslan av att en ny dörr öppnar sig, som kan medföra insikter, upplevelser, kunskaper och erfarenheter.

Tillåt dig att uppleva den där känslan, för den är guld värd, jag lovar!

#VisibleLearning

Idag har jag blivit stärkt i min identitet som förändringsagent. Har kallat mig själv det under ett års tid eller så, men insåg för ett par år sedan att det, i sanning, är den titel jag borde haft på alla anstälningar och uppdrag jag haft under min yrkesverksamma tid. Min känsla från gårdagen om  klarsynthet efter att dimman lättar stämde med andra ord!

Idag har jag, å Barnverkets vägnar, varit i Stockholm på konferens vid namn Visible Learning. John Hattie var dragplåster, men James Nottingham var minst lika inspirerande, om inte mer. Har twittrat hela dagen lång, under hashtaggen #visiblelearning, så är du nyfiken så kan du hitta en massa input från mig och andra twittrare där. (Jag twittrade mest som @Barnverket men även en smula som @HERO_Respondi – följ oss gärna!)

Har skrivit anteckningar och twittrat samtidigt, vilket är något schizofrent. Men på något underligt vis ger det mig även en möjlighet till omedelbar fördjupning, inte minst när jag får respons på mina tweets. Dagens absoluta höjdpunkt var dock när John Hattie på eftermiddagen raddade upp en massa uppmaningar, där den absolut bästa löd ”I am a change agent!”.

Oj vad det gjorde mig glad – justFörändringsagent för att jag ju ser själv att jag själv, och alla andra förändringsagenter kan göra så stor nytta, och behövs för att vända trenden av negativt rapporterande, uppgivenhet och hopplöshet som omgärdar svenska skolsystemet idag.

Vad är då en förändringsagent? Det kan t ex vara en individ som agerar katalysator för förändring. Hittade på sidan 128 i sin bok Visible Learning (finns även på svenska) skriver han följande om lärarens bidrag: ”It requires them to believe that their role is that of a change agent – that all students can learn and progress, that achievement for all is changeable and not fixed, and that demonstrating to all students that they care about their learning is both powerful and effective.” (Läs mer om Visible Learning i den här presentationen t ex.)

John Hattie uppmanar alltså alla lärare att öppet se sig som förändringsagenter!

Nu tar jag mig stärkt av dagen hemåt, och kommer oförtrutet fortsätta som förändringsagent ett bra tag till – och hoppas så att jag får sällskap av några fler! Kanske du? Skriv gärna en kommentar om du själv ser dig som förändringsagent, eller om du får några andra reflektioner på begreppet eller blogginlägget!