Sommarlovet till ända

Minstingens väckarklocka skrek nyss ut sitt larm, beep-beep-beep, i ett (lyckat) försök att väcka honom. Själv var jag redan vaken och jag har svårt att se att inte äldsten också vaknade till åtminstone, även om hon börjar skolan först nästa vecka och därmed inte har någon anledning att trilla ur sängen i arla morgonstund.

Igårkväll gjorde vi Malmöfestivalen, med både karuseller och matståndsrätter – Green Fries hemmaskurna pommes frites rekommenderas till exempel varmt, gud så smaskiga! Delvis ett avslut – ett sommarlov är till ända – och även ett avstamp – en ny termin står vid dörren och knackar på.

Själv har jag börjat jobba så sakteliga, och eftersträvar, som varje år, att försöka ta med mig sommarens lugnare lunk in i de första veckorna, att inte rivstarta utan smyga igång lite mer. Fortsätter mina dagliga ritualer, morgonens meditationsstund och efterföljande sjua innan det är dags för den gröna smoothien. Bloggandet är en annan av mina viktiga dagliga göromål – här vill jag komma in i morgonskrivrutinen igen, för den ger mig så mycket. Ett sätt att både få ur mig det som behöver komma ur och samtidigt ge mig själv en stunds fokus på morgonkvisten. Sen har jag sedan slutet av juni lagt till 20 minuters gitarrplinkeplonk varje dag, utföres oftast på kvällen innan läggdags.

Nästa vecka börjar körrepetitionerna igen, där jag bestämt tror vi ska börja repetera inför vår Salzburg-resa om ett par veckors tid. Gitarrlektionerna börjar först veckan efter igen. Däremellan är det inledande möte med min och en väns nystartade bokklubb, något jag verkligen ser fram emot med spänning. Och så ska fönsterfodren i matsal och vardagsrum målas, deadline är bokklubbens första träff så det vill till att dra igång det arbetet.

Ja. Idag sker skiftet. Jag känner det i mig. Nu är sommarlovet slut – och jag har verkligen tagit sommarlov jag också! – och det är dags för nästa fas. Den kliver jag in i med tillförsikt, balans och nyfikenhet. Helhjärtat!

Zara Larsson och tomaten

Idag framträdde Zara LarssonStora Scenen på Malmöfestivalens avslutande kväll.

Zara Larsson

I ett av mellansnacken sa hon:
Men så gulligt, där är en kille där borta [och så pekade hon ut i publikhavet] som tog med sig tomater. Tänk så fint. Han har gjort sig sånt besvär, gått till butiken och handlat tomater, kommit hit, ställt sig bland publiken, bara för att kunna kasta tomat på mig.
Och det var ju ett bra sätt att rycka på axlarna, men samtidigt känns det så vansinnigt snurrigt. Varför skulle man få för sig att kasta tomater på någon? Och inte minst på en konsert, gratis, öppen för alla, och därmed också väldigt enkel att inte gå på, om man nu inte uppskattar Zara och/eller hennes åsikter -för det verkar vara åsikterna och frispråkigheten som gör att folk går igång?

stortorget

Vad är det som gör att människan dras till att uppehålla sig vid sådant som man inte tycker om, som man irriterar sig på, blir förbannad över, avskyr? Varför väljer man det, istället för att djupdyka i något som man älskar, något fascinerande och intressant, sådant som gör att man mår bra i hela kroppen och knoppen? Hur mycket energi går åt till det förstnämnda, som skulle kunna göra gott i världen om det lades på det sistnämnda istället?