Hur kan vi?

Hur kan vi prata mer, med varandra snarast än om? Hur kan vi prata med de vi inte tycker likadant som, prata för att hitta likheter mellan oss istället för att zooma in på olikheterna (som alltsom oftast är mycket färre till antalet än likheterna)? Hur kan vi vara nyfikna på varandra – nyfikna och förundrade, snarast än dömande och kategoriska? Hur kan vi lyssna mer för att försöka förstå snarast än för att fördöma som fel, fel, fel? Hur kan vi… eller kanske snarast – hur gör man? Hur gör jag för att nyfiket räcka ut en hand, till någon som har en åsikt diametralt motsatt min egen? Vågar jag? Ska jag? Borde jag ens?

”Jag lyssnar på mina kritiker och funderar. Låter tvivlet ta plats. Kanske de har rätt. Kanske de har poänger. Kanske deras rädslor och förmaningar är befogade. Jag försöker öppna upp och på riktigt ta in det de säger och tänka efter. Och varje gång kommer jag fram till samma sak. Varje gång jag reser mig från tvivelbänken känner jag mig stärkt och återpåfylld av tillit.

Jag är helt övertygad om att vägen jag och mitt poddteam har valt att gå är snårig, komplex och problematisk. Jag är helt övertygad om att vi kommer stöta på hinder, rädslor, projiceringar och djupa existensiella smärtor och trauman. Jag är också helt övertygad om att samtalet är rätt väg att gå. Det är inte lösningen i sig. Det är en av vägarna till fler perspektiv, mer förståelse och en grogrund på vilken vi kan bygga ett samhälle tillsammans med andra.

Orden ovan är skrivna av Navid Modiri (med min emfas) i uppstartsfasen av podden Hur kan vi? Håller du med? Tror du, för det första, att vi skapar framtiden? Eller tror du att framtiden bara blir, utan att varken du eller jag har något att säga till om, att vi på intet vis kan dra vårt strå till stacken för att bidra till att forma ett samhälle som vi verkligen vill leva i? Oavsett vilket kommer Hur kan vi? garanterat att bidra med tankespjärn, det är ett som är säkert. För mig innebär tankespjärn att min förståelse för världen och mig själv vidgas, att min begreppssfär utökas och jag får – om inget annat – syn på sådant jag faktiskt inte förstår (ännu). Och just det är en process jag älskar! Så jag ser fram emot att få ta del av tjugo samtal på temat Hur kan vi prata med varandra?

Manifest från ett Sverige 3.0-samtal i Almedalen 2014 med och av bland annat Navid Modir


Idag den 2 maj 2018 är det Navids 35-årsdag (hipp hopp hurra!) och Kickstarter-kampanjen för Hur kan vi? har fyra dagar kvar att nå sitt uttalade insamlingsmål. Om du, liksom jag, verkligen tror att samtalet är en av vägarna framåt till ett mer kärleksfullt samhälle, så gör som jag och gå in på Kickstarter och stöd kampanjen. Du kan också dela vidare och sprida ordet, så att andra som ännu inte nåtts av Hur kan vi? får en chans att upptäcka projektet.

Näste läromästare!

Med make och två barn som alla är födda i Vågens tecken inom 10 dagar från varandra så har jag fattat budskapet – balansera dig kvinna!

Och vet du, jag tror faktiskt att jag börjar landa där, i en skön balans, en livsharmoni, där jag är ok med det som är, oavsett hur det är. Inte så tillvida att jag stagnerar, men jag ägnar mig inte åt att jaga väderkvarnar (så mycket) längre. Och det ger ett direkt energiöverskott som kan användas åt så oerhört mycket mer konstruktiva saker, som jag mår bra av.

Idag är det minstingens födelsedag, och han är inte så liten längre, då han nollar idag. 10 år. Inte klokt. Minns hans födsel som vore det igår, och oj vad han var fin då han kom, fem veckor tidig, men helt perfekt.

Kung över livet

Kung över livet, ett par timmar gammal.

När dottern fyllde år fick hon en räcka konsonanter i present och sonen fick idag en handfull vokaler, som de i morse försökte pussla ihop. Ledtråden var att det skulle bli en titel med fyra ord. Lite väl svårt, så jag gav dem också antalet bokstäver i de fyra orden och sen lyckades de med ytterligare lite småpuffar från mig landa i:

Ringaren i Notre Dame

Vi ska gå och se Moomsteaterns uppsättning av Ringaren i Notre Dame, tillsammans hela familjen, vilket jag ser fram emot.

Mr B i UK

Sonen, som gladde sin mor med att agera fotomodell en eftermiddag i England i somras, är sin alldeles egna person, precis som vi alla är. Men jag är fantastiskt bra på att hitta likheter mellan sonen och hans far, medan hans far tycker likheterna med mig är slående. Så kan det vara. Och ändock finns det helt unika uttrycket, som ingen annan person har.

Mor och son

Mer än nått annat är du en fantastisk individ, som jag njuter av att utvecklas tillsammans med. Att ha dig i mitt liv min son är en ynnest! Varmaste grattis på din dag, och vet med dig att jag för alltid bär dig i mitt hjärta!