Ju Mer Dom Spottar

För vad tror de växer upp när så mycket hat gror?
Tänk i andra banor
Jag ber dig!

Håll hårt i din goda vän, för där ute finns det gott om ormar
Gå med dem som vill dig väl, även om dina fickor är tomma
Glöm dem som vill sänka dig, sudda bort bad-minded tjommar
Ju mera dom spottar på mig, desto snabbare kommer jag blomma

Kapten Röd ”Ju Mer Dom Spottar”

Skapande händer

Stickar.
Skapar eget mönster. Blir för litet. Drar ut strumpstickorna och repar upp garnet.
Börjar om, fyra maskor fler än första försöket. Omskapar mönstret.

Maska för maska, varv efter varv.
Åtta varv in tar jag fram hjälpstickan och skapar ett flätmönster.
Stickar vidare.

Maska för maska.
Varv efter varv.

Fascineras.
Rytmen, fingerfärdigheten.
Hålla strumpstickorna på plats, räta, aviga.
Garnet lagom spänt, ju jämnare desto bättre resultat.skapande händerSå växer arbetet fram, skapat, av mina händer.
Dessa händer. Allt de gjort för mig.
Arbete. Lek. Nytta och lust.

Dessa händer.
Dessa skapande händer.
Med förmåga att skapa ur kärlek, likväl som ur hat.
Ur livslust, såväl som rädsla.
Valet – är mitt. Och ditt.handledsvärmareVi kan skapa det som gör nytta, gläder, värmer, berikar. Det vackra.
Handledsvärmare blir en symbol. För värme, nytta, skönhet.
Det skapade.
Sprunget ur kärlek, omsorg och ljus.
Mina händer. Mitt val.
Dina händer. Ditt val.

Varför välja något annat än kärlek?

Vad vill du se mer av?

Förståeligt läggs en massa fokus på #Kronan och händelserna där. Gärningsmannens motiv, åsikter, handlingar. Allt nagelfars och släpps ut i etern. Och etern har en större räckvidd idag än någonsin tidigare. Faran ligger i att vårt fokus är på det som inte får ske igen. Det som vi räds. Det hemskheter som gjorts. Och tyvärr, i detta läget, får vi mer av det vi fokuserar på. Så tänk dig för och fundera över om du istället för att fortsätta att sprida hat, skräck, förakt, kanske kan sprida det du vill se mer av? Kärlek? Omsorg?

Sprid berättelser om de som agerade så där som jag önskar och hoppas att jag hade agerat om jag befann mig i en motsvarande situation. De som agerar och kanske gör motstånd, i syfte att förhindra än värre händelser. De som ringer 112. De som låser dörren så alla klasskamraterna är säkra(re), håller någon i handen, lugnar någon skräckslagen. De som försöker stoppa en blödning, värmer en skadad.

Ett val mellan hat och kärlekDe, vars agerande verkligen är något att lyfta fram, agerande som jag, och förhoppningsvis även du, gärna ser upprepas.

De, som agerar utifrån kärlek, omsorg, vilja att hjälpas åt. Att de förmår göra det i en krissituation är stort, men jag tror mig veta att de även agerar så i det vardagligt lilla, vecka ut, vecka in.

De, vars agerande ger hopp om en framtid.

Vill du, liksom jag, se mer av sånt? Sprid då det! Vi får det vi fokuserar på. Så tänk till. För hat föder hat. Och kärlek föder kärlek.

Vad vill du sprida? Vilken värld vill du leva i?

Jag väljer kärlek!

Vad väljer du?

Visa er kärlek, Malmö!

Så här med 1,5 dygns distans till upplevelsen på Swedbank Stadion i Malmö då MFF tog sig till Champions League genom att spela 2-0 mot Celtic (när de behövde vinna med ett mål för att säkra avancemang), så är det främst två saker som sticker ut:

  1. Stämningen. Hjärtklappningen. Glädjen i att se så många ställa sig bakom sitt lag och fullkomligt lyfta fram dem, med sång och klapp, trummor och hejarop. Riktigt riktigt härligt att stå mitt i det där, som en urkraft som väller över mig. Och vet du – inte en bengal i sikte (förrän när vi efter matchen utanför gick mot våra cyklar, då sprakade det till när någon tände på en bengal…), och stämningen blev inte ett uns sämre pga avsaknaden av dem!
    MFF Celtic
  2. Kärleken, se 1. Och dess motsats, hatet. Kanske för starkt ord att använda, men ärligt talat, varför möta motståndarna med burop och visslingar när de kliver in på plan? Att vilja heja fram sitt eget lag, det är jag helt med på, men måste man möta motståndarlaget med hån för det? Om man inte förmår heja på motståndarlaget, och det kan jag köpa, varför inte visa dem respekt åtminstone? Hån, hat, förnedring. Vi är större än så. Både som individer och som grupp. Vi kan bättre. MFFs klack är känd för att i stort vara en positiv kraft, som peppar (egna laget) snarare än trycker ned (motståndarlaget), och det är verkligen något att arbeta vidare på.
    MFF Celtic twitter

Genom att visa kärlek och hålla fokus där, skapas den våg av kärlek och kämparanda som lyfter MFFs spelare och får dem att vilja göra sitt allra yttersta. Och är man intresserad av fotboll är det ju det man vill, eller hur?

 

Ett aktivt val

När jag var ung hatade jag, språkmässigt sätt, ofta, mycket och gärna. Jag hatade låtar, artister, vissa klädstilar, individer, företeelser, maträtter, aktiviteter, sporter… Ja gisses. Till vilken nytta? Vem gagnade det? Definitivt inte mig. Och ung, förresten. Då var jag väl ung upp till trettio eller så…

Men om det nu är så, att jag tror att enda (?) sättet att stoppa hat är att den möter en mottagare som nekar hatet inträde till sitt hjärta och sin hjärna, som gör ett val, bort från hat, till…. nånting annat. Kärlek? Acceptans? Förlåtelse? Eller kanske bara personlig frid? Då kan jag ju inte personligen använda mig av ordet hat i mitt språk, i det sätt jag möter mig själv och världen.

BoldomaticPost_Hat-ar-liksom-begreppen-rattSå jag gör inte det. Använder mig av ordet hat, alltså. Det är, liksom begreppen rätt och fel, ett begrepp som nästan inte kommer över mina läppar. För jag vill inte hata. Jag mår inte bra av att hata, och hatar jag så gör jag inte gott för någon annan heller. Så jag väljer bort det. Faktiskt.

Det betyder inte att känslan inte kan komma över mig ibland, självfallet inte. Jag bestämmer inte vilka tankar jag tänker nämligen, men jag har förmågan att vilja vilka jag ska göra något av, och hatet blir inte mitt val. Istället väljer jag kärlek. När jag kan och förmår. Kanske jag bara förmår välja att ignorera hatet istället, så jag hamnar i ett mer neutralt läge. Men att välja att stanna kvar i hatet, det minns jag inte senast jag gjorde.

Och det är så j-a befriande, ursäkta språket. Jag inser när jag skriver detta, att jag, i min befrielse från det negativa skalet jag iklätt mig för länge länge sedan, också skalade av hat-skalet. För mig hänger de ihop. Hängde ihop, rättare sagt. För om dessa skal kvarstår i mitt liv, så är det enkom som en skugga av sina forna jag. Och de har ingen makt över mig. De få tillfällen då de försöker kraftsamla, de här tandem-skalen, så faller det platt. Det går inte. Korta stunder kan jag falla in i negativitet och (möjligen) hat, men det funkar inte längre stunder. Jag ryms inte där. Jag får inte plats helt enkelt. Det leder till ett görande i total o-synk med mitt varande, och det går helt enkelt inte. Jag har blivit o-kompatibel med dessa skal, som följt mig under så många år.

[Jag skrev först ”som följt mig under så många liv”. Upptäckte det, bakstegade och bytte liv mot år, men vet du – jag undrar om det inte stämde som det stod?]

Så ja. Det ÄR ett aktivt val, att välja hat. Eller kärlek. Och det valet har du varje dag, varje stund. I varje interaktion. Konversation. Handling. Om du betänker alla dessa val i en återblick på livet ditt. Vilket val tror du bidrar till att skapa ett bättre liv?

En riktig feelgood-serie…

Nä. Det är den inte. En feelgood-serie alltså. Pratar om The Honourable Woman med Maggie Gyllenhaal, som jag och maken just såg sista avsnittet av. Och många saker kan jag säga om denna TV-serien, men feelgood är den definitivt inte.

När sluttexten rullade efter tittade maken på mig och yppade följande fundering:

När har hat nånsin varit lösningen? 

Jag kunde inte annat än kontra med:

Kan hat nånsin vara lösningen? 

Det är en serie som jag definitivt tycker är sevärd, absolut. Välgjord, om än kanske lite stolpigt skådespel emellanåt. Mycket tankespjärn, men lite för många tillfällen då jag blundat och hållit för öronen och bett maken klappa mig på handen när det var fritt fram att titta igen. Jag blir mer och mer känslig för våld och otäckheter (behöver inte vara övervåld för att jag ska vilja stänga det ute från minna sinnen), och jag skulle så gärna ha sluppit de delarna. Men resten har varit tankeväckande. Inte minst pga de där slutliga funderingarna kring hat, hämnd, hopplöshet.

För jag kan förstå det. Tror jag. Hatet alltså. Önskan om hämnd. Öga för ett öga och allt det där. Jag kan förstå det. Och vid tillfällen i mitt liv har jag, åtminstone i drömmarnas värld, agerat dömande ärkeängel må du tro, utdömt det ena straffet värre än det andra, för upplevda oförrätter. Men där har jag låtit det förbli, något som sker i drömmarnas värld. Längre än så har jag inte gått, och jag ber till gudarna att jag gör det.

Men även om man gjort det, börjat agera på hatet, utdelat hämnd, så kan man sluta. Det är möjligt att förändra framåt, även om man aldrig kan ta tillbaka något som sagts eller gjorts. Men det är möjligt att avstå ytterligare handling. BoldomaticPost_Enda-sattet-att-stoppa-hat-arFörhoppningsvis även avstå hat, för det står bortom allt tvivel, i mig, att den som skadas allra mest av hat är hataren själv drar det kortaste strået.

Men ärligt. Kan hat vara en lösning? Kan hat nånsin leda till kärlek, frid, harmoni, tillhörighet och gemenskap? Eller föder det bara än mer hat?

Enda sättet att stoppa hat, är ju att den möter en mottagare som tackar nej, som nekar hatet inträde till sitt hjärta och sin hjärna, som gör ett val, bort från hat, till…. nånting annat. Kärlek? Acceptans? Förlåtelse? Eller kanske bara personlig frid? Spelar kanske mindre roll, under förutsättning att hatet ger vika för något som kan leda till kärlek, frid, harmoni, tillhörighet och gemenskap?

Kärlek eller Hat, ett val

Sandra Christiansen skriver och gör slut med Herr Birro i Dalarnas Tidningarhttp://www.dt.se/allmant/dalarna/hej-da-herr-birro-nu-ar-det-slut

[Tillägg: Det är INTE Premiuminnehåll, utan scrolla ner så kommer du till texten!]

Jag läser, känner innerligheten i Sandras önskan och berörs framför allt av detta:
”Det är så lätt att glömma att varje människohand styrs av en vilja, av en person, att det jag gör i livet mot mina medmänniskor, det är sådant jag gör av egen vilja. Jag väljer, oavsett vad jag läser, hör eller tänker, om jag vill göra gott mot andra, eller om jag vill göra dem illa. Det är mitt ansvar.”

För så är det. I varje enskild stund, varje sekund, har jag ett val. Valet att sprida Kärlek eller Hat?

Det är inte ett val jag gör En gång, och sen är det klart. Det finns sådana val också i livet, men detta är inte ett av dem. Detta är ett val jag gör om och om och om igen. I varje interaktion, med mig själv eller med min omgivning, har jag följande ställningstagande att fatta beslut kring: Ska jag välja Kärlek eller ska jag välja Hat?

Just för att detta inte är ett ”once in a lifetime”-val jag gör, utan ett ständigt återkommande dito, så kan jag hela tiden påverka hur fördelningen mellan vald Kärlek/Hat ser ut för mig. Andelen val av Kärlek i förhållande till val av Hat är i ständig förändring.

Att välja KärlekNär jag är låg till sinne, är det för mig enklare att glömma bort att aktivt välja Kärlek. Då kan det lätt bli att jag reagerar och väljer Hat (som ju är ett grymt starkt uttryck, men som jag här menar innefattar allt som inte är kärleksfullt). Och sen kommer jag på mig själv, och vet du: just där och då har jag ett av de allra viktigaste valen! Under merparten av mitt liv valde jag i ett sådant tillfälle att svara mig själv med Hat (”Meh, Helena, hur kan du vara så korkad?”, ”Varför i allsindar skrek du på ungarna när de välte ut hela Lego-samlingen på golvet just när det är dags att dammsuga?” osv. Ja, ni kan säkert förstå och stoppa in er egen form av denna inre dialog som vi alla besitter.) men numera händer det allt mer sällan. Och vilken skillnad det gör i mitt liv. När jag väljer att svara mig själv utifrån Kärlek så växer jag och min förmåga att välja Kärlek allt oftare i alla andra sammanhang också. 

Och vet du? Jag tror *naivt måhända* att vi alla innerst inne eg vill Kärlek. Alltid. Och så vet jag inte om det egentligen är så naivt? Hur tänker du?