Mata de hungrande…

… eller se till att stoppa hungern för gott genom att se till att alla får möjlighet att säkra sin egen försörjning?

Hoppas och tror att alla är med på att det inte är ett ‘antingen eller’-förhållande, utan både ock. Dvs, så länge det finns människor som svälter behöver någon ge dem mat så de överlever. Men om alla arbetade för soppkök, hjälpsändningar med näringslösning osv, så skulle tillflödet av nya hungrande fortsätta. För att det ska avstanna och ta slut behöver någon också arbeta för att se till att alla människor, långsiktigt och hållbart, kan försörja sig själva.

Jag tänker ofta i liknelser, och detta är den liknelse som jag ofta återkommer till mentalt, när människor säger att det jag strävar efter vad gäller skolsystemet har fel fokus, eftersom jag tänker på hur det skulle kunna vara för att säkra att det blir långsiktigt och hållbart. Människor säger att skolsystemet är i kris idag och därför borde jag – och andra med mig – lägga fokus på Nuet.

Jag håller inte med. Anledningen till att jag kan säga det, är att det finns massvis med människor som arbetar stenhårt för att göra det bästa för de 1,5 miljonerna elever som befinner sig i det svenska skolsystemet idag. Jag är så tacksam för detta och understödjer deras arbete på alla sätt jag kan!

Men varför ska alla göra dem sällskap? Varför ska jag, som inte går igång på lappa och laga och göra det bästa av det befintliga systemet, ägna mig åt det? Nog är det bättre att jag gör det jag går igång på, nämligen funderar över – och faktiskt tar steg för att förverkliga – något annat, något nytt, ett system som leder till en hållbar lärande värld?

Jag ser ingen konkurrens mellan dessa två spår. Jag ser ingen ranking dem emellan, inget spår är viktigare än det andra. Det är till och med så att båda behövs.

20131117-160038.jpg

Det jag ser är dock att väldigt många avskräcks från att ta tankekliv in i att tänka på vad som skulle kunna vara, inte minst av de som hävdar att det är ett sämre val. Att det är nuet som gäller. Enkom. För alla.

Men – vem ska då se till att hungern och svälten tar slut, för att återgå till liknelsen?

Milstolpe

Igårkväll passerade min blogg 10 000 sidträffar. Inte unika, för det vet jag faktiskt inte hur jag kan se, utan totalt. För mig är det där en riktigt stor milstolpe. Tänk. Tiotusen gånger har någon varit inne och tittat på bloggen. Coolt.

20130531-111531.jpg

Milstolpar är annars något som jag egentligen lägger mindre och mindre vikt vid. Tror jag. Eller ljuger jag nu? Känner efter hur det känns när jag skriver det där. Blir lite tveksam faktiskt. Kanske är det så att det inte är antingen eller här heller, utan både ock, som är en strategi jag tycker gagnar mig allt som oftast.

För det är ju så att monokulturer, av vilka slag som helst, har en ökad risk att hamna snett. Det blir lätt för ensidigt. Lite som att satsa allt på ett kort. När en monokultur blir för stor hamnar den i ett väldigt utsatt läge, och riskerar att slås ut, om temperaturen är fel, det regnar för mycket, eller gräshoppor invaderar. Eller vad det nu kan handla om.

Jag gillar monokulturens motsats. Men blir osäker på vad det är för ett begrepp. Tänkte mångkultur? Men så läser jag att permakultur är motsatsen till monokultur. Och det känns bra. Jag gillar permakultur. Min trädgård är definitivt ett bevis på det. Och det är nog min blogg också.

20130531-113518.jpg

Jag kommer fortsätta använda milstolpe-tänkandet där det gagnar mig. Var gagnar det dig?

Hönan och ägget

Snubblade över en debatt på Twitter som lite kortfattat handlade om kunskaper vs demokratiskt elevinflytande. Vilket som är viktigast. Om man inte behöver ha kunskaper först för att kunna utöva demokrati. Och därför är alltså kunskaper viktigast. Eller tvärt om.

Kloka Klas Lindelöf, Twitteralias @Samtider, skrev följande innan jag själv hann skriva ett tweet i frågan:

Kunskap och demokrati är som olja och vatten, man får helt enkelt välja (not).

Mina egna tankar gick så här:
Diskussionen om vilket som är viktigast av kunskap och demokrati, och därmed bör prioriteras och/eller sättas i främsta rummet, är ungefär lika intressant som den om hönan och ägget. För vem bryr sig egentligen – förutom evolutionsforskare och möjligen någon enstaka vertebratmorfolog eller så – om det var hönan eller ägget som kom först?

Hönan eller ägget?

Kunskap behövs för att kunna utöva sitt demokratiska inflytande, absolut, men betyder det att vi diktatoriskt ska tvångsmata elever med kunskap för det? Nä, varför skulle det vara så? Och i rättvisans namn var det ingen som förespråkade det heller! Men varför inte möjliggöra kunskapslínlärning samtidigt som praktiskt demokratiinflytande utövas?

Tycker de tär förunderligt att antingen-eller som debattform lockar så. Eller rättare sagt, det är väl nästan definitionen av debatt, men att man väljer den formen. Vari ligger lockelsen? Och varför har vi som individer ett så stort behov av att få rätt? Hur kommer det sig att det inte räcker med att du, för ditt inre jag, vet att du har rätt? Spelar det andra någon roll egentligen?

Strategin Bådeock!

Den 19 oktober publicerade jag ett inlägg som hette Bådeock! Eftersom detta ord ständigt dyker upp, så skriver jag om inlägget lite och kör en repris:

Blir så fascinerad av tendensen att tänka antingen eller som jag stöter på lite överallt. Själv har jag mycket större fallenhet åt både ock-tänkande. Nuförtiden, märk väl. Helena för bara fem-tio år sedan var en antingen eller-typ.

För egen del ser jag behovet av både ock-tänkande på alla plan. I hemmet, skolan och på jobbet. Oavsett om det gäller datorer i skolan, kosthållning, vikten av motion och fysisk träning, jobba, spela Wordfeud på telefonen, virka, fågelskåda eller läsa böcker. Alla lockas inte av alla dessa aktiviteter, men oavsett vilket, för mycket av det goda blir alldeles för bra helt enkelt. Lagom är bäst. Det är närmast en universalregel.

Anna Kaya bloggar från #SETT2013, och hänvisar till Ante Runnquist som pratar om just detta. Ante säger:

Vi måste bli bättre på ”både och” i skoldebatten i stället för ”antingen eller”.

Och eftersom jag brinner för just skolutveckling, så håller jag mig kvar i det resonemanget. För jag håller med Ante. Det är för mycket ställningstaganden bland skoltyckare, där man utifrån sin egen ståndpunkt drar slutsatser för resten av Sveriges befolkning. En av #skolvårens grundteser är att det inte finns ett rätt sätt, det finns bara mitt sätt, som är rätt för mig, men inte nödvändigtvis för dig.

Låt oss dela våra bilder av det samhälle vi vill ha, och hur ett skolsystem kan vara utformat som leder oss dit. Låt oss lyssna till vad andra tycker och tänker i frågan. Då kommer vi, tror jag, att hitta en gemensam målbild för vad vi ska med skolan till, vilket samhälle vi vill skapa. Kanske multilogen även kan ge oss insikt och acceptans att det går att nå dit med olika färdsätt och på olika vägar?

Vore det möjligt tror du? Själv svarar jag JA på den frågan.

GreynessFör betänk följande; det handlar inte om antingen eller, utan både ock. För de allra allra flesta av oss är världen inte svart eller vit, utan består av ett myller av gråa nyanser. Grått som dessutom symboliserar vishetens färg.

Våga var lite nyfiken! Både på din egen framtidsvision, och andras. Inled en dialog med de som har en helt annan vision än du. Kanske möts ni på halva vägen och går därifrån med ökad insikt! Båda två!

Bejaka de gråa nyanserna, och vidga din egen färgskala. Ställ frågan, till dig själv eller någon annan, vad du ser i framtiden?

Bådeock!

Blir så fascinerad av tendensen att tänka antingen eller som jag stöter på lite överallt. Själv har jag mycket större fallenhet åt både ock-tänkande.

Som det här med att varannan treåring surfar på nätet, som varit i ropet senaste dagarna. Taget ur sitt sammanhang och uppblåst till orimliga proportioner kan det låta hemskt. Men varför ska det handla om antingen eller? Varför funkar inte både ock? Det finns enormt många bra, pedagogiska, kreativt stimulerande appar. Människor med olika funktionsnedsättningar kan ha stor glädje och nytta av den ”nya” tekniken, ja, utan tvekan kan det gagna oss alla.

För mycket av det goda kan dock bli för bra. Det är närmast en universalregel.

När det gäller just användande av surfplattor, datorer, dataspel, mobiler med mera, oavsett ålder på användaren!, så behövs regler och struktur. Vi behöver diskutera hur vi vill ha det i de sammanhang vi hör hemma, som familjen. Typiska familjeprinciper kan vara att vi äter middag tillsammans, umgås som familj, sköter sömn, hygien, motion och arbete (om det så är skola eller jobb) samt odlar mer än ett intresse. Så enkelt, och så svårt, kan det vara. Att börja prata om det är ett väldigt bra första steg, för det är så mycket enklare att leva upp till förväntningar som uttalats. Är jag dessutom delaktig i att forma familjens gemensamma regler så ökar chansen att jag lever upp till dem.

Och betänk, att det handlar inte om antingen eller, utan både ock. För de allra allra flesta av oss är världen inte svart eller vit, utan består av ett myller av gråa nyanser.

Varför angriper vi ofta nymodigheter som om de innebär problem? Jag drar mig till minnes hur boktryckarkonsten, teater och opera, rock ‘n roll och R&B, för att inte tala om charleston och lindy hop, togs emot som om det var samhällsomstörtande aktiviteter och ett garanterat steg mot världens undergång. Visst har det lett till förändringar, men inte – hittills – världens undergång. Har vi inte kommit längre än så här i våra attityder?Greyness

Våga var lite nyfiken! Fåga dig själv hur något du inte är insatt i kanske kan gagna dig! Testa och se. Kanske är det du testar något för dig, kanske inte, men oavsett vilket, så kanske det finns andra som gillar just den grejen. Låt dem då få göra det. Om du oroar dig över eventuella negativa konsekvenser, inled en dialog med de som tycker annorlunda än du, istället för predika total avhållsamhet. Kanske möts ni på halva vägen och går därifrån med ökad insikt! Båda två!

Bejaka de gråa nyanserna!