Förväntan, förhoppning och Dag Hammarskjölds skål!

Igårkväll slog det mig, precis när jag var i färd med att släcka sänglampan och knoppa in: Förväntan och förhoppning hänger ju ihop med att räcka fram sitt väsens skål, som Dag Hammarskjöld uttryckte det!
För att inte glömma bort tanketråden klottrade jag hastigt (och oläsligt) ned det på en liten postit-lapp, som jag nu sitter här och betraktar. Bara det faktum att jag skrev ned tanketråden gör att jag inte behöver tyda kråkfötterna, för jag minns vad det var jag tänkte.

Så här lyder raderna (så vackra!), skrivna av Dag Hammarskjöld:
”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –”

Förväntan är, för mig, att räcka fram skålen i visshet om vad jag vill att den ska fyllas med. Om den inte fylls med det jag vill att den ska fyllas med, så hamnar jag på minus. Jag har redan bestämt mig, så oavsett om jag räcker fram den tom, så är jag ”inte tom” i relation till vad jag vill ha i retur.

Förhoppning är däremot dess raka motsats. Förhoppning är att, precis som Hammarskjöld skriver, räcka fram skålen tom – nyfiken, pirrigt bubblig. Lyckligt ovetande om vad den kommer att fyllas med, och därmed öppen för vad det än månde bli (om något alls, vem vet!).

Förväntning mot Förhoppning

Det var bra och så, men… jag hade högre förväntningar så jag blev lite besviken.

Har du tänkt på hur förunderligt motsägelsefullt det där är?
Du upplever något, sång och musik, dans, en film, en bok, en middag eller semester. Och allt är bra. Kanske till och med jättebra. Men – detta eviga men – du hade högre förhoppningar. Du förväntade dig att svepas med handlöst av föreställningen, att semestern skulle skimra rosenröd med total avsaknad av gnissel och skav, att middagen skulle förlöpa helt perfekt. Så fast allt var bra, kanske till och med jättebra, så lämnar du med känslan av besvikelse. Det var bra, men inte så bra som det kunde varit, som du hade bestämt dig för inombords att det borde varit. Och besvikelsen tar över.

Där har du nackdelen med förväntningar. Väldigt sällan har jag själv upplevt, eller hört andra yttra sig i termer om att förväntningarna blev med råge överträffade. Det händer. Men ack så sällan. Desto oftare grusas förväntningar.

Krasst sett verkar det som att saker och ting sällan lever upp till förväntningar, och än mer sällsynt är det att de överträffas. Så vi bäddar för besvikelse. Känslan av att snuvas på konfekten, inte riktigt få det där färgsprakande fyrverkeriet som vi i vårt inre målat upp som den enda rättmätiga målbilden. Det som måste ske för att vi ska bli nöjda.

Varför gör vi så? Varför lär vi oss att bädda för besvikelse på detta vis?

Jag har tidigare skrivit om förväntningar och överenskommelser. Men detta handlar om något annat. Onekligen är det svårt skapa en överenskommelse med en bok om vilken upplevelse jag ska ha när jag läser den. Vad jag kan göra är dock att förändra mitt förhållande från ett av förväntan till ett av förhoppning.

drömbilden

Den ljuvliga poolen! Innehöll den varmt eller kallt vatten tror du?

När jag hoppas att något ska bli underbart, är det (åtminstone för mig) mycket enklare för mig att släppa taget och bara vara i det. Leva mig in, med hull och hår, njuta av upplevelsen, utan att jämföra den mot en inre föreställning. Jag hoppas att det ska vara bra, och det är bra. Besvikelsen uteblir till skillnad från när jag väntar att något ska vara på ett visst sätt och verkligheten sällan motsvarar min inre fantasiskapade drömbild.

Själv försöker jag få syn på förväntningar som dyker upp, och samtidigt så är jag observant på mitt språkbruk. Jag väljer medvetet ordet förhoppning, som för mig bär bubblet, champagnebubblet, pirrande i benen, det som kan komma att bli, istället för ordet förväntning, som bär en mycket mer livlös energi. Den är fast, given, inte alls bubblig och formbar, på något vis.

Ja. Jag vet inte jag. Kanske är det bara semantik, helt i onödan, meningslösa funderingar och val av ord?

Fast. Nej. Det är inte det. Inte för mig. Jag väljer förhoppning över förväntning alla dagar i veckan, för det gör mig friare att vara i en upplevelse, fullt ut. Gör mig friare att leva mig in i – och ta emot – upplevelser, utan en inre måttstock att jämföra dem mot. Det ger mig mer champagnebubbel i livet; något jag verkligen njuter av!