#blogg100 – Höra mig själv leva.

”Jag skulle vilja tillbringa resten av mitt liv på ett tyst ställe där jag skulle arbeta så långsamt att jag skulle kunna höra mig själv leva.” säger Ambrose Pike till Alma Whittaker.

Kunna höra mig själv leva.

Frasen fick mig att pausa läsningen, stanna upp, och lyssna. Inåt.

För det gör jag. Numera. Sedan… tja, det sammanfaller nog med så många andra saker i mitt liv: vårvintern 2013. Då jag hoppade på #blogg100 första gången och äntligen gav mig själv skrivandets välsignelse. Då #skolvåren föddes (och jag fick livsfränder!). Då jag anlitade en coach, och i samma veva blev medlem i en Mastermind-grupp (ja, fortfarande aktiv!). Då när begreppet tankespjärn damp in i min värld, och jag föll pladask! Då jag deltog i ett global summit for transformational leaders och på samma resa besökte ett koncentrationsläger, med allt vad det innefattar.

Ett par månader då jag, bevisligen, var vidöppen för nya intryck, insikter och möten. Även med mig själv. För då började jag, på riktigt, lyssna inåt. Då började jag sakta ned, så att jag faktiskt började uppfatta ljuden från mitt levda liv. Och den där nedsaktningen har även tagit sig fysiska uttryck. Talar långsammare. Rör mig långsammare (har numera svårt att gå så där stressat snabbt som tidigare var default-läget). Märker och tar in så ofantligt mycket mer än någonsin tidigare – observerar, förundras, berörs. Agerar mer medvetet, och inte lika impulsivt, explosivt. Eller… skrattar nog lika mycket, rätt ut, eller möjligen än mer, men attackerar mindre, vid färre tillfällen, och Med mycket större medvetenhet. Väljer.

Kunna höra mig själv leva. 

En förmåga alla har. Eller. Förmåga? Kanske fel begrepp. Snarast en grundförutsättning för livet. Något som alltid finns där – i stillheten bortom det konstanta flödet av röster inombords. Flödet som finns där – men inte måste uppmärksammas. Ju mer jag förstått hur det funkar, alltsammans, tankar, känslor, upplevelsen av världen, desto mindre benägen blir jag att kasta mig i floden som flödar genom mig. Ställer mig på strandkanten och ser den flöda förbi istället. Och där – alltid! – finns stillheten, stillheten som möjliggör för mig att höra mig själv leva. Hör du?

Tankarna är oljefärgen, stillheten själva tavlan, kanvasen som tankarna tar fäste på, emellanåt i så tjocka lager att det är svårt att tro det finns en tavelduk därunder. Men.
Den. Finns. Alltid. Där.

Alltid.

Hör dig själv leva!

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 12 av 100.
Boken ”Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter” av Elizabeth Gilbert.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

4 thoughts on “#blogg100 – Höra mig själv leva.

  1. Snarare tvärtom för mig. När jag landade i att mitt tempo är snabbt och intensivt, då blev mitt inre lugn väldigt tydligt. När jag tidigare försöker anpassa mig till andras behov av att jag skulle lugna ner mig, inte prata så fort eller så mycket, inte vara så dominant och ta så mycket plats, då var mitt inre ständigt oroligt.

    Idag kan folk uppleva mig som ett riktigt kraftpaket eller en stillsam observatör, men därinne, där är det allt tid kav lugnt.

  2. Ping: #blogg100 – Ett centrum av stillhet. | HERO – the coach

Kommentera här/Please comment here

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s