Igårkväll slog det mig, precis när jag var i färd med att släcka sänglampan och knoppa in: Förväntan och förhoppning hänger ju ihop med att räcka fram sitt väsens skål, som Dag Hammarskjöld uttryckte det!
För att inte glömma bort tanketråden klottrade jag hastigt (och oläsligt) ned det på en liten postit-lapp, som jag nu sitter här och betraktar. Bara det faktum att jag skrev ned tanketråden gör att jag inte behöver tyda kråkfötterna, för jag minns vad det var jag tänkte.
Så här lyder raderna (så vackra!), skrivna av Dag Hammarskjöld:
”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –”
Förväntan är, för mig, att räcka fram skålen i visshet om vad jag vill att den ska fyllas med. Om den inte fylls med det jag vill att den ska fyllas med, så hamnar jag på minus. Jag har redan bestämt mig, så oavsett om jag räcker fram den tom, så är jag ”inte tom” i relation till vad jag vill ha i retur.
Förhoppning är däremot dess raka motsats. Förhoppning är att, precis som Hammarskjöld skriver, räcka fram skålen tom – nyfiken, pirrigt bubblig. Lyckligt ovetande om vad den kommer att fyllas med, och därmed öppen för vad det än månde bli (om något alls, vem vet!).
HERO - the coach 
Väl formulerat. Vad tror vi att vi får när vi öppnar oss mot andra?
Och hur skiljer det sig – både i upplevelsen att ge och få, utifrån om jag är öppen för vad det än månde vara (räcka fram skålen tom) eller om jag bestämt på förhand vad jag vill ha i den?
Viktiga ord. Förväntan vill jag vara försiktig med. Förhoppningar har jag däremot många!
Och jag!
Och för mig är det allra viktigaste att få syn på förväntningarna, för då kan jag också transformera dem (frigöra dem?) till överenskommelser, eller förhoppningar, eller… nånting som inte ska bli till alls, emellanåt.
Pingback: Lästips: Förväntan, förhoppning och Dag Hammarskjölds skål! – Saras goda.
vilket härligt citat! Och: tycker allt att förväntan kan vara en slags förhoppning …
Ja, fast det är den distinktionen som jag förtydligat, för mig själv. När jag väntar mig något, så skiljer det sig, i mig, från när jag hoppas på något. Det finns en kravbild i det förstnämnda som lyser med sin frånvaro i det sista.
Förväntan och förhoppning är två bra ord som jag tror alla behöver få känna ibland, för att känna sig helt levande 😉
Mmm!
Vad vackert skrivet, och fint att du tar upp det. Så viktigt att både ge och ta emot. Ibland tror jag vi är dåliga på att ta emot. Tänker att själen vet vad den ska fyllas med och jag lägger gärna till tillit. Trevlig helg, jag ska stäcka fram skålen, to och ta emot.
Tillit! Ja – så vackert – själen vet!