Att säga Nej

Har under vintern sagt Nej. Flera gånger. Oväntade saker. Sånt jag trodde var solklara Ja, som vid en närmre titt visade sig inte alls vara Ja. Kanske ett Kanske, och jo, titta, där gömde sig ett Nej. Och ett till. Har avsagt mig saker/projekt/uppdrag. Ovant. Rädslan, den tidigare, att jag måste finnas med, måste tacka ja, måste måste måste… för att räknas. För att finnas till, vara viktig, nyttig, till gagn för andra, konkret, faktureringsbart.

Och så. Ett tyst Nej, i mitt inre. Ett tyst Nej, som växer fram, blir allt tydligare, och mer högljutt. Jag kan inte ignorera det, men än viktigare. Jag vill inte. Jag lyssnar och agerar. Säger Nej. Farhågan innan jag släppt ut mitt Nej till världen. Du vet, vad ska hen säga, vad ska de tro, kommer jag nånsin hitta några Ja inom mig, eller skjuter jag mig själv i foten nu?

Insikten efteråt, att det aldrig blir så illa som jag inbillat mig. Och kanske har det med mitt tydliga Nej att göra. Att det inte är ett intellektuellt skapat nej, utan ett innerligt Nej, för att detta inte är mitt att göra. Jag ska göra annat. Vad, tja, vem vet? Men just detta är inte mitt. Det finns någon annan vars inre ropar Ja, till det som mitt inre viskar Nej till.

Att lyssna till det. Att låta det som vill bli få lov att växa fram, titta ut, ta ett kliv framåt. Utrymmet till det kommer av att säga Nej till annat. Till det som inte är mitt att göra. Fyllde jag mina dagar med det som är någon annans, ja, vad gjorde jag då med det som pockar på, inom mig, det som vill ut, ut ur just mig? Var får det plats? Om jag fyllt mina dagar med en annan själs drömjobb, tvingar jag min själs drömjobb att hitta ett utlopp hos någon annan då? Någon vars inre protesterar, säger nä, men, jag vill ju inte…

det som vill bli

Att säga Nej. Låta det okända få breda ut sig, ta plats. Och sen kommer ögonblicket när ett Ja växer fram inom mig. Det bullrar, skramlar, slår på trummorna. Vill ut. Ja! Jag vill. Detta vill jag. Detta är mitt att göra. Ja, Ja, Ja! Skillnaden så stor, mellan vinterns Nej och detta Ja. Just detta Ja, stort och bullrigt, omöjligt att ignorera. Något helt nytt. Totalt okänt. Både samarbetet och uppgiften. Så mycket att lära. Så mycket att växa in i, så mycket att växa ut i. En expansionsyta utan begränsningar.

Tänk. Hade jag sagt ja till mitt Nej, så hade jag nu tvingats säga nej till mitt Ja. För det hade inte fått plats, mitt Ja. Vad hade det gjort med mitt Jag? Och kanske hade någon annan tvingat sig att dövat sitt inre Nej för att säga ja, ett lamt, vekt och oengagerat ja?

Låt mig välja hatt!

Jag lär känna mig själv,
och jag är inte den
jag trodde jag var.

Den frasen kom ur min mun under dagens coachsamtal med min coach. Det är en förunderlig upptäcksfärd jag är på just nu, och jag gläder mig åt alla nya dörrar jag upptäcker i mitt inre. Han ställer frågor som gör att jag ifrågasätter sanningar om mig själv, och det är ofantligt värdefullt.

Vi talade också om att tvingas välja, något jag varit obekväm med ända sedan barnsben. För mig har denna ovilja att välja inte inneburit stillestående paralysering, utan oftare att jag valt flera saker, istället för bara en. Just nu så håller jag dock på att bli bra på att säga nej till saker, som inte längre gagnar mig. Och det är ju också ett sätt att välja. Men det är många som gett mig rådet att jag måste fokusera, inte minst som företagare.

Under samtalet blev jag mer och mer klar över hur dessa två saker hänger ihop.

Jag protesterar nämligen mot att tvingas på en etikett. Det kryper i kroppen på mig. Jag vill kunna vara allt jag är, och det varierar, för varje stund. När jag tvingas sätta en titel på mig själv, känns det som en begränsning. För jag är ju så mycket mer. Jag varken kan eller vill välja ett epitet.

Jag vill möta varje dag med mitt väsens skål tom, som Dag Hammarskjöld sa.

Säg att det skulle handla om en hatt istället för en titel.

20130514-181615.jpg

Jag vill inte välja en enda hatt, att bära dag ut och dag in. Jag vill kunna välja, precis som jag väljer vilka skor som lämpar sig bäst för dagens aktiviteter. Kanske är det inte ens så att jag väljer en hatt på morgonen, utan den kommer till mig under dagen.

Har du en titel du känner dig bekväm med, som omfamnar allt du är?