”Vi har alla ett centrum av stillhet omgivet av tystnad.” skriver Dag Hammarskjöld, och beskriver då, i Pelle Bengtssons ord, vårt väsens mitt, stillhetens punkt.
Detsamma som Ambrose Pike försökte förklara för Alma Whittaker, när han yppade sin längtan efter att höra sig själv leva, eller hur?!
Den mänskliga grundinställningen är stillheten, som vi sedan fyller. För så är det att vara människa. De inre rösterna pockar på, de yttre väcker ännu fler inre till liv, och så blir det liksom trångt inombords. Så många röster, så många tankar, fragment, högljudda rop, ivrigt, ängsligt, som små barn som står och drar i ärmen i hopp om att få berätta nånting.
Och vi ger dem vår uppmärksamhet. Den som skriker högst och mest ihärdigt får vår uppmärksamhet, och ständigt än det någon som gör just det – alltid finns det en röst som är lite högre, lite mer enveten än de andra. Och så lyssnar vi, ger uppmärksamhet, lägger vår tid, energi, kraft och ork på detta något… utan att ställa oss frågan om det gagnar oss. Om det verkligen är här vi ska rikta vårt fokus. Om det ger mer än det tar. Om det ger vägledning i den riktning vi önskar röra oss i.
Vad händer när vi istället väljer att lyssna inåt, inte efter den mest högljudde, utan efter visheten? (Och visheten talar alltid, enligt Michael Neill, med en ängels röst.) När vi slutar släcka bränder i vårt eget liv, och istället ger oss hän till det liv vi vill leva? När jag förstår att jag inte måste lyssna till den inre kakafonin, vare sig den mest högljudde eller den tystaste av röster. Att jag kan välja – om det är en tanke (som ger en känsla) som jag vill utforska djupare, en tanke (och en efterföljande känsla) som gör gott. Som jag gagnas av. Som gör livet lite mer livfullt. Att stillheten alltid finns där, under, bortom, förbi det inre bruset.
När jag är nära mitt eget väsens mitt – vad vill hända?
#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 17 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.
Pingback: #blogg100 – Från fakta till förslag. | HERO – the coach
Och njutningen du kan finna i stillheten….den du ❤
Ännu en synkronicitet denna vecka! Jag gjorde en lajvsändning i tisdags på min Facebook gilla-sida och då pratade jag just om det där centrumet av stillhet som jag menar att vi alla har. Och det finns alltid där, det är vi behöver göra är att ta bort bråtet som ligger ivägen för att vi ska uppleva det. Tack!
Vackert skrivet.
Kan inte låta bli att associera till en psalm: ”I Guds tystnad får jag vara, ordlös, stilla, utan krav”
ÅÅÅÅ nu blev det allt en fin sinnrik upplevelse – ett centrum av stillhet på mycket fin bild!
Önskar dig en trevlig helg!
Kram