Trött i rutan. Har skrivit skrivit skrivit i flera dagar för att någorlunda möta en deadline, och hjärnan dunkar. Den har gått på högvarv och inte riktigt hunnit svalna mellan varven. Nu har jag lagt ned pennan för dagen, bortsett från det faktum att jag ska få ur mig en bloggtext vill säga. Så jag bläddrar i utkasten jag har, inget som riktigt lockar. Bläddrar vidare i Evernote, där jag samlat foto ur stycken och meningar ur böckerna jag lämnat tillbaka till biblioteket. Och där. Där, bland dryga sextio andra foton från just denna bok, som jag redan skrivit otaliga inlägg om/ur/från, där dyker den upp.

Dikten, av Dag Hammarskjöld, som så väl även kopplar till det jag skrivit om. Människor på flykt, som omtumlade, traumatiserade och härjade, landar in i detta land så väsensskilt från den kulturella kontext de känner som sin egen.

Nu. Sedan jag övervunnit rädslan – för de andra, för mig själv, för mörkret därunder:
vid gränsen av det oerhörda.
Här slutar det kända. Men från bortom fyller något mitt väsen med sitt ursprungs möjlighet.
Här renas längtan till öppenhet: var handling beredelse, vart val ett ja till det okända.
Hindrad av ytlivets plikter att böja mig över djupet men i dem långsamt rustad att formande stiga ned i kaos varur den vita skogsstjärnans doft bär löftet om en ny samhörighet.
Vid gränsen —

Tänk själv.
Att tvingas fly, kanske endast med kläderna på din kropp, jäktad, jagad, på väg, mot nånting, men vad?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 30 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.