Kategoriarkiv: Lärandeprocess

Utan invandring stannar Sverige (bok 11 av 12)

Publicerad den av
6

Utan invandring stannar Sverige, skriven av Jesper Strömbäck, är en bok som gör ett försök att besvara frågan Hur påverkas Sverige av invandring?

”Migration och rörlighet, inom eller mellan länder, är helt enkelt en naturlig del av vad det innebär att vara människa. Det är vare sig något konstigt eller något nytt fenomen. Det handlar om att inte vara nöjd med, utan att försöka förbättra den lott man har råkat dra i livets nyckfulla lotteri.”

Som God Man till ensamkommande, sedan hösten 2015, har jag dess ställts inför migration och invandring på ett sätt jag aldrig relaterat till det förut. Har självfallet människor i min familj som stundtals bott utomlands, likväl som lämnat Sverige för decennier sedan. Har vänner som kollegor som kommit till Sverige, av kärlek, av karriärskäl, likväl som av rädsla, på flykt.

”Att migrera, att förflytta sig från en plats till en annan, ligger i människan väsen och är lika naturligt som att äta, sova eller älska. […] Det finns inte en nation i världen som inte har formats genom migration.”

Vissa av mina Gode Barns berättelser och livsöden har krupit under skinnet på mig, och jag kommer aldrig att återgå till att vara den person jag var innan jag blev God Man. Det går inte. (Och jag vill inte, ens om det hade gått.)

”Det som skapar dynamik och utveckling är inte slutenhet utan öppenhet för nya idéer, nya erfarenheter, nya kunskaper och nya människor.”

Slutenhet – Öppenhet.
Är de att betrakta som Rätt och Fel?
Jag tror inte de behöver det. Snarast som del i det eviga kretslopp som är basen för allt liv.
Vi andas, ut, in. Hjärtat slår, vilket är ett resultat av att det öppnas, sluts, öppnas, sluts.

”Kulturell mångfald och variation gynnar kreativa processer, däremot inte homogenitet och likformighet. Öppenhet och tolerans främjar, slutenhet och fanatism hämmar.”
Gunnar Törnqvist, professor i ekonomisk geografi

Så emellanåt är slutenhet på sin plats. Men inte alltid.
Emellanåt är öppenhet på sin plats. Men inte alltid.

Däremot är medvetenhet en viktigt aspekt.
Vad väljer jag (eller du, eller staden, eller landet…) i varje stund?
Öppenhet? Slutenhet?
Och varför?

Det kräver mer av mig att medvetet välja – öppen eller sluten – på ett sätt som min andning inte kräver av mig. Inte heller min puls. Det sköts automatiskt av ett genialiskt designat system. Så är det inte med migrationspolitik. Det är av människan skapt, och därför är det av största värde att det stöts och blöts, är i ständig omformning, utvärdering, förnyelse. Så en bok som Utan invandring stannar Sverige fyller därmed en viktig funktion.

”Att vara på flykt är ett tillstånd, inte en egenskap. Det som skiljer människor och som är avgörande för hur och hur mycket de påverkar och bidrar till samhället är inte om de är födda i Sverige eller ett annat land. Det är inte om de har kommit som flyktingar, anhöriga, studenter eller arbetskraftsinvandrade. Det är deras personliga egenskaper och drivkrafter och om de ges de rätta förutsättningarna att växa. Oavsett var de råkar vara födda.”

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Uppföljning oktober 2019: Som jag är.

Publicerad den av
12

Likt förra året har jag för avsikt att stämma av gångna månaden i förhållande till årets intentioner. Det ger mig en månatlig påminnelse av vad jag har för intentioner för året, och ger mig också utrymme för reflektion och eventuell justering.

Oktober. Födelsedagsmånaden som alltid är fullsmockad med så mycket annat än firande, så ock i år. Lite underligt att fira äldstens tjugoårsdag utan hen (Australien i ytterligare en månad), men det gick det med!

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees: ✅
  • Headspace:a Meditera dagligen: ✅ Har nu Wim Hof-djupandats i 99 dagar på raken, och nu har jag uppgraderat till Wim Hof Method’s egen app. Rekommenderas. Fortsatte också med Deepak Chokra-meditationerna ytterligare en vecka in i oktober.
  • springa minst 75 löprundor –> spring-när-jag-känner-för-det-intention: Inte en endaste gång.
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt: 9 kallbad (eller kalldusch) i oktober månad. Riktigt nöjd och förbluffad över mig själv. Låg i i tio minuter när det var ca 12 grader i vattnet och det var alldeles ljuvligt!
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan: Dansa gör jag om än att jag missade ett lektionstillfälle i slutet av månaden. Å andra sidan kompenserade jag med att dra iväg på social dans den kvällen, då jag var hemma lagom i tid för den. Min danspartner lärde mig dessutom det som avhandlats på kurstillfället, så känner inte att jag missat något direkt. Ser fram emot fortsättningskurs D nästa termin!
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan: promenerat knappt 7 och cyklat knappt 26 mil. 24 dagar med ”Minst en mil i kroppen” dessutom!

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar: Läst 62/75 böcker, men faktiskt inte läst klart oktober månads engelska bok. Så det blir kanske två engelska böcker i nästa månadsavstämning. Har åtminstone bloggat om En dag ska jag skriva om den här platsen (bok 10 av 12 på svenska).
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag: Nä. Kommer inte gå i hamn med mitt spela-utantill-mål, men å andra sidan har jag spelat gitarr 14 gånger i oktober månad (trots att jag inte la handen på gitarren en enda gång de första två veckorna av oktober).
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare: ✅
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad: Oktober blev en underlig månad i relation till digital sabbat. Häll sabbat under körresan till Åra/Östersund 3-6, och sen avhöll jag mig 25-26 dessutom, och kanske också 11-12… fast helt säker är jag inte. Så ett vet jag och det är att jag inte varit så observant som jag brukar. Kanske därför jag känt att jag saknat dessa mina digitala sabbat-tillfällen senaste veckorna? I november månad planerar jag för sabbat 8-9, 15-16 och 29-30e.

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

  • boka in minst fyra stycken två-dagars-skrivretreats under året: Följande datum gäller: 13-14 september, 28-29 oktober, 11-12 november, 9-10 december. Tack vare själssöstra Sara så blev det skrivretreat 28-29 oktober. Med darlings att göra mig av med och en påbörjad ebok känner jag mig mycket nöjd.
  • fortsätta med dagliga Facebook Lives så länge det fortsätter locka mig:
  • blogga dagligen: Med 15 svenska blogginlägg och 5 engelska så är jag åtminstone ganska bra på banan igen, inte minst med tanke på att oktober varit en månad fylld av aktiviteter, både dag- som kvällstid.
  • börja podda: Har klippt 7 avsnitt och har typ 15 kvar… så det vill till att boka in stund för det med. Kalendertjockan gjorde att jag prioriterade annat. Och oktober är än värre, så jag ska boka in dagar för podfiffande i november: 4 och 15e.
  • släppa (minst) 4 e-böcker under 2019: Som sagt… en påbörjad ebok finns nu på datorn min.

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor: ✅
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad: ✅Nådde målet i januari och mars, augusti och oktober! Whoop!! Nådde inte målet i februari, april, maj, juni, juli eller september.
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg: Check på den!

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv: Firat 12 år som egenföretagare med lunch hos Anita tillsammans med Pernilla, körresan till Åre och Östersund kommer för evigt finnas kvar i mitt minne, #HBGTALKS med sagda Pernilla och Elenor Thelander, podinspelning med Caspian och Mr D (likväl som med Rebecka Koritz, Anna Brix Thomsen, Jens Peter de Pedro och självfallet Caspian – mer om båda dessa poddar vad det lider!), och så höll jag ett grymt bra föredrag under Better Globes Köpenhamnska kundevent på tema ”Better Globe Forestry ur ett organisationsperspektiv” (bra mycket mer spännande än det månne låter, tjoa om du vill ha en privat reseskildring från sommarens resa, jag har fantastiska bilder och berättelser att förevisa), och så det smått absurda med en vit Risebergabäck. Mjölkutsläpp hos Skånemejerier på andra sidan stan! Många kallbad, som synes, ett underbart dygn i Lessebo och Grimsnäs med en handfull #skolvårare, dag två av Likeaboss-kursen och direkt på det två dagars Intern revision för BRC food vilket även det var bra mycket roligare än det kan låta (Rikard Hellqvist på Bergström & Hellqvist är en lysande kursledare!), födelsedagsfirande i parti och minut (om än att min förstfödda lyckats med konststycket att befinna sig på andra sidan jorden på sin tjugoårsdag!), ett inspirerande möte på tåget och daglig sjua nummer 1900 på raken. Och så en egenritad gråååååda på det (tack Maja för den!). Vilken maffig månad!

 

Uruppförande: Missa brevis av Jens Bragdell Eriksson

Publicerad den av
12

Du spelar väl in det?, frågade jag Jens idag, när vi övat klart inför kvällens allhelgonamässa. Och jodå, det lovade han göra.

Kyrie och Sanctus har vi haft på repertoaren under året, men för ett par veckor sedan blev resten av Jens Bragdell Erikssons Missa brevis klar. Fem stycken, alla med sin egen unikitet. Och idag var det uruppförande i Södra Sallerups kyrka.

Sitter här i soffan och lyssnar. Vis av erfarenhet, t ex från vårt Stabat Mater, så vet jag att detta verk kommer att mogna i och med oss. Vi kommer sjunga det igen, och igen, och för varje gång kommer det att sätta sig bättre.

Men det är vackert som det är. Nu. Idag. ”Trots” att vi endast övat tre måndagar innan dagens genrep föra allhelgonamässan.

Vackert.
Förmår inte riktigt sätta ord på känslan.
Tacksamhet. Glädje. Rörd. Skaparglädje.
En stark känsla av ynnest. Att jag får vara del i detta. Så fantastiskt det är!

Men orden sviker mig…
Så jag bjuder in dig, kära läsare, att bilda din egen uppfattning:

 

 

Vågar jag fråga?

Publicerad den av
7

Träffade Andreas Lennartsson på tåget, och fick till ett par minuters samtal innan han hoppade av. Vi träffades när jag höll en 3-veckors kurs i ”Kartläggning och dokumentation av processer” på Newton yrkeshögskola i Malmö och han, som elev på den två-åriga yrkesutbildningen Kravanalytiker IT, gjorde ett outplånligt intryck på mig.

Andreas var på väg till sin praktik, där han sitter med kravanalys, och var sprudlande glad, taggad och nyfiken, och oerhört tacksam för att få vara ute ”i verkligheten” på ett företag och praktisera allt han lärt sig. Han sa: Jag sitter med översättning av krav, och vissa av dem är totalt oförståeliga. Men vågar jag fråga, eller kommer jag bara verka dum då?

Mitt svar kom raskt i form av ett rungande Klart du ska fråga!, och sen resonerade vi vidare kring detta, även för egen del inspirerad av just ställda krav, då jag häromdagen uppdaterade en kravspecifikation för en maskin, och insåg att vissa av de krav jag skrivit när det begav sig förra gången, är krav jag inte har en susning om vad de egentligen betyder… 

Så. Om jag inte frågar, lär jag mig inget.
Det är nummer ett. Ok, jag kanske ”verkar dum” men om det är epitetet jag får om jag frågar, så vill jag inte befinna mig i det sammanhanget ändå. Våga fråga om det är något som är oklart. Tydlighet är snällhet och så ock i omvänd bemärkelse, dvs om något i n t e är tillräckligt tydligt för mig, så ligger det på mig att vara tydlig med att det är otydligt.

Människan blir lätt hemmablind.
Det är nummer två. Det kanske är så att ingen längre vet vad ett specifikt krav innebär, eller vad det egentligen syftar till. Kanske är det en kvarlämning, ett arvegods som slunkit med genom ett antal klipp-och-klistra-versioner. I så-här-har-vi-alltid-gjort-situationer där sammanhanget sedan länge slutat vara logiskt är det just nya fräscha ögon som kan få syn på, och ifrågasätta gamla sanningar och invanda beteenden, som är den största gåvan. Och det är allmängiltigt, och gäller definitivt för mycket mer än kravanalys.

Så fråga av hjärtats lust, med nyfikenhet och ett öppet sinne!

När jag mår som bäst

Publicerad den av
3

Sitter på utbildning. Får i uppgift att gradera mig själv i fyra steg mellan två ord satta i ett motsatsförhållande. En hel radda motsats-ordpar ska jag ta mig igenom, och efter en stund inser jag att jag tappat bort den avgörande ingångsfaktorn: gradera dig i relation till när du mår som bäst.

Och jag ser – plötsligt – min förvirring. Jag vet inte…

Svarar jag som jag svarar, för att jag är van vid att agera på x eller y vis? Handlar det mer om vanan att agera utifrån x eller y än om inre välbefinnande? Och vad innebär egentligen när jag mår som bäst? Hur vet jag det? Hur känns det, när jag är och verkar i världen, utifrån att jag mår som allra bäst? Hur är det att leva mitt liv utifrån den utgångspunkten?

Tung insikt.
Den landar. Den känns.
Den pockar på ett nyfiket utforskande.
Den säger mig att det finns något att upptäcka här, en dörr öppnas att under en period gå genom livet med glasögonen när mår jag som bäst på mig. Och jag är bra på just det. Det är en av mina superkrafter (det hörde jag mig säga under lunchen, tidigare på dagen, till en av mina kursare), att sätta på mig ett par metaforiska glasögon med det jag vill fokusera på. På så vis har jag arbetat med min ilska och aggression, med mina inre diktatorer, med min livsuppgift att göra ett positivt avtryck och mycket annat. Nu, när jag mår som bäst.

Nyfiket, bubbligt och samtidigt väldigt klar över att jag i detta nu startar ett nytt projekt, undersökande, utforskande, upptäckande. Inombords. Spännande!

Ett svagt mjauande…

Publicerad den av
6

Kom hem efter en lång dag på #hbgtalks (mycket kul) och därefter lektion 4 av 10 på Lindy Hop-kursen. Nåväl. Katten Pop brukar komma och möta mig när jag kommer hem, men tji fick jag. Fast jag tyckte mig höra ett mycket svagt mjauande nånstans ifrån så lite skum blev jag. La av mig mina väskor och gick på lyssningsjakt, och befarande det värsta (att katten ligger skadad i buskaget på framsidan, överkörd… huvaligen!). Ljudet blev dock starkare när jag närmade mig gatan, så jag tittade upp och där, högst upp i grannarnas hängbjörk (kanske 6-8 meter hög) satt han. Mycket olycklig. När han såg att jag såg honom blev stegrades mjauandet definitivt. Räddningen i sikte!

Knackade på hos grannen som kom ut, tog fram stege till mig och till slut, efter mycket lock och pock lyckades jag få ner kattskrället ur trädet.

Nu är jag inte höjdrädd. Men jag har respekt för både höjd och stegar. Jag vet att det är lätt att ta sig vatten över huvudet och ett tu tre sitta i en farlig situation. Och samtidigt… Vi kan så mycket mer än vi tror. Så gör. Testa. Utmana dig. Kasta hatten. Klättra upp i trädet. 😏

Det kan kännas lite läskigt, skakigt, men med rätt förarbete (stegen placerad stabilt i marken, och stadigt mot en hyfsat grov gren) så går det. Jag tog mig uppför trädet sakta och kontrollerat, väl uppe hade jag fokus på Pop (the issue at hand) och inte på ”allt annat läskigt runtomkring” (som att jag stod på en stege 7 meter upp i luften, tanken på ”vad som skulle kunna hända om jag trillar”, den gnagande känslan av att vilja klara av det så jag inte skulle behöva ringa brandkåren och slösa deras tid på en fjöntig katt i ett träd, osv osv osv) och ett tu tre lyckades jag locka honom till mig så jag kunde få fatt i honom och ta mig nerför stegen igen (ett grabbatag om Pop, andra handen på stegen; gick det lugnt och fint upp gick det än lugnare nedåt vill jag lova).

Vi kan så mycket mer än vi tror, och det även om det känns lite läskigt!

T j u g o

Publicerad den av
4

Idag fyller h*n tjugo, min alldeles fantastiska, förundrandsvärda och fascinerande förstfödda. För första gången på tjugo år är h*n inte i närheten, utan hela vägen på andra sidan jorden, i Australien, som aupair, ett jobb h*n gör med den äran. I knappt nio månader har h*n varit där, och oj, som h*n vuxit. Som människa. Vuxit in i sig själv.

Nyttigt. Oerhört utvecklande. Att klara sig själv. Att utmanas, ställas inför ett nytt land, delvis nya spelregler (för alla länder har sina egna små klurigheter), hitta jobb, boende, skaffa vänner… ja. Allt sånt där.

Själv åkte jag till USA som utbytesstudent i tio månader andra året i gymnasiet. Det var också enormt utvecklande, och samtidigt: jag hade en mycket tydligare bild av vad jag stod inför, var mycket mer självklart en del i en familj, i min värdfamilj, och åkte inte iväg som mer-eller-mindre-vuxen, trots allt. Det Dane Alma gör är större, i mina ögon. Och h*n klarar det med bravur.

Toppar, det jajamensan, det har det funnits. Självklart. Att se sin första wallaby i det vilda, det var en höjdpunkt den, för att bara nämna en!Dippar, det har det också funnits. Självklart. Att febrig och hostig åka buss i typ 42 timmar, det var en bra djup dipp den.

Även den tog h*n sig genom, så där som vi gör, människan. Vi dansar genom livet, och likt ett musikstycke växlar det, mellan dur och moll, mellan det tystaste pianissimo, för att med ett kraftfullt crescendo växla till ett fortissimo, ibland i takt, ibland ur takt, med såväl oss själva som vår omvärld.

Det jag ser, så här från andra sidan jordklotet, är en människa som dansar i varsam samvaro med sig själv, i glädje, säkerhet och trygghet med ett självhedrande beteende som grundton. H*n vet att benen bär, oavsett vad det bjuds upp till för dans.

Om mindre än två månader kommer h*n hem igen, och jag ser fram emot att få krama och kramas, att höra h*ns alldeles ljuvligt porlande skratt, sitta vid köksbordet och spela kort, prata och lyssna till mamma-omtyckt musik (som h*n har bättre koll på än vad jag själv har). Men först stundar en dryg månads rundresande i västra/sydvästra Australien. Snart nog, får jag krama om min älskade förstfödda. Men längtar, det gör jag!

(Och sen ska vi inte snacka om det faktum att jag nu har ett barn som inte ens är tonåring längre. Hur i allsindar går sånt till egentligen?)

#HBGTALKS

Publicerad den av
5

Varit i Helsingborgs Arena hela dagen, på #HBGTALKS 2019 i sällskap med mina kollegor och samarbetspartners Pernilla och Elenor från Likeaboss.academy.

Väl organiserat event, snyggt, ordning och reda, fantastisk scenkonst som inledning av både för- och eftermiddags passen, många riktigt bra talare (på bild nedan Jesper Rönndahl, Eva Vati, Christer Fuglesang och Ari Riabacke), imponerande logistik bland annat i form av en radda SMS med information i rättan tid likväl som tänkvärda uppmaningar, läcker lunchmat och alldeles lagom med fika.

Min vana trogen har jag doodlat under dagen, ett sätt för mig att ”sätta information” i mig. Ari Riabacke är en fantastisk föreläsare, som på ett personligt, grymt humoristiskt och mycket tankeväckande sätt förmedlar budskapet som för mig har kommit att symbolisera hela detta året: Gör’t! Eller för att citera ett känt varumärke: Just do it. Torbjörn Svenssons berättelse sen, den går inte av för hackor den heller inte. Han är definitivt värd att kolla in!

Allt ordnar sig

Publicerad den av
Svara

Allt ordnar sig.

Stod det på stenen utanför det vackra grönknutade vitmålade trähuset i backen bakom Totts hotell i Åre.

Så är det. Allt ordnar sig. På ett eller annat vis.

Helt enkelt för att det som blir blir. Det som är är. Det kan jag inget göra åt – det som är ÄR ju bevisligen. Däremot kan jag, givet att jag tar avstamp i det som är, ta mig vidare, utåt, uppåt, framåt, göra det jag kan för att nästa stund ska bli annorledes. Om det nu är så att det som ÄR inte faller mig på läppen.

Då accepterar jag att det som är ÄR, och samtidigt nyttjar jag min kraft, min vilja, mitt engagemang och min visdom, till att medvetet skapa ett blivande ’är’ som jag, av endera skäl, ser gagnar fler mer.

Om jag däremot fajtas, vägrar acceptera, brottas i mitt inre eller i det yttre, mot det som ÄR… då går min energi åt till att fajtas mot det som är, vilket inte gagnar mig. Då tar jag inget avstamp, tar mig inte vidare, utåt, uppåt, framåt. Dras istället ner. Som i ett träsk. Kvicksand om det vill sig riktigt illa.

Missförstå mig rätt.

Jag är långt ifrån en person som skyr det mörka, det inåtvända, reflektionen och introspektionen. Snarast tvärt om.

Jag säger inte ’Sky mörkret’. Jag säger inte heller ’Var en dörrmatta som accepterar att folk behandlar dig helt gräns- och respektlöst’. Långt ifrån.

Det jag säger är att jag accepterar det som är. Agerar medvetet för att skapa en framtid jag ser gagnar (mig. Dig. Alla. Utifrån vad jag ser och förstå.). Och därmed eldar jag allt mindre för kråkorna; jag använder min egen energi alltmer medvetet. Känner det jag känner när jag känner det. Skrattar när jag skrattar. Gråter när jag gråter. Räds när jag räds. Och (!) fastnar inte. Vare sig i känslor som skickar mig till himmelriket eller helvetet.

De kommer. De går. Känslor är inte bestående. Och jag kan hjälpa dem vara i rörelse, i ett livgivande flöde, genom att leva (medvetet och aktivt) enligt devisen allt ordnar sig.

Uppföljning september 2019: Som jag är.

Publicerad den av
4

Likt förra året har jag för avsikt att stämma av gångna månaden i förhållande till årets intentioner. Det ger mig en månatlig påminnelse av vad jag har för intentioner för året, och ger mig också utrymme för reflektion och eventuell justering.

September. Det går snabbt nu. Tror aldrig jag haft en kalender så smockfylld som nu. Lite för bra. Jag har inte möjlighet att vara flexibel och i flow säga ja till saker när det är så tjockt, så förändring tarvas och sista veckan i oktober börjar det lätta lite på trycket, så då…

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees: ✅
  • Headspace:a Meditera dagligen: ✅ I 70 dagar har jag nu kört minst tre omgångar Wim Hof-andning (hittat en ny favoritvideo som jag kör första 15 minutrarna på) som start på dagen vilket är en underbart meditativ stund, som dessutom hjälper mig att vara i min kropp. Dessutom har jag i två veckors tid haft en Deepak Chokra-meditationsstund varje dag. Ljuvligt även det!
  • springa minst 75 löprundor –> spring-när-jag-känner-för-det-intention: Inte en endaste gång.
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt: Jaaaa! Det börjar bli kallt nog för att kunna hävda att det faktiskt är kallbad jag ägnar mig åt. Fem gånger i september har jag antingen kallbadat (mer eller mindre, dvs vattentemperaturen har möjligen inte varit under 14 grader vilket är min egenpåhittade regel, men det har åtminstone inte varit ”sommarväder” direkt) eller kallduschat. Oh vad det är skönt!
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan: Fortsättningskursen nivå C har börjat och två lektioner är avklarade. Så. Fantastiskt. Kul. Det. Är. Att. Dansa. Lindy hop!
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan: promenerat drygt 7 och cyklat drygt 24 mil. Agerade på det här ”senaste dryga året har jag en slags inre sug efter ”minst en mil i kroppen” varje dag” genom att lägga till ”Minst en mil i kroppen” i min Way of life-app som jag numera använder som tracker (främst för att jag släppte Headspace, där jag haft automatisk koll på min meditations-runstreak. Och ja. Jag är knäpp. Runstreaks är min svaghet, det är bara att konstatera.)

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar: Läst 59/75 böcker och är helt plötsligt tre böcker före. Har Nextory att tacka för detta, eftersom det inneburit att jag lyssnat på ljudböcker när jag normalt sett hade lyssnat till poddar. Fast jag ÄR en fysisk-bok-läsare i hjärta och själ. Så är det. Har bloggat om Vad jag älskade (bok 9 av 12 på svenska, fast jag läste OCH bloggade om den i juni, men då glömde jag bort mig och läste ännu en svensk bok som ”fick stå kvar” som bok nummer 6) och Lame Deer, Seeker of Visions (motsvarande på engelska).
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag: Att jag bestämde mig för Shallow, Utan mina andetag, Still haven’t found what I am looking for, Try och Annie’s song senaste uppföljningen har hjälpt… men pyttelite. Har bara spelat gitarr 7 dagar under september månad, så än en gång, bättring utlovas. Tydlig koppling till det där med smockfull kalender. Jag. Vill. Inte. Ha. Det. Så. Så då får jag ändra på det!
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare: Back on track, nu läser jag min dagliga Nepo, mer eller mindre. Äntligen!
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad: I september höll jag digital sabbat tre gånger, den 7-8, 21-22 och 27-28e. I oktober viker jag 3-6 (! Ska på körresa – varför inte hålla mig undan sociala media och skärmar i allmänhet?), 10-11 och 25-26 till digital sabbat.

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

  • boka in minst fyra stycken två-dagars-skrivretreats under året: Följande datum gäller: 13-14 september, 28-29 oktober, 11-12 november, 9-10 december. Det smög sig. Eller… det blev åtminstone inte så mycket skrivande gjort. Men jag hade det i åtanke åtminstone. Hoppas på bättre tur nästa omgång 28-29 oktober.
  • fortsätta med dagliga Facebook Lives så länge det fortsätter locka mig:
  • blogga dagligen: Njae, alltså, slirat ganska rejält här. 8 svenska blogginlägg och 3 engelska. Långt från ”dagligt”. Sedan den 27e september är jag på banan igen dock!
  • börja podda: Har klippt 7 avsnitt och har typ 15 kvar… så det vill till att boka in stund för det med. Bokar bums in det med i kalendern! 19, 26, 27 september. Det hjälpte inte. Kalendertjockan gjorde att jag prioriterade annat. Och oktober är än värre, så jag ska boka in dagar för podfiffande i november: 4 och 15e.
  • släppa (minst) 4 e-böcker under 2019: Spinner tankar men inget som konkretiserats. Än. Fast kanske ökar chansen även för detta tack vare att jag nu datumsatt skrivretreat?

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor: ✅
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad: ✅Nådde målet i januari och mars och i augusti! Whoop!! Nådde inte målet i februari, april, maj, juni, juli eller september (men det var inte så långt ifrån denna månaden).
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg: Check på den!

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv: Inledde månaden som jag avslutade den förra, som volontär på Backyard Sessions, har ridit grand old tinker-lady Tinka tillsammans med Pernilla på Lyckegården, varit hundvakt till både Sigge (se bildbevis) som Maya, cyklat till Malmö C snabbare än jag trodde var möjligt på en vanlig hederlig treväxlad damcykel, varit kulturell ännu en gång med Heléne, denna gången var det EsterBlenda på Skarhult Slott som gav oss en fin upplevelse. Skogs- och svampupplevelse, ljuvligt kallbad och GMP-utbildning som bjöd på en surprise minsann. Ett tu tre dök min doodle från 2016 års GMP-utbildning upp på skärmen, då Karen Ginsbury funnit den vid en googling tidigare under året. (Är du i läkemedelsbranschen och behöver årlig GMP-utbildning: leta upp Karen Ginsbury. Helt suverän!)