Det är så svårt!

Allt är tydligen svårt.

Att bryta en vana, eller för den delen att skapa sig en.
Att lära sig cykla och köra bil.
Och allt annat som är vanliga delar i att vara människa.

Det är så svårt! yttras i parti och minut. Blir en ursäkt, en undanflykt, för om det är svårt är det så klart lättare att inte göra det där man vill, och så fastnar vi i limbo: önskar ett, men förmår inte skapa det. För det är så svårt.

Men tänk om det inte är svårt?
Tänk om det egentligen bara är ovant?

Att bryta en vana, är det verkligen svårt? Eller är det bara det att du är så van vid att göra just det där, att det är grymt ovant att undvika det?

Att skapa en vana, är det verkligen svårt? Eller är det samma sak där? Du är så ovan vid att göra det nya du vill lägga till i ditt liv, och lägger ”svårt” på den känslan? Fast det egentligen handlar om att du inte är van?

Alma bakom ratten, krypkör kvarteret runt. Är det svårt? Eller bara ovant, eftersom hon endast suttit bakom ratten fem gånger sammanlagt i sitt liv (den senaste veckan!)?

Att lära sig köra bil, är det verkligen svårt? Det vi benämner som svårt är det vi är ovana vid – att hålla koll på både koppling, gas- och bromspedaler, backspegel och sidospeglar, växla upp och ned, hålla koll på trafiken runt omkring och hastighetsgränserna, och allt annat som är del av att köra bil, som man som passagerare inte behöver fundera över. Har du inte gjort det förut så är det väl klart att du inte har lärt dig hur det ska göras; du har ingen vana för det. Kräver det inte egentligen bara att vi övar, övar och övar, tills det sitter? För om det vore så himmelens svårt, skulle väl inte flera miljarder människor på vår jord kunna köra bil, eller hur?

Hur ofta hör du riktigt små barn benämna sin vardag som svår? Oh mamma, det är så svårt att lära mig krypa/stå/gå/prata! Oh pappa, det är så svårt att lära mig läsa/skriva! Nä, så klart de inte gör. De kan trilla sjuhundra gånger och ändå ställa sig upp, igen och igen. Frustration kan definitivt vara en del av processen, men det där resignerade Det är så svårt? Nä, tror inte det va. De kan inte – ännu – men vill, och övar då tills de till slut kan.

När vuxna inte kan, säger vi att ”det är svårt” (och i många fall så lägger vi ner innan vi ens gett oss själva en ärlig chans. Eller ja, jag ska inte tala för dig här, utan för mig: jag gör så emellanåt i alla fall). Och visst kan det vara så, att det jag inte kan är svårt för mig. För att jag inte kan. Än. Och självklart finns det saker som är verkligt svåra.
Men hur ofta gagnar det mig att jag benämner det jag är ovan vid, med epitetet svårt?

4 thoughts on “Det är så svårt!

    • Hm.
      Nu fick jag tankespjärn. *tack*
      Håller jag med eller ej? Hm…
      Alltså – jag tror emellanåt att vi gör det svårare än vi behöver, så ock med detta. Jag kan ju bestämma mig för att sluta röka och ”programmerar” om mig att värdera mig själv högre som icke-rökare än som rökare och då kanske det går himla lätt att sluta röka. Absolut superbra! Men lika gärna kan det ju vara så att det kanske är enklare att faktiskt ”göra förändringen” i beteendet och få värderingsförändringen på köpet efter ett tag. ”Jag är inte en person som tränar” kanske ändå kan bestämma sig för att försöka bli det…. genom att anlita en personlig tränare eller gå med i en löp-grupp eller något, och efter hand som jag faktiskt tränat, inse att min syn på mig själv (dvs min värdering) förändrats till ”Jag är en person som tränar”.

      Eller?

  1. Jag har hört många barn säga att det är svårt att lära sig läsa/skriva. Att lära sig krypa/gå är ju en naturligt utveckling så det är ju lite annorlunda. Nog anse jag att man måste få tycka att saker är svårt, men vill man verkligen lära sig det så tjänar det så,klart ingenting till att gå runt och tjata om att det är svårt.

    • Jag undrar om barn ”gör det” av sig själva, eller om det är en del av socialiseringen som sker? De är omgivna av vuxna (och äldre syskon) som stup i kvarten suckar och stönar över hur svåra saker är att göra… tacka tusan för att de själva börjar säga detsamma då?

      Och visst, att lära sig krypa och gå kanske är djupare inbyggt i människan än att lära sig läsa och skriva, fast… egentligen undrar jag om det verkligen stämmer? Att kommunicera tror jag är lika grundläggande som att krypa och gå, och att läsa och skriva är del av vårt sätt att kommunicera, så drivkraften finns där. Barn LÄR sig ju att läsa och skriva av sig själva även UTAN att gå i skola, om de befinner sig i miljöer där det naturligt finns folk som läser och skriver (kolla in unschooling-fenomenet), för att ge ett exempel.

      Men visst, jag säger ju det i slutet också – det finns saker som faktiskt ÄR svåra, men precis som du skriver, det gagnar mig sällan att fokusera på svårigheterna!

Kommentera här/Please comment here

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s