Etikettarkiv: öva

Det är så svårt!

Publicerad den av
4

Allt är tydligen svårt.

Att bryta en vana, eller för den delen att skapa sig en.
Att lära sig cykla och köra bil.
Och allt annat som är vanliga delar i att vara människa.

Det är så svårt! yttras i parti och minut. Blir en ursäkt, en undanflykt, för om det är svårt är det så klart lättare att inte göra det där man vill, och så fastnar vi i limbo: önskar ett, men förmår inte skapa det. För det är så svårt.

Men tänk om det inte är svårt?
Tänk om det egentligen bara är ovant?

Att bryta en vana, är det verkligen svårt? Eller är det bara det att du är så van vid att göra just det där, att det är grymt ovant att undvika det?

Att skapa en vana, är det verkligen svårt? Eller är det samma sak där? Du är så ovan vid att göra det nya du vill lägga till i ditt liv, och lägger ”svårt” på den känslan? Fast det egentligen handlar om att du inte är van?

Alma bakom ratten, krypkör kvarteret runt. Är det svårt? Eller bara ovant, eftersom hon endast suttit bakom ratten fem gånger sammanlagt i sitt liv (den senaste veckan!)?

Att lära sig köra bil, är det verkligen svårt? Det vi benämner som svårt är det vi är ovana vid – att hålla koll på både koppling, gas- och bromspedaler, backspegel och sidospeglar, växla upp och ned, hålla koll på trafiken runt omkring och hastighetsgränserna, och allt annat som är del av att köra bil, som man som passagerare inte behöver fundera över. Har du inte gjort det förut så är det väl klart att du inte har lärt dig hur det ska göras; du har ingen vana för det. Kräver det inte egentligen bara att vi övar, övar och övar, tills det sitter? För om det vore så himmelens svårt, skulle väl inte flera miljarder människor på vår jord kunna köra bil, eller hur?

Hur ofta hör du riktigt små barn benämna sin vardag som svår? Oh mamma, det är så svårt att lära mig krypa/stå/gå/prata! Oh pappa, det är så svårt att lära mig läsa/skriva! Nä, så klart de inte gör. De kan trilla sjuhundra gånger och ändå ställa sig upp, igen och igen. Frustration kan definitivt vara en del av processen, men det där resignerade Det är så svårt? Nä, tror inte det va. De kan inte – ännu – men vill, och övar då tills de till slut kan.

När vuxna inte kan, säger vi att ”det är svårt” (och i många fall så lägger vi ner innan vi ens gett oss själva en ärlig chans. Eller ja, jag ska inte tala för dig här, utan för mig: jag gör så emellanåt i alla fall). Och visst kan det vara så, att det jag inte kan är svårt för mig. För att jag inte kan. Än. Och självklart finns det saker som är verkligt svåra.
Men hur ofta gagnar det mig att jag benämner det jag är ovan vid, med epitetet svårt?

Ola Berg inspirerar till en målbild att sträva efter 

Publicerad den av
18

Sedan i höstas går jag och lär mig spela gitarr, varannan måndag efter körövningen, tillsammans med två andra hugade gitarrhungriga själar. Och vår lärare så klart. När han låter händerna rinna över gitarrens strängar, ljuder den vackert. När jag gör detsamma skramlar det mest.

Jag har velat lära mig spela gitarr ett bra tag, men aldrig riktigt kommit mig för. Plinkeplonkat lite ackord, hjälpt av en gitarr-app på fånen, och fick ju en crash course på Dooify vilket definitivt kastade mer bränsle på brasan, men inte tillräckligt för att ge mig själv kicken i häcken att ta tag i det. Själv.

Så när min lärare kastade ut en förfrågan efter hugade spekulanter så hoppade jag, glatt, på! Sedan dess så spelar jag, åtminstone fyrtio minuter varannan måndagkväll, och plinkeplonkar emellanåt lite hemma också. Men det är där min stora potential ligger gömd – i att ta mig tid, om så bara fem minuter, varje dag. Nöta ackorden, just nu har vi avancerat till barréackord, startat med F och nu också lagt till Bm (för att kunna spela Rod Stewarts Sailing). Och varje varannanveckasmåndag när jag med tafatta händer greppar gitarrhalsen och börjar ta ackord efter ackord, så vet jag att jag behöver ge gitarren mer uppmärksamhet. Jag behöver öva mer. Öva öva öva!

Och vaddå behöver? Vill? Vill jag inte? Bevisligen inte. Än. Men det pockar på, mer och mer, just viljan. Att kunna greppa gitarren och börja plinkeplonka och ackompanjera mig själv, sjungandes någon gammal slagdänga. Påminns om Ola Bergs analoga Spotify och drömmer om dagen då jag kan lägga ens en låt till min analoga dito. Ola har en ”kortlek”, med namn på låttitel och artist, för alla de låtar han lärt sig. Varje år lägger han till några låtar till sin lista, och kan då när som, givet att han har gitarr och analoga Spotify-kortleken med sig, dra av ett par låtar, gärna tillsammans med andra. Himla mysigt upptäckte jag själv när vi satt på en orange picknickfilt i Almedalen 2016 och jag fick välja ett par favoritlåtar att sjunga tillsammans.

Där en målbild som lockar mig, och även om jag ännu inte har en enda låt på ”min lista” så har jag embryon. Imagine. Sailing. Everybody hurts. Still haven’t found what I’m looking for. Nu tändas tusen juleljus och Stilla natt. Och ett par andra låtar också. Dags att lära mig några av dem fullt ut! 

Nyttan i att sätta mig i ”skolbänken” och vara total nybörjare går mig inte heller förbi. Det är oerhört lärorikt att testa på Nybörjarens anfallsvinkel emellanåt. När det där som ser så enkelt ut när någon annan gör det, kan  vara så ofantligt svårt att åstadkomma själv. Jag menar, försök du få fingertopparna att böja sig över strängarna i Bm, så att det faktiskt låter som det ska. Inte är det enkelt inte! Men med lite envishet och tid *öva öva öva* så vet jag ju att det går lättare och lättare, och till slut så sitter det där. Så är det ju med det mesta! När vår körledare plockar fram ett nytt stycke för mig och resten av kören att sjunga händer ju detsamma. Rösten och rytmen och klangen och dynamiken och artikulationen och andningen… allt ska de synka, och det gör de aldrig på första försöket. Men med lite övning så kommer det, och ett tu tre kan ett stycke som initialt inte alls lockade, helt plötsligt visa upp sig i all sin skönhet. Och det bär med sig en alldeles speciell känsla av tillfredsställelse, måste jag säga. Och större blir den, ju mer bängligt det var inledningsvis, allt som oftast. De där styckena som jag inte alls kunde förstå, de ger den mesta tillfredsställelsen när de väl sitter. Lite motstånd ger stärkta muskler – på alla plan, så även i lärandet!

Det enkla vs det svåra

Publicerad den av
4

Läser Andrev Waldens text med rubriken: Håll ut, det här är viktigare än allting annat och snubblar över två rader som får världen att stanna upp, som för ett ögonblick.

BoldomaticPost_Det-ar-ENKELT-att-locka-fram

Ett ögonblick av tystnad, insikt, klarhet. Av igenkänning. Just så är det ju.

Och det är ju precis det jag strävar efter. Dvs, motsatsen. Det som är så mycket svårare. Att locka fram det bästa i människor. Inklusive mig själv.

Och i ett därpå följande ögonblick av självrannsakan så undrar jag hur väl jag egentligen lyckas, när jag tycker mig möta allt för mycket av det förstnämnda för att det ska kännas riktigt bra.

Jag får fortsätta öva helt enkelt, för min avsikt är solklar: Jag vill bidra till att skapa en bättre värld, för alla. Och det känns så givet att sättet vi kommer dit på är genom att vi blir allt mer av våra bästa Jag. Och det förunderliga med det är att det egentligen inte innebär en massa jobb och ansträngning, snarast tvärt om, för mig handlar det snarast om att hitta hem i mig själv. För mitt bästa Jag finns inom mig, det gäller bara att se, erkänna och våga visa det.

Hur möter du dagen? Vad är ditt val, i detta nu, mellan att locka fram det bästa eller det sämsta i människor, inklusive dig själv? Och Hur går du tillväga? Vilka ord, handlingar, rörelsemönster osv använder du? Och vilka väljer du bort?