Etikettarkiv: måsten

Samtal som böljar

Publicerad den av
5

Med fyra personer i ett hus under 60 timmars tankespjärn – en utbildning? Ett retreat? En upplevelse, i stort bestående av icke-schemalagd gemenskap, utöver mina högst skissartade tankar kring början/slut – så är samtalen många och sker på flera plan samtidigt.

Vi samtalar, allesammans. Sen avviker någon, eller några. Kvar blir kanske bara jag, så samtalet, funderingarna, utforskandet kan få fortsätta inom mig, för en stund, innan det tar ett kliv ut i vår mellanmänskliga gemenskap igen. Vi växlar mellan att kasta in helt nya samtalsämnen, och att återkomma till något vi dryftat tidigare, att fördjupa, problematisera, ifrågasätta, bekräfta. 

Att låta samtalet få bölja, i intensitet, i innehåll, i deltagare.
Utan stress. Utan press.
Här finns inget att prestera, inga måsten, inget att bevisa.
Desto mer att utforska, lekfullt, nyfiket.

Hur ofta – och var – befinner du dig i sammanhang där samtalen tillåts bölja på detta vis?

 

 

Skynda skynda!

Publicerad den av
3

Cyklade till min MasterMind-grupp idag, och lyssnade till On Being med Krista Tippit, som intervjuade Marie Howe, en amerikansk poet. Intressant som alla Kristas intervjuer, men framför allt så fastnade jag för Maries dikt Hurry som du kan höra uppläst av poeten själv här. Lyssna till den, den är bara en minut, så du hinner, jag lovar.

20130520-172713.jpg

Dikten handlar om en mamma som skyndar på sin dotter, för att hinna alla vardagliga ärenden. Hon kommer på sig själv och gör en tankevända. När dottern får chansen att agera mamma, så agerar hon så klart exakt som mamman, och skyndandet fortgår.

Känns som vi alla är hjärntvättade, mer eller mindre. Dessa digra att-göra-listor. Alla måsten. Allt som vi tror vi måste göra, för att någon annan gör det. Alla aktiviteter som barnen måste få gå på, annars är vi dåliga föräldrar som inte ger våra barn möjligheten att pröva på precis allt. Alla utlandssemestrar, spa-helger, renoveringsprojekt och bilinköp. Vi har fastnat i tron att det ska vara så här. Men måste det vara så?

Aldrig har vi väl haft så stora möjligheter att skapa det liv vi verkligen önskar och mår bra av, som just nu. Men hur många av oss gör det? Hur många tar tillfället i akt? Alltför få, tänker jag ibland. Undrar över vad det är som gör att många individer fattar beslut och väljer sådant som de inte mår så bra av, åtminstone inte långsiktigt.

Jag vet inte om min omgivning upplever det på samma sätt som jag, men jag saktar ner just nu. Och det är underbart. Det ger mig möjlighet att tänka, att reflektera, att bara vara. Jag älskar det. Testa det du med. Testa att sakta in. Att ta det lugnt. Att bara vara, på det sätt som du och din kropp mår allra bäst av (varande måste inte innebära att sitta med benen i kors och humma, märk väl!). Se vad som händer.

För vi måste inte skynda så mycket. Vi hinner ändå. Jag lovar. Frågan är om du tror på det. Gör du?

Måsten…

Publicerad den av
12

…finns de?

Eller är de bara fantasifoster som vi hittar på, för att vi inte egentligen vill säga vad det handlar om?

Är det inte så att det handlar om min vilja, eller ovilja, att göra något, och att det är när jag är ovilliga att göra något som jag sätter etiketten Måste på det? Som ett sätt att komma undan? Eller ett sätt att försöka göra mig viktig kanske?

Varför lurar vi oss själva på detta viset?
Vem gagnar vi egentligen?
Definitivt inte oss själva, om det är jag övertygad.

20130404-202348.jpg

Under de senaste 2 åren har jag varit ganska noga med hur jag uttrycker mig. Jag har undvikit att prata i termer av Måsten, Det är mycket nu, Stressigt nu, Hinner inte med allt osv. Jag har valt att använda andra ord, och prata i termer av prioritering. Antingen prioriterar jag något eller inte, och det jag inte prioriterar motsvarar ju det jag ”inte hinner med” för att uttrycka det på annat vis.

Men för ett par månader sedan så föll denna min strategi. Jag började känna mig stressad, hade fullt med måsten i att-göra-listan och kände mig vansinnigt stressad. Och så fort jag började använda dessa termer, i ord och tanke, så är det som om jag hamnade rakt in i ekorrhjulet igen.

För två veckor sedan utmanade min coach dessa mina Måsten, och jag lovar, det var stört omöjligt för mig att uttala något annat än att jag har en massa Måsten jag måste göra. Men hans utmanande av Måstena gjorde att jag började tänka mer på detta, och veckans coachsession var helt annorlunda. Jag kunde inte komma på ett enda måste, förutom ett litet, som mer består av en aktivitet som jag vill göra med det finns en liten motståndsfickan i själva aktiviteten, något som tar emot.

Och det är faktiskt det som det hela handlar om för mig. Måsten är egentligen bara ett annat ord på de aktiviteter som jag är ovillig att göra. De där jag tvingar mig till, som går segt som kola, som dränerar mig på energi. De där sakerna som jag borde tacka nej till, delegera eller köpa in.

Så nu storstädar jag bland åtaganden och aktiviteter. Jag rensar bort sånt som jag känner ovilja (eller åtminstone inte så stor vilja att jag gör dem med glädje) mot. Jag filar på en inte-göra-lista, så jag ska komma ihåg vad jag ska hålla mig undan. Och jag listar aktiviteter på en axel som sträcker sig mellan villig till ovillig.

Det är ganska uppfriskande med lite vårstädning, måste jag säga. 🙂

Vad har du för relation till Måsten? Har du några? Och finns det egentligen Måsten?