Etikettarkiv: svar

Med kroppen i fokus – augustireflektion

Publicerad den av
2

Vattenfasta. Ett och ett halvt dygn. (Första gången nånsin. Intressant upplevelse som ger mersmak.)
Fortsatt göra-ingenting:ande.
Ännu fler böcker lästa (11).
Lite bloggande, men inte mycket.
Inte ett endaste plurr.
Inte mer utflykter än nödvändigt, och det nödvändiga har hållit sig till jobb-utflykter.

Har å andra sidan börjat prata med min kropp. Eller snarast, min kropp har börjat prata med mig. Eller, äsch… kanske handlar det mer om att vi på riktigt inlett ett samtal. Mellan två likvärdiga parter. Jag. Och min kropp. Fast till och med det värjer jag mig från att skriva, för jag är inte skild från min kropp. Den dikotomin tror jag förorsakat oändligt mycket problem, helt i onödan. Jag är jag. Jag är min kropp. Jag är mina känslor, mina tankar, mina upplevelser. Jag är allt. Som en helhet. Och jag behöver just helheten, för utan den vore jag inte.

Nåväl.
Läste Embodiment av Dain Heer.
En helt ny värld öppnade sig för mig… och jag testade. Ställde en fråga (efter att ha inlett med att tydliggöra vad ja/nej såg ut som i kroppslig form), och fick ett tydligt svar. Små frågor. Vill du ha gröt eller yoghurt? Om kroppen tippade framåt, mot spisen, gröt, bakåt, mot kylskåpet, yoghurt. Mitt allra tydligaste svar fick jag en sen lördagskväll, då jag rastlös reste mig från soffhörnet, gick ut till köket, ställde mig framför skafferiet och skulle precis öppna dörren för att leta efter nått, vad som helst när det slog mig att fråga mig själv: Är du sugen eller hungrig? Jag föll framåt så kraftigt att jag inget annat kunde än gapskratta, innan jag vände på klacken och satte mig i soffan en stund innan jag gick och la mig istället. (Framåt betydde sugen.)

Att sträcka ut en hand

Publicerad den av
10

Trillade in en kontaktförfrågan på LinkedIn. En kvinna med en profil som väckte en massa nyfikenhet, och ett par gemensamma kontakter, men inte någon jag tidigare stött på (mig veterligen). Så jag gjorde vad jag börjat göra, när jag tycker personen lockar, accepterade och skickade ett meddelande med ett tack och en fråga:

Tack för utsträckt hand som jag gladeligen tar emot.
Hur har du nosat rätt på mig, undrar jag nyfiket!

Det där ger oftast upphov till fina små samtal, så ock i detta fallet. Det som händer när vi följer vår nyfikenhet, är ju att sociala media verkligen kommer till sin rätt.

Citat på turkos botten med texten: Vad kan hända, om jag väljer att sträcka ut en hand, ställa en fråga, ge ett svar, inleda ett samtal? Allt!Det visar sig att jag hade gillat en kommentar som Annika Wålinder skrivit, hon klickade nyfiket sig in på min profil, och tänkte Ah, spännande, förändringsagent, det vill jag veta mer om och la en kontaktförfrågan. Varvid jag i min tur gjorde detsamma fast i omvänd ordning. Fick förfrågan, klickade på profilen och tänkte: Ja, varför inte?

Det är när denna dans inleds som nätverkstrådar börjar skapas. En tunn tråd inledningsvis, i takt med att samtalet böljar fram och tillbaka ett par gånger så stärks tråden successivt, vi skapar fler och fler gemensamma beröringsgrunder och kom-ihåg i hjärnan kring vem själen på andra sidan skärmen verkligen är, och sen… tja? Vem vet! Precis allt kan hända, som inte hade kunnat hända om inte endera part valt att sträcka ut en hand, ställa en fråga, ge ett svar, inleda ett samtal.

Älskar’t!

Vägen (bok 16 av 26)

Publicerad den av
3

Smått absurd känsla.
Sitter och läser Vägen av Cormac McCarthy vid nakenbryggan på Ribban, solen skiner, jag svalkar av mig med jämna mellanrum i havets silkeslena ljumma vatten, och krocken – kanske också chocken? – är total. Vägen är en förunderlig läsupplevelse. Svår bok, suggestiv. ”Förtätad” står det på baksidan. Det förstår jag.

”Folk gjorde sig jämt redo för morgondagen. Sådant trodde jag inte på. Morgondagen gjorde sig inte redo för dem. Den visste inte ens att de fanns.”

Läser ut den och ger den tre stjärnor av fem möjliga och får ett par timmar senare en fråga från en av mina Goodreads-vänner om det möjligen är en bok som drabbar män hårdare än kvinnor (han gav dem fem stjärnor)?

Spännande fråga, som gav mig lite extra anledning till navelskåderi. Vad var det som gjorde att jag gav den betyget tre? Och vad var det som gjorde att det inte kändes som om jag kom in i boken riktigt, utan snarast upplevde den där distansen mellan mig och karaktärerna/berättelsen som man får när en tittar på djur i bur på zoo? Och stämmer det – är det en bok som drabbar män hårdare? På grund av igenkänningsfaktorn månne?

Anledningen till att den får en trea av mig handlar nog mycket om språket. Det spelar stor  roll för hur jag tar till mig böcker. Finns ett antal böcker som slagit stort som jag upplever samma distans till (Elena Ferrante och hennes fantastiska vännina var det senaste exemplet jag kan påminna mig) eller där något skaver i sättet boken är skriven (Arundhati Roys små tingens gud t ex; som jag störde mig på hennes sätt att använda versaler stup i kvarten…). Vägen är skriven på ett mycket säreget vis, ett surrealistiskt flödande, narrationen påminner inte om nått annat jag läst; detta konstanta flöde av tankar, upplevelser och dialog under deras resa längs vägen, pappan och sonen.

Jag läser, och får inga svar.
Vad har hänt? Varför hände det? Är det något som skulle kunna hända ”på riktigt”?
Jag läser tills boken tar slut, sitter kvar med mina obesvarade frågor och en känsla av att jag inte riktigt hängt med. Nånstans på vägen tappade jag bort mig…

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

#blogg100 – Att ha någon annans svar.

Publicerad den av
1

”Att falla för frestelsen att tro att jag kan ha någon annans svar, kan i värsta fall betyda att den som frågar berövas möjligheten att själv erfara sitt svar. Därför blir en av de väsentligaste uppgifterna för mig som har ansvar att uppmärksamt värna det fria området från slutgiltiga svar. En sådan uppmärksamhet ska inte minst riktas mot min egen önskan att få det avgörande ordet. Förmår jag detta kan detta innebära att man kommer i ett nytt förhållande till själva frågandet.”

Ojojoj, vilken liten guldgruva det där stycket visade sig vara. Igenkänning en masse, ja gisses så mycket igenkänning. Av den där typen som gör att jag ålar mig lite som en mask på kroken; obekvämt, vill definitivt vara någon annanstans, var som helst utom just här.

I att tro att jag har svaret, som definitivt kommer göra all skillnad för dig. Svaret, som jag besitter, som gör att du inte ens behöver lyssna vidare efter ditt eget svar. Ju mer jag lär mig om mig själv, och om människan, om coaching, lyssnandets konst, och kraften i tystnad, desto mindre benägen är jag dock i tron att jag har – och har rätten att förmedla – någon annans svar.

Och önskan att få det avgörande ordet…. mmm. Hög igenkänning på den med. *suck*

Den önskan dyker upp. Igen och igen. Å andra sidan får jag syn på det, igen och igen, och – tror jag åtminstone – så händer det allt oftare att jag faktiskt inte trillar i fällan att vilja få sista ordet. Tycker det är lättare när det gäller icke närstående personer, av någon anledning. I jobbsituationer är det inte alls lika svårt att bara släppa taget, låta det bli som det blir, utan att känna det där behovet att trycka till, genom att leverera något dräpande, eller bara grymt definitivt, som en sista mening, en sorti som effektivt tystar allt och alla runtomkring. Och det är ju paradoxalt, för det är ju egentligen så att jag allra helst i n t e vill trycka till nära och kära (ja, ingen egentligen, så klart..). Och ändå är det där det kan vara som svårast. Hur kommer det sig?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 33 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

Sluta svär!

Publicerad den av
4

Om du får höra
”Sluta svär! Jag tycker inte om det!”

eller
”Jag märker att du svär mycket. Jag uppskattar det inte eftersom jag tycker det är både otrevligt och något jag helst skulle vilja slippa höra. Vad säger du om att försöka dra ner på ditt svärande, eller sluta helt?”,

hur reagerar du då? Är det någon skillnad? Hur förändringsbenägen blir du av dessa två bemötanden?

För att förändring ska bli varaktig och på riktigt, tror jag den måste komma inifrån, bero på egen inspiration och vilja, bli något jag Vill snarare än något jag upplever att jag Måste.

20140512-062333.jpg

För handen på hjärtat – skulle inte det förstnämnda få dig att bli ungefär tre år (oavsett om du i verkligheten är 10, 50 eller 100 år gammal) och säga/tänka ”Nej så fan heller att du ska styra över mig!” medan det andra exemplet kanske skulle få dig att börja fundera över vad du uttrycker och hur?

Frågor

Publicerad den av
8

Får en tanke när jag läser Niklas Orrenius krönika, där han beskriver hur han översköljs av sin åttaårings frågor vid läggdags. Tanken som väcks lyder:

Är förmågan att ställa en fråga viktigare än om någon har förmågan att besvara den?

Jag förväntar mig näppeligen några svar på den frågan, för det är just det som eg är min poäng. Dvs, när jag kommer på en fråga – så tror jag, i många fall åtminstone – att jag besitter svaret själv. Men det kan hjälpa att höra den uttalad, för att få igång mina egna tankar i frågan. Och ibland är jag inte kapabel att ställa frågorna som jag behöver – då är det skönt att umgås med andra frågvisa människor.

Jag landar i följande, för egen del:

20130930-124708.jpg

Jag har funderat kring det här med frågor tidigare, och sedan dess kan jag lugnt säga att jag verkligen arbetat med min förmåga att ställa frågor. Har du?