Att sträcka ut en hand

Trillade in en kontaktförfrågan på LinkedIn. En kvinna med en profil som väckte en massa nyfikenhet, och ett par gemensamma kontakter, men inte någon jag tidigare stött på (mig veterligen). Så jag gjorde vad jag börjat göra, när jag tycker personen lockar, accepterade och skickade ett meddelande med ett tack och en fråga:

Tack för utsträckt hand som jag gladeligen tar emot.
Hur har du nosat rätt på mig, undrar jag nyfiket!

Det där ger oftast upphov till fina små samtal, så ock i detta fallet. Det som händer när vi följer vår nyfikenhet, är ju att sociala media verkligen kommer till sin rätt.

Citat på turkos botten med texten: Vad kan hända, om jag väljer att sträcka ut en hand, ställa en fråga, ge ett svar, inleda ett samtal? Allt!Det visar sig att jag hade gillat en kommentar som Annika Wålinder skrivit, hon klickade nyfiket sig in på min profil, och tänkte Ah, spännande, förändringsagent, det vill jag veta mer om och la en kontaktförfrågan. Varvid jag i min tur gjorde detsamma fast i omvänd ordning. Fick förfrågan, klickade på profilen och tänkte: Ja, varför inte?

Det är när denna dans inleds som nätverkstrådar börjar skapas. En tunn tråd inledningsvis, i takt med att samtalet böljar fram och tillbaka ett par gånger så stärks tråden successivt, vi skapar fler och fler gemensamma beröringsgrunder och kom-ihåg i hjärnan kring vem själen på andra sidan skärmen verkligen är, och sen… tja? Vem vet! Precis allt kan hända, som inte hade kunnat hända om inte endera part valt att sträcka ut en hand, ställa en fråga, ge ett svar, inleda ett samtal.

Älskar’t!

Ge liv till den värld som är möjlig

I Skärtorsdags fick jag en ping på Facebook, då Rebecka tillägnade denna dikt till mig och andra förändringsagenter för en bättre plats för oss alla. Jag lyssnade andäktigt och rördes på djupet, av orden.

Blåkullafärd

Låt oss flyga till Blåkulla ikväll,
Till landet där allt är möjligt

Kom upp mina systrar och bröder till dans,
För att hedra allt som är viktigt

Släpp dina bojor, släpp dina kval,
Det är de som fjättrar dina vingar

Vi rider ej på kvast eller gris,
Enbart på skapelsens vindar

Där, vid brasans varmaste mitt,
Klingar ord och sånger om dig,

— om mig, om oss, om Vi,
om hem, om jord, om liv

Det som varit, har en gång varit,
men är också, i allt det som är

Död ger liv och liv ger död,
I skapelsens oändliga cirkel

Många har gått före — och dött i sin kamp,
De för makten farliga i visdom

De dansar vid vår sida denna magiska natt,
Och sjunger sånger om liv, om mod och kraft

Vi är många, vi är starka, vi är farliga nu
För alla dem som på rädslans lyra vill spela

Så låt oss mötas på Blåkulla ikväll,
Och ge liv till den värld som är möjlig.

av och med Rebecka Hagerfors.

Tack Rebecka, så underbart fint skrivet och framfört. Och vilken slutkläm – snacka om att det där går rakt in i mitt hjärta. Att ge liv till den värld som är möjlig, precis på pricken är det ju vad jag och så många fantastiska människor agerar för! Du är själv, i allra högsta grad, en av dessa människor, och jag är ofantligt tacksam för att våra vägar korsades.

Låt oss tillsammans, allesammans, göra allt vi kan för att ge liv till den värld som är möjlig – ok?

Coaching och skolintresset – en kombo?

Jag är förändringsagent och coach, med ett brinnande intresse för samhällsutveckling med skola och lärande som främsta verktyg. Och ja, jag vill hemskt gärna kombinera dessa två saker! Men inte på vilket sätt som helst. Och gång på gång landar jag i förvirring för att jag tror att jag är tydlig, men det är jag bevisligen inte. De som inte vill lyssna eller förstå kan jag inte göra något åt, men för de som verkligen vill försöka kommer här ett försök till klargörande.

Så här är det:
Jag har inget intresse att coacha lärare & pedagoger
inom sitt ämne eller yrkesutövande.

Det kan andra göra mycket bättre än jag! Det är inte här mitt intresse ligger, överhuvudtaget. Vad är jag intresserad av då? Jo:
Jag är intresserad av människan bakom ämnet och yrkesutövandet.

Jag är nyfiken på vilka mänskliga hinder du fastnat i, som gör det svårt för dig att ta plats, fullt ut, i ditt klassrum, bakom ditt tangentbord, snabbköpskassan eller bakom bussens ratt! För ovsett var du arbetar och hur du utövar din profession, så är det Du, människan, som är utövaren.

Och Du kan öva dig på det professionella, lära dig mer om ditt ämne och bli en expert, utmanas, växa och utvecklas yrkesmässigt, men om du inte gör detsamma med dig själv som människa – ja, då påstår jag att du förnekar världen något unikt. Du förnekar världen Dig. I din fulla kraft.

Det fascineras jag av. Jag vet vad som kan hända när en människa verkligen kliver fram och tar sin plats. Jag lockas av att få människor att våga skala sig själva som en lök, tills juvelen som gömmer sig bakom alla dessa lager av mönster och rädslor, blir synlig och börjar gnistra. Det är vad jag vill katalysera! Det betyder inte att jag vill coacha alla jag möter. Det betyder inte att jag är rätt coach för alla jag möter. Långt ifrån. Jag är intresserad av de som verkligen är beredda att titta på sitt eget mänskliga jag och där min coachingstil klaffar med klientens behov.

Så mitt intresse i skolvärlden, som förändringsagent och professionell coach, handlar om människan, snarare än om professionen och dess utövande. Kanske det inte har framgått tidigare. Eller så har det det. Oavsett vilket så tydliggör jag det nu, igen, i klartext.

Vad har detta med skolan att göra då? Jo, jag råkar tro på förebilder. Och säga vad ni säga vill, alla barn möter en sjuherrans massa vuxna under sina år inom skolväsendet och det obligatorium som kallas skolplikt. Och här är kruxet:
Jag vet att barn gör som vi gör och inte som vi säger.

Så om en vuxen, låt oss säga en anställd på en skola, säger åt ett barn att lita på sig själv, våga testa något nytt och nyfiket kasta sig över ett outforskat ämne, men inte själv gör något av detta, ja, då tror jag inte det funkar. Barnet/eleven kommer genomskåda den vuxne och se att det bara är snack. Men om samme vuxne förutom att berätta om detta för barnen även gör det själv, ja, då tror jag vi kommer få se något helt annat (både hos barnet och den vuxne, märk väl!).

20140103-093015.jpgJag tror en anledning till att man som vuxen inte vågar GÖRA det man SÄGER, i mångt och mycket ligger i fasaden man döljer sig bakom. Lagren som hindrar människan från att gnistra. Mönstren och rädslorna. Skammen och skulden. Minnena från tidigare oförrätter, misstag, hånskratt. Allt det där som kan skymma Dig från att synas, hindra Dig från att ta plats. Fasaden måste rämna för att Du ska kunna kliva fram.

Jag vet att det finns många gnistrande juveler i skol-Sverige – jag har mött tonvis av dem! Men det finns allt för många som snarast fortsätter att dölja sig bakom fasader och lager. Det betyder tyvärr att barn och elever – tack vare skolplikten – möter en massa vuxna som säger en sak men gör något helt annat. Och vad gör barnen och eleverna då?

På detta vis önskar jag kombinera min passion för coaching med den för skola och lärande. Kanske framgår det tydligare nu?

Mellanrummen

Jag spann vidare på gårdagens blogginlägg om mycket snack. För utöver snack och handling krävs det det krävs något mer än snack och handling. Det krävs reflektion och eftertanke också.

Alla kan vara en förändringsagent. Men inte alla vill vara det. Och vet du – det är bra det med. För ibland krävs det att någon rycker en ivrig förändringsagent i rockärmen och säger ”Du, lugna dig nu, har du tänkt igenom detta ordentligt?”. Och kanske, kanske, det mötet och den pausen kan leda till något alldeles fantastiskt bra, som inte uppstått annars.

Mellanrummen och det oväntade

Det är i mellanrummen som det händer.
Mellan snack och handling.
I mellanrummen ges möjlighet till reflektion, stillhet, tystnad.
Det är där insikter kan födas.
Det är i mellanrummen som det oväntade uppstår.

Har du tänkt på det någon gång?

Bevingade ord

Minnen har man i sinnet, inte i ting. Gåvor får man in i hjärtat, inte i en ask. Kärlek ser man i gärningar, inte i tillbakablickar. Trygghet finner man i förändringen, inte i bevarandet. – Sofia Stenfors

Så oerhört vackert skrivet. Tack Sofia för dessa kloka ord, och för att jag fick använda dem här.

För tänk så ofta vi vänder på det hela. Fäster oss så vid saken och askens innehåll, glömmer bort att agera kärleksfullt och fastnar i det som är som det alltid varit.

Inte minst det sistnämnda ”Trygghet finner man i förändringen, inte i bevarandet.” sätter sig rätt i mig, så förändringsagent jag är. Undrar vilken värld vi skulle få om detta blev norm och kutym. Om vi vande oss vid de små stegvisa justeringarna, som så ofta är den avgörande faktorn för ständig förbättring. Med en nyfikenhet på vad som komma skall kopplad till förmågan att ifrågasätta det som redan finns. (Förändring måste inte komma i kaotiska paradigmskiften, även om de också behövs ibland.)

Silverpenningar

Den tanken sporrar mig att fortsätta reflektera och uppmana andra till reflektion. För jag skulle vilja uppleva den världen. Skulle du?