Engagemang (bok 22 av 26)

Engagemang. Per Grankvist. Det är bok nummer 22 på årets bokläsarutmaning, som närmar sig sitt slut.

Engagemang är en bok jag haft i bokhyllan sedan 2015, då jag köpte den av Per själv efter ett bokprat på Centralstationen i Malmö i samband med releasen av den uppdaterade och utökade utgåvan.

Det är de engagerade som driver och åstadkommer förändring i samhället.

Tyvärr är det en bok om engagemang, som inte engagerar mig så mycket. Trots att jag verkligen är intresserad av temat och även – både i egna och andras ögon – är en väldigt engagerad person. Visst finns det intressanta bitar, men som helhet kan jag inte säga att den gav mig så mycket matnyttigt. Tankespjärn levereras dock mig av vissa stycken som rör migration och integration. Visst är jag helt med på tåget om, annat får mig att tänka efter både en och två gånger. Och det tycker jag om!

På de platser där man ingår i ett nätverk av relationer byggda på förtroenden har man sitt hem. På alla andra ställen bor man bara. Det är skillnaden mellan att känna sig som malmöit och att vara Malmöbo.

Om förtroende är en förutsättning för att känna att vi tillhör ett sammanhang, ett samhälle, är rädslan dess nemesis och något som kan bryta ner ett samhälle. Beblandar vi oss inte med andra är risken större att vi så småningom skapar oss en felaktig bild av andra grupper, vilket senare kan övergå i en rädsla för det vi inte förstår. 

Utan socialt kapital utanför den egna gruppen uteblir både den psykologiska upplevelsen av att vara en del av samhället i det nya landet och den önskan om att kunna påverka som hänger samman med dem. Integration skapas inte genom att man kan tala flytande svenska, utan genom att man interagerar med det svenska samhället när man känner sig redo att göra det. 

Genom historien har vi européer givit oss själva den självklara rätten att upprätta vår egen hemvist på andra ställen i världen. Att underskatta eller försvåra nyanländas behov av att på samma sätt skapa sig ett nytt ”hemma” mitt bland oss är tyvärr inget annat än ett nedärvt uttryck för en nykolonial människosyn, där ”vi” värderas annorlunda än ”dom”. 

Den historiska paradoxen är alltså att man genom att tillåta ”isolering” i etniska enklaver i det korta perspektivet skapar förutsättningar för att nyanlända kan känna sig trygga och därigenom lägger grunden för en lyckad integration på längre sikt. 

Inte minst är det intressant att läsa detta efter att jag nyligen läst, och reflekterat kring, Åsne Seierstads Två systrar. Jag plockar också upp tråden från min reflektion efter att ha gjort seva, dvs a selfless act of service, under Amma-eventet i Köpenhamn i oktober 2018, och nickar och hummar när jag läser vad Per skriver på temat att göra gott, och att ha tillit och tilltro till mina medmänniskor: Om vi tror att de flesta andra kommer att agera solidariskt är vi beredda att göra detsamma, men om vi misstror andras intentioner har historien visat att vi är benägna att utföra såväl ondskefulla som opportunistiska handlingar. 

Jag ges också vatten på min kvarn att det är viktigt (för mig) att fortsätta tro på det goda i mina medmänniskor: Vi måste faktiskt tro på människans inneboende vilja att göra gott, oavsett vilka genetiska eller samhällsstrukturella skäl det kan finnas för att vi är snälla mot varandra. Slutar vi att tro på andras goda intentioner och börjar förutsätta att andra vill oss illa, upphör också tron på samhället som institution.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Naiviteten får sig en törn

Jag har valt, medvetet, en ganska naiv inställning till världen och människorna i den. Jag väljer att tro alla om gott, för att jag mår så mycket bättre när jag möter min nästa från det perspektivet än dess motsats. Misstro gagnar mig inte, tilltro gör det. Men det är inte utan att naiviteten får sig en törn när jag läser Två systrar av Åsne Seierstad, en reportagebok om två ”norsk-somaliska” systrar som radikaliserades och rymde till Syrien för att kämpa för IS. Åsne tar sig i boken an frågan Varför radikaliseras muslimska ungdomar som växer upp i väst?

”Frågan vi måste ställa oss är: Handlar det här bara om dem, eller handlar det också om oss? Vad är det i vårt samhälle som gör att vissa ungdomar anser sig förödmjukade och diskriminerade?
Jag ger inte någon förklaring, vare sig till vad som drog dem eller vad som knuffade ut dem ur Norge. Jag berättar om det jag har funnit. Sen är det läsarens sak att blanda korten. Var började det? Vad ligger bakom? När kunde de ha gjort helt andra val? Hur kunde en flicka som tänkte bli diplomat välja att bli hemmafru i Raqqa? Varför började de söka livet efter döden och inte det här livet?”

Det är skrämmande läsning. Och viktig läsning. Och fast jag inte kommer att förändra mitt sätt att bemöta mina medmänniskor (tror jag), så inser jag, med ett stort mått av sorg, att långt från alla har motsvarande livsinställning. Alltför många har misstro som utgångspunkt i livet, snarast än tilltro, och det känner jag både uppgivenhet som frustration kring. Inser samtidigt att det bästa jag kan göra, är att hålla fast vid min tilltro till min nästa.

Och ja. Häri föreligger onekligen ett dömande från min sida, att ”jag har rätt” som möter världen från tillit och tilltro, och att de som gör det motsatta ”har fel”. Fast det handlar snarast om den resan jag själv gjort, från misstro till tilltro, från en negativ syn på allt och alla, till dess motsats. En resa som gett mig ett bra mycket härligare liv idag, i jämförelse med hur det var att leva livet som negativa Helena. Det är också denna egenupplevda skillnad av hur det är att vara i världen som mig själv med olika utgångspunkt, som ger mig hopp. Jag vet ju, av egen erfarenhet, att det går att ändra sig på sätt som många nog inte tror, och samtidigt som det går att ändra sig så som de omskrivna systrarna i boken, så går det också att göra en motsatt resa.