Jag har valt, medvetet, en ganska naiv inställning till världen och människorna i den. Jag väljer att tro alla om gott, för att jag mår så mycket bättre när jag möter min nästa från det perspektivet än dess motsats. Misstro gagnar mig inte, tilltro gör det. Men det är inte utan att naiviteten får sig en törn när jag läser Två systrar av Åsne Seierstad, en reportagebok om två ”norsk-somaliska” systrar som radikaliserades och rymde till Syrien för att kämpa för IS. Åsne tar sig i boken an frågan Varför radikaliseras muslimska ungdomar som växer upp i väst?

”Frågan vi måste ställa oss är: Handlar det här bara om dem, eller handlar det också om oss? Vad är det i vårt samhälle som gör att vissa ungdomar anser sig förödmjukade och diskriminerade?
Jag ger inte någon förklaring, vare sig till vad som drog dem eller vad som knuffade ut dem ur Norge. Jag berättar om det jag har funnit. Sen är det läsarens sak att blanda korten. Var började det? Vad ligger bakom? När kunde de ha gjort helt andra val? Hur kunde en flicka som tänkte bli diplomat välja att bli hemmafru i Raqqa? Varför började de söka livet efter döden och inte det här livet?”

Det är skrämmande läsning. Och viktig läsning. Och fast jag inte kommer att förändra mitt sätt att bemöta mina medmänniskor (tror jag), så inser jag, med ett stort mått av sorg, att långt från alla har motsvarande livsinställning. Alltför många har misstro som utgångspunkt i livet, snarast än tilltro, och det känner jag både uppgivenhet som frustration kring. Inser samtidigt att det bästa jag kan göra, är att hålla fast vid min tilltro till min nästa.

Och ja. Häri föreligger onekligen ett dömande från min sida, att ”jag har rätt” som möter världen från tillit och tilltro, och att de som gör det motsatta ”har fel”. Fast det handlar snarast om den resan jag själv gjort, från misstro till tilltro, från en negativ syn på allt och alla, till dess motsats. En resa som gett mig ett bra mycket härligare liv idag, i jämförelse med hur det var att leva livet som negativa Helena. Det är också denna egenupplevda skillnad av hur det är att vara i världen som mig själv med olika utgångspunkt, som ger mig hopp. Jag vet ju, av egen erfarenhet, att det går att ändra sig på sätt som många nog inte tror, och samtidigt som det går att ändra sig så som de omskrivna systrarna i boken, så går det också att göra en motsatt resa.