#blogg100 – När förståelsen förändrar oss.

”Hur vet vi att vi verkligen förstår något? Det är när förståelsen förändrar oss.”

Tänk på den där meningen. Verkligen gå på djupet. Vad säger den? Stämmer det? Kan det verkligen vara så? Är det inte lite väl enkelt? Eller för svårt kanske?

Det är när förståelsen förändrar oss.
Testa och se om det stämmer, ta lite vanliga vardagliga ”sanningar” som florerar.
Jag vet att det är bra att röra på mig. Rör jag tillräckligt mycket på mig för det?
Jag vet att det är bra att äta sunt, inte för mycket, inte för lite, inte för ensidigt. Äter jag sunt för det?
Jag vet att det inte är bra att röka. Har jag slutat röka för det?
Jag vet att det inte är bra att flyga med tanke på klimathotet. Har jag slutat, eller dragit ner på mitt flygande för det?
Jag vet att det är bra att återvinna konservburkar och tidningar, glödlampor och inte minst batterier. Gör jag det, fullt ut, för det?

”Hur vet vi att vi verkligen förstår något? Det är när förståelsen förändrar oss.”

Slut efter den dagliga morgon-Sjuan

För egen del så stämmer det. Jag kan se hur vissa saker har skiftat i mitt liv, från en intellektuell förståelse, till en faktisk, levd och upplevd förståelse. Som dessutom, i de allra flesta fall (alla?) inte är tillnärmelsevis så jobbigt som det är att vara fast i ”förstadiet”, då jag vet allt jag borde, skulle, måste, men likförbannat inte lyckas förmå mig till alla dessa borden, skullen och måsten.

Så hur sker skiftet då?
Ja, däri ligger kanske utmaningen?
Och precis som med det mesta, så är det sant att skiftet sker när det sker. När insikten slår in. När beslutet fattas, och världen upplevs från en annan utgångspunkt, där det som tidigare var, liksom bara löses upp, som dimma. Och ju mer jag ”gör” för att putta mig själv över från ett paradigm till ett annat, desto mer sätter jag mig själv i vägen för det som kommer att ske. När det sker. Helt av sig själv.

Har du, liksom jag, upplevt denna typen av paradigmskifte inom dig själv, som gör att världen helt plötsligt ter sig helt annorlunda, och det är svårt att ens förstå att man nånsin upplevt den på ett annat vis?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 32 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

Dags att äga insikten

Har senaste veckorna sakteliga landat i en insikt, den har tyst tyst smugit sig inpå mig. Inte landat med ett brak, utan just tagit små myrsteg närmre mig. Nu är den här, fullt ut, och jag ser mig om, på min omgivning, min verklighet, genom filtret denna insikt ger mig. Och jag inser att det är dags att äga den. Insikten. Fullt ut. Handling krävs. För jag kan inte fortsätta som förut, saker måste förändras. 

Ödesmättat språk. 

Innebär ett skifte, i en viss del av mitt liv. Inte alla. I den mening att det framför allt är ett sammanhang jag befinner mig i, där gapet mellan det som är och det som jag vill omges av, är som allra störst. Och där, där ska jag börja agera. 

Under förra samtalet med min coach, fick jag kloka ord mig till del, då Carla, min coach, sa att jag inte måste agera. Men att jag får, och att jag kan. Men jag måste inte. Så den förändring jag står inför nu är inte en förändring jag måste genomföra. Men jag vill. Och jag ska. 

Men givetvis dyker det upp både hjärnspöken och tankemonster, inom mig, när jag tänkte på att agera, i tankar kring hur jag tar klivet på bästa sätt. Men vare sig hjärnspökena eller tankemonsterna är verkliga. De är, som hörs på orden, tankevarelser, som uppstår i min inre dialog. Och jag behöver inte låta mig förlamas av dem. Jag ser dem, erkänner dem, och väljer att inte bjuda in dem till någon längre stunds samkväm med mig. De kan få vandra vidare eller så löses de upp i intet…  

Så jag ger mig själv ett löfte, skickar ut det i det publika medvetandet och föresätter mig att agera. Twitter och Facebook är förresten ypperliga vägar där jag kan kasta ut saker i offentlighetens ljus, som gör det enklare för mig att stå för mitt ord till mig själv. För ja. Jag äger insikten, och ska agera därefter. Och samtidigt som det känns skrämmande, så är det också lite pirrigt. För vem vet vad det kommer leda till? När en dörr stängs, så öppnas kanhända en annan. När något tas bort, finns utrymme för annat. Och jag är väldigt nyfiken på vad detta andra kan visa sig vara. Något alldeles vidunderligt, kanske?