Showing up is a choice

How do you show up in the world? What’s the energy you bring with you, into that which you are, and that which you do? It’s interesting that, how energy shows up, how the feeling behind the words matter so much, often more than the words themselves.

I stumbled upon a quote by Marianne Williamson the other day about this:

Marianne Williamson

Marianne Williamson is also the lady behind these words (wrongly attributed to Nelson Mandela), which you may have seen before:

“Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. We ask ourselves, ‘Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous?’ Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people won’t feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. We were born to make manifest the glory of God that is within us. It’s not just in some of us; it’s in everyone. And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.”

I am getting to know myself, light and darkness alike, and find it interesting to ponder the way I do show up in the world. When do I let my light shine? When am I immersing myself in my darkness? And what difference does it make for you and the rast of the world, in how I show up, when I come from light versus darkness?

I don’t know. Or rather, I know how it feels within me. I know what the difference is, to me, for when I come from the light vs darkness within me. Now, I actually believe there is a great deal to learn from both those sides of me. Both, by the way, makes it sound like I have one light and one dark side within, when it’s likely millions of sides within me, constituting my light, and my darkness. Constantly shifting, evolving, moving. Sometimes expanding. Sometimes shrinking.

Showing upBut all the time, whether expanding or shrinking, influencing how I show up in the world. And that’s just it. I want to show up, as I am, in any given moment. Nowadays it’s more rare for me to try to pose, put on a show, act as something which I am not. It happens though. And it’s very familiar to me, since it’s something I’ve struggled a lot with.

You see, I used to believe that my worth lay in the fact that you liked me and believed I was knowledgeable. That’s why I pretended to know everything. Putting on a show of being in the know, even when I wasn’t.

Now, less and less. It still happens, probably on a daily basis if I’m being honest. But it’s no longer my default mode, pretending to know. Because really – I don’t. There’s so much I don’t know, and today, that doesn’t frighten me the way it used to. Because that’s what that show was all about. My fear of not being worthy. Believing my worth lay outside of me.

That’s no longer the place I come from. It’s no longer how I show up. And I enjoy it, but it’s also very uncomfortable at times, let me tell you. Sometimes I really want to let rip unto the world, some injustice I believe have been done unto me. But many times, that urge quickly falls away, because that’s also something which I’ve gotten better at, namely to act, rather than react.

Hm. Perhaps that’s the biggest factor in how I show up in the world today, now that I come to think of it. I act. Much more deliberately.

That might sound as if it’s even more of an act I put on by being deliberate, but really – no, I think it’s the opposite. Because by giving myself that pause, that moment to look at where I am coming from, I am neither slave to light nor darkness within me. I get to chose how to show up in the world. And so do you. Ever given it any thought?

Read, Reflect, Rejoice

Charlotte Rudenstam blogged about the new mainstream (in Swedish) after reading an article in the Huffington Post. I read Charlottes post and nodded, feeling like she was writing about me. So before even reading the Huff Post article, I knew already that I am walking proud beside Charlotte as a part of the new mainstream.

Then I read the article. And rejoiced!

There’s a New Mainstream out there.
You’re probably part of it.
I call it ”The Consciousness Crowd”.

Because hell yes, that crowd is my crowd! There’s more and more people I know, spread out across the globe, all belonging to the new mainstream. All having become aware of the connection between us all, the connection that is always there, whether or not we can feel it in the given moment or not. Aware of the potential residing within us all, each and every one of us, aware or not, that is what the world needs from us.

The consciousness crowd

So yeah Charlotte, I read, reflect and rejoice – because there’s a New Mainstream out there. And I’m a part of it. It’s called The Consciousness Crowd. And you know what, I’m hoping you’re a part of it too. I’m hoping you’ll take my hand and join me and the rest of The Consciousness Crowd. So why don’t you read the article and see?

 

Slentrianmässiga Ja

Slentrianmässiga Ja, i den fällan faller jag oerhört lätt. Jag har blivit så möjlighetsfokuserad att jag sällan ser problem som något omöjligt, och säger därför Ja…. utan att tänka efter, gå inåt, känna efter, vad vill jag, är det jag som ska göra detta, är jag bäst lämpad, brinner jag för det som ska göras, ja, vad vill jag helt enkelt?

Och så säger jag Ja. Och Ja. Och Ja. Osv.

Och vad händer då?

Jo, värdet av mina Ja sjunker. De devalveras, om jag alltid bara säger Ja, utan reflektion, utan förankring i mig själv. Och där har jag hamnat. Jag säger Ja, för det är klart att det är möjligt, och så tappar mitt Ja lite av sitt värde, det devalveras.

Och ännu en sak händer.

För om jag säger Ja till allt…. ovansett om det är en etta eller en sjua på min tio-gradiga skala av drömuppdrag – kommer jag då att ha möjlighet att säga JA till tian när den väl står vid dörren och vill kliva på?

Om min kalender är fylld av 2:or, 5:or, 7:or och tom 9,9:or, har jag då utrymme för 10:orna? Jag inser att svaret för mig är Nej. Jag vill förankra mina Ja tydligare i mig själv, inte bara svara Ja, för det är så lätt, är det minst besvärliga och därmed enklaste alternativet. Men är det vad som gagnar mig och världen mest? Kanske. Kanske inte. Men om jag slentrianmässigt svarar Ja så vet jag inte. Därför lovar jag mig själv att undvika slentrianmässiga Ja från och med nu, jag lovar att tänka efter och verkligen bli klar om något är ett Ja eller ett Nej. Inga halvmesyrer för mig längre!

Kalender

Vad fyller du din kalender med?

Momos gåva

När jag skrev om mina läsande barn så spann hjärnan loss på det där med gåvor. Jag mindes min handarbetande momo och hur hon gav mig gåvan att virka och sedermera även att sticka. Som liten, jag gick på förskola, lärde hon mig att virka luftmaskor. Och som jag virkade. Jag kunde virka upp ett helt nystan bara med luftmaskor, vilket gav mig ett helt nystan som jag i sin tur kunde fortsätta virka luftmaskor av. Tjockare och tjockare blev det. Roligt hade jag. Jag har ett svagt minne av ett förskolerum, ganska stort, med gulaktiga väggar, där jag satt i bortre änden – kan det ha funnits lite kuddar och madrasser och annat där (sådana där i galontyger, blåa och röda, minns du?) kanske? – och virkade, och virkade och virkade.

Har också ett mycket distinkt minne av att min mamma försökt lära mig sticka men utan framgång, för jag greppade inte alls hur jag skulle hålla händerna, fingrarnas position i förhållande till garnet och stickorna, och så skulle man vifta garnet fram och tillbaka på något vis. Gick inte alls. Kan min mamma tom ha sagt ”Du är för liten för detta, du får vänta några år, sen går det nog ska du se”. Men jag ville nog inte släppa det där, utan övertalade min momo att visa mig…. och av någon anledning så gick det då.

Min egenhändigt nålbundna sjal

Min egenhändigt nålbundna sjal

Har handarbetat mycket i mina dagar och det är en för liten del av mitt liv i nuet, senaste tio åren har det inte riktigt funnits plats för det. Eller. Det stämmer ju inte så klart. Jag har inte gjort plats åt det, är mer med sanningen överensstämmande. Men så ibland får jag ett ryck, river i förråden och hittar strumpstickor och yllegarn och skapar ett par handledsvärmare eller något annat användbart. Inte utan att det lockar att göra just det, ska nog se vad jag kan hitta i mina gömmor.

garnhärva

Vad har du fått för gåvor av de vuxna i din omgivning, som barn/ungdom? Är det en gåva du fortfarande bär med dig och gläds åt?

Varför då?

Fröken Ann länkade till en krönika av Staffan Forssell, generaldirektör på Kulturrådet, där han berättar om de tre farligaste frågorna i världen:

Varför då?
Varför då?
Varför då?

Länkade artikeln vidare på Facebook och fick medhåll direkt från min vän, tänkar-ninjan Michael Sillion, som kommenterade:

Farliga frågor

I krönikan skriver Staffan följande:

”Det sägs att toleranta, dynamiska samhällen ska klara barnets tre svåra frågor: ”Varför då? Varför då? Varför då?” Barnet ifrågasätter och utforskar. Att kunna ifrågasätta gängse världsbilder och föreställningar är en av konstens uppgifter, att utmana våra invanda tankar, att våga prova och tänka nytt.”

Dessutom påstår han att ”Totalitära styren och ideologier avskyr varför-frågorna”.

Jag har de senaste åren blivit alltmer förtjust i frågan Varför och kommer att fortsätta ställa den frågan, i olika former och sammanhang. När människor vet sitt varför så händer något i dem, och det säger jag av egen erfarenhet.

Simon Sinek on whyNär jag kom på mitt varför så var det lite som att mentalt gå från att vara lite här och där, utan syfte, utan tydlighet, ganska tunnsått liksom, till att helt plötsligt få en extrem klarhet, tydlighet, ett fokus, som en laserstråle.

Jag frågar mig själv varför på daglig basis, på olika vis, och det hjälper mig att hålla mitt fokus tydligt i mitt sinne. Vad skulle hända om du började fråga varför då lite oftare?

Utgångspunkten avgör

Har du tänkt på vilken skillnad det gör, när någon pratar med dig utifrån en outtalad utgångspunkt som säger att du inte duger, du är värdelös, om du bara kunde fatta det här så skulle du kanske vara värd något, men till dess är du värdelös, att jämföra med om den outtalade utgångspunkten är att jag vet att du är en kompetent människa som vill väl, att du duger som du är och faktiskt är riktigt riktigt bra?

Jag har insett att det där alltsom oftast är skillnaden som gör skillnaden, som min vän Dennis Westerberg uttrycker det. Och det gör skillnad både i min interaktion med andra människor likväl som med mig själv.

Jag har ju under det senaste året landat i en kärlek och acceptans av mig själv, som den jag är, i varande och görande, som är något jag aldrig upplevt tidigare. Och det gör att min inre dialog nu är helt annorlunda. När jag kom från ett ställe där jag såg på mig själv som ett gör-det-själv-projekt, ofullständigt och ofärdigt, som inte riktigt dög utan definitivt behövde renoveras och förbättras, så var min inre dialog allt annat än kärleksfull.

Idag, när jag kommer från kärlek och acceptans så låter det annorlunda, och gisses, vilken skillnad det gör! Idag kommer jag från ett ställe där jag till fullo vet att jag gör mitt bästa, i varje stund. Jag gör jag så gott jag kan i stunden. Ibland blir det skit. Men jag gjorde ändå mitt bästa, det var bara det att i den stunden kom jag från en lägre grad av medvetenhet. Ibland blir det superbra. Och då gjorde jag också mitt bästa, och eftersom min grad av medvetenhet i den stunden var mycket högre, så speglas det i resultatet.

Just därför har jag insett att jag t ex inte ska fatta stora beslut i stunder av låg medvetenhet. För det blir inte bra. I stunder som den, saknar jag klarsyn, balans och tillgång till min fulla potential. Och jag anser inte att jag suger och är usel som befinner mig i den sinnesstämningen ibland, inte alls. Det är högst mänskligt, händer oss alla. Jag vet dessutom att det kommer att passera. Ingen sinnesstämning varar för evigt, ty de är, till sin natur, förgängliga. Mitt liv blev mycket enklare den dagen jag förstod att det fungerar så här, och att jag inte måste agera på känslan i stunden, utan jag kan vänta ett tag. För det kommer en annan känsla.  Och då kan min medvetandegrad förändras.

Maya Angelou

I varje stund gör jag det bästa jag kan. Och ju mer jag förstår, lär mig, utvecklas, desto bättre blir mitt bästa. Mitt bästa är mycket bättre idag än för bara ett par år sen. Men jag grämer mig inte över det. Utan jag gläds åt där jag är idag, och ser fram emot fortsatt utforskande. Undrar hur mitt bästa ser ut imorgon?

Being OK with what is

As I have an enormous amount of conversations at the moment, I keep being reminded about one of the key factors in the transformation I’ve undergone these past years. And I even got a reminder of it from the daily EnneaThoughts that I subscribe to since many years back:

Acceptance

Being OK with what is, accepting whatever emotion I’m feeling in any given moment. If you don’t recognize this, I hesitate as to whether or not you can you even begin to understand what a difference that acceptance makes, compared to constant inner fighting, not being OK with my feelings, not wanting to feel what I was feeling, and believing I was bad for feeling what I felt.

Oh the energy I’ve wasted over the years, I cannot even begin to fathom the extent of it….

But no more!

And guess what? I don’t beat myself up for the energy I’ve wasted over the years either. What’s done is done, and thanks to me doing it, I’m where I am at today, so really, it’s a blessing!

Because today, I am ok with what ever state of mind I am in. I am, truly, ok with it. I accept, fully, and with that comes complete and utter compassion and love. For me, but also for the world I live in.

This also means that even if/when life sucks, I’m ok, I’m good, and most of all, I don’t have to run away from what is, or fight myself for being where I am. I can just be with what is.

Are you ok with what is or do you fight it?

Love or hate?

Watched a brilliant TED Talk during lunch:

Very interesting to hear Jeremy Heiman talk about the difference between old and new power, as well as old and new values. I resonate with the new power and the new values, and there is a lot of recognition there, from my experiences in social media during these past years.

As today is #NoHateSe-day in Sweden, I cannot help but make a connection to what Jeremy also speaks about, which is his point that new power by no means equals positive power. That depends on the values we come from, which in turn is dependent upon a choice we have to make, each and every one of us. Because both you and I have a choice in how we show up in the world.

#NoHateSe

Do you want to come from a point of hate, or a point of love? For me the choice is easy. I try to come from love, in all I do. And that might sound really hippyish and spaced out, but you know what I’ve noticed? The biggest difference is in me. When I come from a place of love, my life is better. Heck, it’s heaps better! Even when life sucks, and I’m in a bad mood, it’s still loads better, than when I came from a more negative and hateful place.

What’s your choice, love or hate?

Operation Pannrumsröjning

I helgen drog jag igång Operation Pannrumsröjning. Vi bytte från gaspanna till bergvärme för ett år sedan och sedan dess är det markant kallare och mindre luftgenomströmning i pannrummet, vilket inte är helt optimalt för allt som består av organiskt material, får jag erkänna. Så tvättmaskinen har gått varm med kläder och annat av tyg, både sånt som ska bevaras och sådant som jag har för avsikt att skänka till EU-migranter i Malmö.

Men det finns en himla massa annat där nere, som också kan komma andra till gagn, allt från ett antal par urvuxna (och i flera fall knappt använda, så där som det kan bli med små pojkars snabbväxande fötter) fotbollsskor, till leksaker, köksgeråd och annat smått och gott.

Operation pannrumsröjning

Himla skönt känns det att ha påbörjat detta, även om jag vet att jag har ytterligare ett par helger räddade, vad gäller sysselsättning. Dessutom måste jag tillstå att jag närmast blir matt av tanken på alla prylar… vilket vansinnigt samhällsmönster vi skapat med detta eviga shoppande. Glad i hågen blir jag därför när jag betänker att vi i familjen Roth trots allt förändrat våra (köpe)vanor rejält de senaste tio åren. Så pass att jag faktiskt lovar att pannrummet inte kommer bli så fullt igen, som det varit till dags dato.

Har du en massa prylar undanstoppade som du inte använder i dagsläget, kanske inte använt på åratal, och troligen aldrig mer kommer använda? Som kanske, kanske, skulle kunna göra livet enklare, varmare, tryggare eller gladare för någon annan? Om svaret är ja så kanske det är läge att fundera på motsvarande Operation Röj&Skänk hemma hos dig?

Kom till ro min själ

Idag sjöng Södra Sallerups kyrkokör under gudstjänsten i Husie kyrka, under ledning av Jens Eriksson. Jag sjunger i denna kör, sedan en fyra-fem år tillbaka.

Jag njuter av att sjunga, av att höra stämmorna som samverkar, och stundvis skaver – medvetet eller omedvetet – mot varandra, hur tonerna får expandera och känslor svallar. Jag blundar, tar höjd uppåt, njuter av att känna hur min röst formar ton och ord, som fångas upp av åhörarnas öron.

Jag finner ett stort nöje i att låta min blick vandra över publiken, landa i ögonkontakt, ett delat leende, den delade glädjen över vacker musik som förmedlar en stämning.

Jag låter blicken även fara över mina körsångskollegor, ser deras inandning före en ny fras ska påbörjas, hur ögon söker sig till Jens för att få direktiv kring takt, anslag, styrka. Även där stundvis ögonkontakt, ett delat leende, tillhörigheten, glädjen i att gemensamt skapa stämningsgivande musik.

Gläds! Njut!
Se det stora även i detta lilla, att vi tillsammans samskapar något som skänker även andra glädje och njutning, men även skapar ett utrymme för sorg och saknad, välkomnat och famnat av dagens Allhelgona-musik.

Kom till ro min själ

Jag tackar er alla från djupet av mitt hjärta, för att jag får vara en del av detta sammanhang, som berikar mitt liv, på så många olika sätt.

När jag sjunger kommer min själ till ro. Var upplever du att din själ kommer till ro?