Misslyckande är en åsikt

Vad betyder det att misslyckas? Och varför är vi så rädda för att misslyckas?

En av de enklaste och samtidigt mest betydelsefulla förklaringarna på det där med att misslyckas fick jag höra från Dennis Westerberg. Han sa nått i stil med att ett misslyckande är en åsikt. Misslyckandet är inte själva resultatet, för resultatet är till sin natur neutralt. När man sätter sig för att åstadkomma något, så finns två möjliga resultat. Ett önskat och avsett resultat, eller ett oönskat icke-avsett resultat.

Det finns två utfall: antingen får du det önskade och avsedda resultatet, eller så får du det inte. Fakta. Konstaterande.

Misslyckande å andra sidan är åsikten som vi, ganska slentrianmässigt och ofta helt i onödan, lägger på det icke-avsedda resultatet.

Hänger du med? Och håller du med?

Lyssnade till en podcast, minns inte vilken, [Tillägg 15JUN2015: James Clear, The One You feed!] jag lyssnar på så många nuförtiden, som också pratade om detta med misslyckande utifrån ett forskarvärldsperspektiv. En forskare kallar inte icke-avsedda resultat för misslyckande. Åtminstone tror jag inte en forskare som gör det skulle fortsätta i forskarsvängen så väldigt länge. För forskaren är ju även ett icke-avsett resultat en bit information som för med sig mycket värde. Det är en bit information som säger ”Så här får du inte det avsedda resultatet.” och det är väldigt värdefullt att veta, eller hur? Ju fler sådana resultat du samlar, desto snävare blir ju vägen fram, mot det önskade resultatet. (Alla känner väl till Thomas Edison och hur han uttryckt sig i stil med att han inte misslyckats utan hittat 9999 sätt att inte skapa en glödlampa på?)

Steg nummer ett för mig är att se och erkänna det neutrala i att uppnå, eller inte uppnå, ett visst resultat. Att tanken på om något är lyckat eller inte är en åsikt kring ett faktum, snarare än ett faktum i sig självt.

Det andra handlar om varför vi är så rädda för att misslyckas. Och jag skulle tro att du kan se vad svaret är på det också. Rädslan ligger ju i åsikten. Åsikten för vad andra ska tycka, tänka, säga kring mitt ”misslyckande”. Frågan är ju varför det spelar roll?

För egen del, så säger det något om vilken betydelse jag lägger vid en viss människas (grupp av människors) åsikter. Att jag bryr mig om vad någon säger om det resultat jag levererat (vare sig det är det avsedda eller ej), handlar inte egentligen om resultatet i fråga, utan om den personens åsikt.

Den åsikten kan jag faktiskt bemöta på samma vis som jag bemöter mitt resultat – som något neutralt. Vi faller i fällan att tro att någons åsikt spelar stor roll, och har inverkan på vårt välbefinnande, men det är de facto våra tankar om det hela som påverkar oss och avgör vårt välbefinnande.

Jag tar ett exempel. Låt säga att jag experimenterat i köket och lagat mat utifrån vad som finns i kyl och skafferi. Vi sätter oss till dukat bord och börjar äta. Om familjen då är av olika åsikt, dvs barnen tycker det smakar vedervärdigt medan maken gillar det – vad ska jag dra för slutsats av det? Är det ett misslyckande? Eller ett halvt misslyckande? Eller ska jag bara inse att resultatet blev en ätlig middag, som vissa tyckte om, och andra inte tyckte om. Om jag då lägger enorm vikt vid barnens åsikt, oj så misslyckad jag kan känna mig av det. Om jag istället tar det för vad det är, att middagen helt enkelt inte föll dem på läppen, tja, då samlar jag bara på mig fakta som säger att just den hittte-på-rätten lämpar sig bättre för kvällar då barnen inte äter hemma. Neutralt. De facto. Känner jag mig misslyckad då? Nä. För jag har bara samlat information som jag kan dra nytta av i framtiden, eller hur?

Vad skulle hända, om du testade att se på dina resultat framöver som information, som datapunkter, istället för att du ålägger dem en betydelse att de säger något om dig och ditt värde?

Och i synnerhet, vad skulle hända, om du testade att se på dina oönskade och icke-avsedda resultat framöver som information, istället för som misslyckande?

Utgångspunkten avgör

Har du tänkt på vilken skillnad det gör, när någon pratar med dig utifrån en outtalad utgångspunkt som säger att du inte duger, du är värdelös, om du bara kunde fatta det här så skulle du kanske vara värd något, men till dess är du värdelös, att jämföra med om den outtalade utgångspunkten är att jag vet att du är en kompetent människa som vill väl, att du duger som du är och faktiskt är riktigt riktigt bra?

Jag har insett att det där alltsom oftast är skillnaden som gör skillnaden, som min vän Dennis Westerberg uttrycker det. Och det gör skillnad både i min interaktion med andra människor likväl som med mig själv.

Jag har ju under det senaste året landat i en kärlek och acceptans av mig själv, som den jag är, i varande och görande, som är något jag aldrig upplevt tidigare. Och det gör att min inre dialog nu är helt annorlunda. När jag kom från ett ställe där jag såg på mig själv som ett gör-det-själv-projekt, ofullständigt och ofärdigt, som inte riktigt dög utan definitivt behövde renoveras och förbättras, så var min inre dialog allt annat än kärleksfull.

Idag, när jag kommer från kärlek och acceptans så låter det annorlunda, och gisses, vilken skillnad det gör! Idag kommer jag från ett ställe där jag till fullo vet att jag gör mitt bästa, i varje stund. Jag gör jag så gott jag kan i stunden. Ibland blir det skit. Men jag gjorde ändå mitt bästa, det var bara det att i den stunden kom jag från en lägre grad av medvetenhet. Ibland blir det superbra. Och då gjorde jag också mitt bästa, och eftersom min grad av medvetenhet i den stunden var mycket högre, så speglas det i resultatet.

Just därför har jag insett att jag t ex inte ska fatta stora beslut i stunder av låg medvetenhet. För det blir inte bra. I stunder som den, saknar jag klarsyn, balans och tillgång till min fulla potential. Och jag anser inte att jag suger och är usel som befinner mig i den sinnesstämningen ibland, inte alls. Det är högst mänskligt, händer oss alla. Jag vet dessutom att det kommer att passera. Ingen sinnesstämning varar för evigt, ty de är, till sin natur, förgängliga. Mitt liv blev mycket enklare den dagen jag förstod att det fungerar så här, och att jag inte måste agera på känslan i stunden, utan jag kan vänta ett tag. För det kommer en annan känsla.  Och då kan min medvetandegrad förändras.

Maya Angelou

I varje stund gör jag det bästa jag kan. Och ju mer jag förstår, lär mig, utvecklas, desto bättre blir mitt bästa. Mitt bästa är mycket bättre idag än för bara ett par år sen. Men jag grämer mig inte över det. Utan jag gläds åt där jag är idag, och ser fram emot fortsatt utforskande. Undrar hur mitt bästa ser ut imorgon?

Skillnaden som gör skillnad

Så säger min nyvunne vän Dennis Westerberg, som är ytterligare en pärla mitt liv berikats med sedan #skolvåren-resan började på Twitter en februarikväll 2013. Han är fascinerad av skillnaden som gör skillnaden, och jag märker att det där är något jag verkligen gillar. Det får igång mig.

20140310-210503.jpg

Det är dessutom en fantastiskt bra fråga att ställa, använder den både på mig själv och mina coachklienter:
Vad är skillnaden som gör skillnad?

Ställde frågan till min dotter också, i samband med att hon kände att hon fått ökad förståelse för ett område som de arbetat med i skolan. Hon tänkte en stund och sen samtalade vi lite om hennes funderingar. Hon landade i att hon inte accepterat att hon inte förstod, utan att hon varit ihärdig och ställt frågor tills hon nådde känslan av förståelse som hon eftersträvade.

Vad är skillnaden som gör skillnad i ditt liv?

Bokstavstrogen?

Dennis Westerberg gästbloggade på #skolvåren med ett inlägg som rörde upp mycket känslor. Antingen hissades eller dissades inlägget. Många har läst och kommenterat det och även skrivit egna repliker. Det tycker jag är härligt, en av drivkrafterna med #skolvåren är ju just att få in många olika röster!

En tanke som slår mig när jag följer vad mitt flöde säger i relation till Dennis blogginlägg är att många gräver ner sig i en detalj, ett ord eller en mening. Då befarar jag att man missar den övergripande tanken, det oskrivna som står att finna mellan raderna, andemeningen med texten. Det känns lite som att många fastnar i att läsa varje ord som vore det Sanning, man blir i det närmaste bokstavstrogen. Tror få blogginlägg är skrivna på det viset, att författaren vänt och vridit på varenda ord. Jag vet att jag själv inte skriver blogginlägg så, och tror inte jag är ensam om det?20131230-120530.jpgJag har övat på att ta ett kliv bakåt, zooma ut och ta in helheten innan jag går igång på ett ord eller två. Det har gjort stor skillnad i mitt liv, inte minst för att det gjort att jag använder min energi så mycket smartare, då jag agerar oftare än jag reagerar (det vill säga, jag tittar på tanken som initierar mina känsloreaktioner). Vad skulle hända om du övade på att zooma ut?

Berätta din historia!

Fick en fråga hur man ska tänka 20131024-130959.jpginför ett framträdande – och precis som Dennis Westerberg sa på #skolvåren:s #afkMalmö, så säger jag, att det viktigaste är att du berättar din historia! Inte min, utan din. Gör det utifrån dig själv, var äkta, och våga skapa känslor hos publiken. Dela din resa, både oops-händelser och aha-ögonblick. När du är äkta så spelar det mindre roll exakt vad du säger, och hur du säger det för det som åhörarna minns är känslan du väckte i dem.

Vad är din berättelse?