Hjärtfladder och hjärnspöken

Upp i luften…
Lite så känns det.
Som om allt jag är helt plötsligt blivit uppkastad i luften – märk väl, av mig själv!

Var är säker mark, för stunden? Vad är säker mark, för den delen?

Vad gör jag? Vad gör jag inte?

Vad vill jag? Vad vill jag inte?

Kommer jag att lyckas? Kan jag? Har jag förmågan? Har jag dugligheten?

Har jag bitit av för stor tugga?
Eller är det bara att ta ett steg i taget, så ordnar det sig, så där som det gör?

Oh så många frågor!

Och vet du – det är en ganska härlig känsla. Trots allt. Mellan hjärtfladder och snabbvisit av ett och annat hjärnspöke så är det fasiken härligt utmanande att vara uppe i luften.

Äsch, du snackar du. Inte fasiken är det härligt att vara i det okända på det där viset?!

Amen.
Jo.
Det är det.
Härligt utmanande. Pirrigt. Nervöst.
Levlar. Ömsar skinn.
Den gamla kostymen har blivit för liten. Får inte plats längre. Vill mer. Annat.

Så när jag läser slutklämmen i en artikel av Ishtar Touailat i Chef, med titeln Håller du på att bli värdelös? inser jag, att mitt svar på hennes fråga är ett högljutt och rungande Jaaa:
”Den stora frågan är om vi har tillräckligt starkt psyke och ihärdighet för att återuppfinna oss själva om och om igen tills vi blir gamla?”

Utgångspunkten avgör

Har du tänkt på vilken skillnad det gör, när någon pratar med dig utifrån en outtalad utgångspunkt som säger att du inte duger, du är värdelös, om du bara kunde fatta det här så skulle du kanske vara värd något, men till dess är du värdelös, att jämföra med om den outtalade utgångspunkten är att jag vet att du är en kompetent människa som vill väl, att du duger som du är och faktiskt är riktigt riktigt bra?

Jag har insett att det där alltsom oftast är skillnaden som gör skillnaden, som min vän Dennis Westerberg uttrycker det. Och det gör skillnad både i min interaktion med andra människor likväl som med mig själv.

Jag har ju under det senaste året landat i en kärlek och acceptans av mig själv, som den jag är, i varande och görande, som är något jag aldrig upplevt tidigare. Och det gör att min inre dialog nu är helt annorlunda. När jag kom från ett ställe där jag såg på mig själv som ett gör-det-själv-projekt, ofullständigt och ofärdigt, som inte riktigt dög utan definitivt behövde renoveras och förbättras, så var min inre dialog allt annat än kärleksfull.

Idag, när jag kommer från kärlek och acceptans så låter det annorlunda, och gisses, vilken skillnad det gör! Idag kommer jag från ett ställe där jag till fullo vet att jag gör mitt bästa, i varje stund. Jag gör jag så gott jag kan i stunden. Ibland blir det skit. Men jag gjorde ändå mitt bästa, det var bara det att i den stunden kom jag från en lägre grad av medvetenhet. Ibland blir det superbra. Och då gjorde jag också mitt bästa, och eftersom min grad av medvetenhet i den stunden var mycket högre, så speglas det i resultatet.

Just därför har jag insett att jag t ex inte ska fatta stora beslut i stunder av låg medvetenhet. För det blir inte bra. I stunder som den, saknar jag klarsyn, balans och tillgång till min fulla potential. Och jag anser inte att jag suger och är usel som befinner mig i den sinnesstämningen ibland, inte alls. Det är högst mänskligt, händer oss alla. Jag vet dessutom att det kommer att passera. Ingen sinnesstämning varar för evigt, ty de är, till sin natur, förgängliga. Mitt liv blev mycket enklare den dagen jag förstod att det fungerar så här, och att jag inte måste agera på känslan i stunden, utan jag kan vänta ett tag. För det kommer en annan känsla.  Och då kan min medvetandegrad förändras.

Maya Angelou

I varje stund gör jag det bästa jag kan. Och ju mer jag förstår, lär mig, utvecklas, desto bättre blir mitt bästa. Mitt bästa är mycket bättre idag än för bara ett par år sen. Men jag grämer mig inte över det. Utan jag gläds åt där jag är idag, och ser fram emot fortsatt utforskande. Undrar hur mitt bästa ser ut imorgon?