Utgångspunkten avgör

Har du tänkt på vilken skillnad det gör, när någon pratar med dig utifrån en outtalad utgångspunkt som säger att du inte duger, du är värdelös, om du bara kunde fatta det här så skulle du kanske vara värd något, men till dess är du värdelös, att jämföra med om den outtalade utgångspunkten är att jag vet att du är en kompetent människa som vill väl, att du duger som du är och faktiskt är riktigt riktigt bra?

Jag har insett att det där alltsom oftast är skillnaden som gör skillnaden, som min vän Dennis Westerberg uttrycker det. Och det gör skillnad både i min interaktion med andra människor likväl som med mig själv.

Jag har ju under det senaste året landat i en kärlek och acceptans av mig själv, som den jag är, i varande och görande, som är något jag aldrig upplevt tidigare. Och det gör att min inre dialog nu är helt annorlunda. När jag kom från ett ställe där jag såg på mig själv som ett gör-det-själv-projekt, ofullständigt och ofärdigt, som inte riktigt dög utan definitivt behövde renoveras och förbättras, så var min inre dialog allt annat än kärleksfull.

Idag, när jag kommer från kärlek och acceptans så låter det annorlunda, och gisses, vilken skillnad det gör! Idag kommer jag från ett ställe där jag till fullo vet att jag gör mitt bästa, i varje stund. Jag gör jag så gott jag kan i stunden. Ibland blir det skit. Men jag gjorde ändå mitt bästa, det var bara det att i den stunden kom jag från en lägre grad av medvetenhet. Ibland blir det superbra. Och då gjorde jag också mitt bästa, och eftersom min grad av medvetenhet i den stunden var mycket högre, så speglas det i resultatet.

Just därför har jag insett att jag t ex inte ska fatta stora beslut i stunder av låg medvetenhet. För det blir inte bra. I stunder som den, saknar jag klarsyn, balans och tillgång till min fulla potential. Och jag anser inte att jag suger och är usel som befinner mig i den sinnesstämningen ibland, inte alls. Det är högst mänskligt, händer oss alla. Jag vet dessutom att det kommer att passera. Ingen sinnesstämning varar för evigt, ty de är, till sin natur, förgängliga. Mitt liv blev mycket enklare den dagen jag förstod att det fungerar så här, och att jag inte måste agera på känslan i stunden, utan jag kan vänta ett tag. För det kommer en annan känsla.  Och då kan min medvetandegrad förändras.

Maya Angelou

I varje stund gör jag det bästa jag kan. Och ju mer jag förstår, lär mig, utvecklas, desto bättre blir mitt bästa. Mitt bästa är mycket bättre idag än för bara ett par år sen. Men jag grämer mig inte över det. Utan jag gläds åt där jag är idag, och ser fram emot fortsatt utforskande. Undrar hur mitt bästa ser ut imorgon?

On hatred

Do you hate?

If yes – what do you hate? Individuals? Groups of people? Food? Music? Societal structures and organizations? Behaviors? Weather? Disease? War? A sports team?

If no – how come? Why not hate?

I have stopped hating. I used to use the word a lot and also felt hatred but…
*shakes my head* it just doesn’t do me any good.

Taggtråd som skiljer oss åt

Have become more and more aware of the power the word contains, as well as the feelings and thoughts behind it, so that I very seldom, if ever, feel that hate is the word/emotion I am after.

I have a hard time to see that it serves me to hate. Rather, it creates problems all around.

“Hate, it has caused a lot of problems in the world,
but has not solved one yet.” – Maya Angelou

So I go for Maya Angelou’s take on hatred, as it sure doesn’t help to make the world a better place. And I strive towards creating a world that works!

The weird thing is, when someone says they hate one thing or the other – if questioned, they almost always back down, saying they don’t really mean hate. So why use the word hate at all?

Do you hate?