#blogg100 har förändrat mitt liv!

blogg100-logotype-300x256Hoppade på #blogg100 andra gången Fredrik Wass initierade det och sedan dess är mitt liv inte detsamma. Hakade på även förra åretOch nu är det dags för #blogg100 igen, fjärde året i rad, och självfallet hakar jag på, fast det för mig inte är en utmaning att blogga dagligdags längre. Sedan min första vända med #blogg100 så har dagligt bloggande blivit en rutin, nästan lika given som tandborstning. Men det är givande att vara del i ett sammanhang, och att upptäcka nya bloggar, nya människor, och kanske få till mig nya tankar och idéer.

Alltså.
”Kanske”?
Varför skriver jag så?
*haha*

Jag vet ju att jag kommer få till mig nya idéer och tankar av denna vändan med. Det går liksom inte att komma undan, för det är så vi funkar. Det dyker ständigt upp nya tankar, och att blogga dagligen är faktiskt ett av de bästa sätten jag upptäckt som hjälper mig att få syn på mina tankar och idéer. Det är som om jag fångar vissa tankar i flykten, och låter dem få ta lite mer plats under en stund, ibland tio-femton minuter, ibland uppemot en timme eller två. Ibland ligger den på lut i dagar, veckor, månader, och liksom förbereder sig för att landa i skriven form på min blogg.

Det som dessa infångade och nedplitade tankar har gemensamt är att de belyser vem jag är, var jag är, vad jag vill. Och det är definitivt en starkt bidragande faktor till att mitt liv inte längre är detsamma. På dessa två år har så ofantligt mycket hänt – men det har det gjort under tidigare två-års-perioder av mitt liv också. Skillnaden som gör skillnaden är min ökade medvetenhet om just vem jag är, var jag är, vad jag vill.

Vem är du? Var är du? Vad vill du?
Kanske något du är nyfiken på att ta reda på mer om?

I så fall rekommenderar jag dig varmt att testa #blogg100-utmaningen i år!

Typiskt! När man har en dålig dag möter man bara skitstövlar.

Häromveckan skrattade jag högt åt Nemi i Sydsvenskan, det måtte varit en söndag eftersom det är versionen som inte enkom är en strip utan nästan en hel baksida av kulturdelen. Tog raskt ett foto och tänkte Det här måste jag lägga upp på bloggen! Så då gör jag det:

Nemi

Jag hoppas du kan läsa. Om inte kommer här själva poängen (sista rutan):

Typiskt! När man har en dålig dag möter man bara skitstövlar.

Ja. Just precis så är det. Och vet du varför? För när jag har på mig jag-hatar-världen-för-alla-är-idioter-glasögonen på mig, ja, då ser jag ju världen genom de glasögonen och allt jag upplever färgas av min sinnesstämning i stunden.

Och lika sant är det då att när jag har på mig jag-älskar-världen-och-jag-älskar-alla-människor-för-de-är-underbart-mänskliga-allesammans-glasögonen på mig, ja, då ser jag ju världen genom de glasögonen och allt jag upplever färgas av min sinnesstämning i stunden.

Grejen är att jag har dessa, och en sjudundrandes massa andra glasögon i min garderob, och det är inte alltid jag är medveten om vilka som hamnar på nästippen. Men när jag blir medveten om vilka glasögon jag ser världen genom, så blir också världen och jag själv, lite enklare att fördra. För när jag upptäcker att jag sitter där med mina alla-är-en-idiot-glasögon på så är det nästan som om de liksom löses upp och försvinner i det blå och lämnar plats åt några nya. Och då kan ett annat par glasögon närmast magiskt hoppa upp på nästippen min, och så upplever jag världen helt annorlunda än alldeles alldeles nyss.

Så är det. I varje stund upplever jag världen utifrån den sinnesstämning och de tankar och känslor jag har. Har du tänkt på vad det betyder egentligen? I. Varje. Stund. 

Själv vet jag detta. Men likförbaskat fastnar jag ibland i tron på att det finns vissa undantag. Snurrigt det där. Som om gravitation vore ett tillval jag kunde göra, när det passade mig liksom. Så är det ju inte (med mindre att jag befinner mig i omloppsbana en god bit från jorden eller något dylikt), utan gravitationen påverkar mig i varje stund, oavsett om jag är medveten om den eller inte. Så funkar min upplevelse av världen också.

Fast ibland vore det bra skönt om gravitation och det faktum att min sinnesstämning i varje stund avgör hur jag uppfattar världen runt mig kunde vara tillval, om så bara för en minut eller två, eller hur?

 

Provtänka

En av de saker jag verkligen varit mig behjälplig är den ökade möjligheten som sociala media och digitala verktyg rent generellt ger mig att provtänka tillsammans med andra. På Twitter kan ett samtal flöda fram och tillbaka nästan på samma sätt som afk, och att tex samskriva ett dokument på Google Drive där flera individer kan samskapa i realtid är helt underbart. Jag älskar det och det har hjälpt mig få ofärdiga tankar att bli flygfärdiga.

Redan för ett år sen skrev jag ett litet upprop och bad om att få testa mina tankar, men på sistone så upplever jag att det blivit än svårare att provtänka just på Twitter, de ofärdiga tankarna där jag blir så hjälpt av att få tänka tillsammans med andra, tas emot så hårdhänt på något vis. Men som Troed Troedson kommenterade på blogginlägget för ett år sen, så ligger det ju på mig, dvs, jag får ta mitt ansvar för hur jag tar emot omgivningens reaktioner. Om jag låter mig sänkas av dem, eller fortsätter framåt, det är upp till mig.

Tror dock fortfarande det vore enklare att få fler att våga provtänka om man inte vore så rädd för hur omgivningen skulle fara fram. Men jag kan ju inte förändra någon annan, bara mig själv. Så jag beslutar mig nu för att:
1) fortsätta provtänka även publikt
2) vara varsam med andras provtankar
3) vara varsam överlag med andras tankar, eftersom jag egentligen tror alla (?!) tankar är provtankar, för de har alla möjlighet att växa vidare
4) vara lika varsam med mina egna tankar, för de är ju också under utveckling!

20140622-093818-34698679.jpg

Och varsam, vad menar jag egentligen med det då? Blev det mesigt och snömosigt nu månne?
Jo, jag menar att jag inte behöver ta fram stridsyxan så fort en tanke dyker upp, i mig eller utanför mig, utan åtminstone ge den lite tid att testa sina vingar. Göra en provflygning eller två. Störtar den så dyker nästa tanke säkert upp inom kort, och då gäller det att vara varsam med den. Och så snurrar det på. De ofärdiga tankarna får en chans att utveckla sin flygfärdighet eller bevisa sin flygoduglighet. På det viset borde jag gå miste om färre tankar med inneboende flygfärdighet, eller hur?

Hur och var provtänker du allra bäst?

Ensam i sällskap

Visst finns det något ordspråk eller citat som handlar om att det värsta som finns är att känna sig ensam när man är i ett sällskap?

Googlar lite. Hittar massvis med citat om ensamhet. Kanske är det detta, av Anon, som jag tänker på:

Aldrig är man så ensam, som när man är två med fel person.

Eller som Susanne Alfvengren har uttryckt det:

Det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två!

Finns tydligen många citat på samma tema, Liv Ullman lär ha sagt:

Det är bättre att vakna ensam och veta att man är ensam, än att vakna med någon och ändå vara ensam.

”Värsta som finns” kanske var en lätt överdrift för den delen, men, onekligen är det ingen skön känsla, upplever jag själv. Att vara i ett sällskap av en eller flera andra människor, men uppleva att jag är ensam. Att personen/erna inte bryr sig, inte är engagerad i mig, i vår relation, att det finns saker jag inte kan/vill/vågar dela med vederbörande. Som vore det en osynlig vall mellan oss, en mur som separerar oss. Känslan av att vara separerad, avskild, är dock en känsla, och skapar min verklighet, men är inte nödvändigtvis verkligheten.

Under SuperCoach Academy-helgen i New York pratade vi mycket om begreppen connect och disconnect, och det som gjorde stort intryck på mig där var ytterligare en liten insikt i det faktum att vårt normalläge är samhörighet, connection. Dvs, jag behöver inte egentligen sträva efter att skapa en samhörighet, för det är utgångspunkten. Den finns där. Alltid. Men frågan är om jag ser den, inser den, upplever den. Det händer ofta att jag inte gör det. Men oaktat allt det, så finns den alltså där, samhörigheten.20140513-110902.jpg

Nu när jag skriver detta, ett inlägg som liksom började nånstans, men landar nån helt annanstans än där jag avsåg att landa, inser jag hur sant just det där är. För här sitter jag och skriver om min känsla av att vara ensam, att inte känna samhörighet. Och det är en sann känsla, jag känner den, den finns. Men den bottnar sig inte i en Sanning för det. Den bottnar sig i en tanke jag har kring en viss individ eller två, och det är, precis som med alla andra tankar, en tanke. Som ger mig en känsla. Känslan ÄR.

Men behöver jag tro på den? Behöver jag agera på den? Vill jag agera som om jag vore ensam, för att jag upplever mig ensam, eller kan jag ånyo landa i min insikt i det faktum att vi hänger ihop? Allesammans. Jag är inte ensam, oaktat att jag upplever det så just nu.

20140513-110908.jpgJag är inte ensam, för jag hör ihop med dig! Och du med mig.

Och det gör att det känns lite bättre. Tanken på ensamheten fladdrar iväg och en ny tanke kan ta plats. En tanke att nu är det dags att utföra lite jobb. Men också en tanke kring vilket oerhört värde jag får ut av mitt dagliga bloggande, för det hjälper mig att sätta ord till mina tankar och känslor, och det gör det ibland, ja, ganska ofta, lättare att släppa taget om dem så nya tankar kan få ta plats.

Väckte detta några nya tankar i dig?

 

 

Klivstenar

Har ägnat dagen åt en visionär spånskiva tillsammans med 9 av totalt 13 skolvisionärer i projektet Skolvision2013.

Dagen har väckt många tankar kring modet att våga släppa, att lita till processen, och inte gå i fällan att göra som det alltid har gjorts. Och det är tydligtvis fler än jag som upplever detsamma, Christer Hellberg summerar dagen så här:

Målet är vägen framåt – det finns inget problem att lösa eller destination utan målet är att komma i rörelse framåt i olika riktningar!

20130904-221907.jpgJag älskar möten som går på djupet, och det är verkligen vad denna dagen möjliggjort. Människor är så intressanta och ger mig möjlighet till insikt, igenkänning och lärande. Att träffa folk som genom att de delar sina tankar, funderingar, frågor och upplevelser, kan agera klivstenar för mig och mina tankar – det är ju så vi föder utveckling!

Mina tankar klättrar på andra människors tankegångar, använder dem som klivstenar, som skulle jag vara i färd med att korsa en flod. Är floden tillräckligt bred, så kommer jag inte från strandkanten kunna bestämma mig i förväg för vilka stenar jag ska kliva på. Likadant är det med ett tillräckligt stort mål/vision, något jag vill uppnå/åstadkomma. Lätt att vilja ha hela planen klar, veta exakt vilka steg som krävs, för att våga påbörja resan. Livet fungerar inte så. Jag kommer inte kunna veta exakt hur, och det behöver jag inte, för när tanken växer så visar det sig under resan var kliven behöver tas.

Vem agerar du klivsten till?

Jag envisas med varför skola!

Ja, det är nog faktiskt rätt ord. Jag envisas med att fortsätta ställa frågan ”Varför skola?” och jag gör den både i #skolvårens namn, och i eget namn. Jag twittrade lite imorse om mina tankar kring varför jag envisas med detta, men tänkte försöka något nytt också. Så jag ställde mig i dottern rum (renast bakgrund), pallrade upp fånen på några Kalle Anka Pocket, och tryckte på inspelning:

Har du inte 6 minuter över, så kommer huvudpoängen här:
För mig är #skolvåren som ett tåg, med många vagnar. Alla bör kunna kliva på detta tåg, oavsett var på perrongen de befinner sig. Vissa har tänkt ”Varför skola?” i åratal, andra har aldrig tänkt tanken, och sen finns alla däremellan som tänker för fullt. Allas röster behövs, allas tankar är välkomna, och att därför stänga dörrarna till alla vagnar utom den närmast loket, där de som känner sig klara med sitt Varför håller till, vore katastrof i mina ögon.

Det är så klart frivilligt att hoppa på detta tåget, oavsett vilken vagn just du känner för att kliva på, och det är också fritt fram att stå kvar på perrongen eller hoppa på ett annat tåg.

Alla väljer själva. Och just därför måste alla dörrar hållas öppna.

Varför – Vad – Hur.20130830-164734.jpg

Det är en cirkelgång som behövs, och just min passion ligger för tillfället i att få fler att utsättas för frågan ”Varför skola?”. Och på skolvåren.se har vi ännu inte arbetat en full vända med Varför. Men läs för all del grundligt – det finns exempel på både Vad och Hur där med!

Var befinner du dig, i relation till detta tåget?

Gotland bye bye

Så har vi sagt hej då till Gotland. Familjen anslöt söndagen då Almedalen tog slut och vi har haft en skön veckas inledande semester.

20130716-132724.jpg

Att gå från trehundranittio knyck ner till noll (nästan) gick förvånansvärt bra – och jag är inne i sommarlunk. Försöker att hålla långa mellanrum – och tänker inte så aktivt. Dvs, söker inte upp tankarna. De som kommer är välkomna men jag släpper dem fria.

Nu ska vi njuta av sommaren på hemmaplan, dvs Skåne. Vad tycker du vi ska hitta på?

Utvecklas

Att utvecklas tillsammans, att öppna upp för någon annans tankar och känslor.

Att lyssna, verkligen lyssna, och att ta in, göra tankevändor och tankevurpor.

Att ibland bli stärkt i min egen uppfattning och ibland klättra vidare, förbi, gå djupare i förståelse och insikt.

Det är vad #skolvåren är för mig.

20130710-103222.jpg

Tack alla som deltar i min utveckling – som förhoppningsvis även är din utveckling!

Har du upplevt detta?

Låt mig testa mina tankar

Twitter & Facebook, i bloggtexter och samtal, i stilla reflektion. Allt är exempel på arenor jag använder för att testa mina tankar. Jag är inte färdigtänkt. Långt ifrån. Och jag hoppas innerligt jag aldrig någonsin blir färdigtänkt – för då kan jag lika gärna lägga mig ner och dö.

Jag tänker & skriver eller talar. Ges eller skaffar tankespjärn som gör att jag omvärderar mina tankar, eller befäster dem.

20130519-104233.jpgJag tror världen vore en bättre plats om fler vågade testa sina tankar. Tror många avstår av rädsla för att någon ska sätta epitet på dem som ‘du är dum’, ‘vad korkad du är’, ‘ du tycker ju helt fel’, ‘så där kan du ju inte tänka’, eller på andra sätt utöva härskartekniker.

Jag har svårt att se hur vi gagnas som mänsklighet av ovanstående beteende. Dock vet jag att det är svårt ibland att undvika att agera så här, jag brottas själv med att nyttja främjartekniker istället. Inte lätt. Men nödvändigt.

Låt mig testa mina tankar – och visa omtanke med mig när jag klivet in i språng. Där tar mina tankar ett skutt och allt jag tidigare tänkt kan ställas i helt ny dager. I en omgivning som är hård och dömande kan det vara enklare att bergfast hålla kvar vid en tankegång än erkänna att jag kommit vidare i tanken nu, just på grund av omgivningens reaktioner.

Låt mig testa mina tankar – ge mig tankespjärn. Men tänk på att jag inte är färdigtänkt. Jag lär mig fortfarande, och jag vill väldigt gärna ha ditt stöd som ger mig än mer växtkraft.

Out beyond ideas of wrongdoing and rightdoing,

there´s a field – I´ll meet you there. – Rumi

Låt mig testa mina tankar – så ska jag låta dig göra detsamma.
Låter du mig testa mina tankar på dig?

Ett möte, vad är det egentligen?

Idag har jag gått och funderat över möten. Tankarna drogs igång av ett tweet. Som ni märker får jag mycket tankespjärn på Twitter! Tweeten handlade om ett möte, och frågan var om det skulle vara ett möte som var ut-, in- eller avvecklande.

Jag blev nyfiken och började ställa frågor – för det är så jag lär mig nuförtiden! – och fick till svar att det var ett ”sitta och ta emot information”-möte, med lite möjlighet att påverka som deltagare.

Och där gick min hjärna igång.

För är detta verkligen ett möte? Ordet möte måste ju komma från mötas, som handlar om relationsbyggande, på ett eller annat vis. Men ju mer jag läste desto mer tänkte jag att mötet som beskrevs inte alls handlade om att mötas, utan snarare om att matas. Varför heter det då inte mate?

20130430-194011.jpg

Att matas med information, är det ett tillräckligt värde för att hålla ett möte? Idag? När all världens teknik är tillgänglig för oss (åtminstone för en oerhört stor del av oss i detta landet), kan vi då inte utnyttja den, så att vi när vi faktiskt tar oss tid att mötas, verkligen gör det?

Vad skulle hända om vi alla tog vårt individuella ansvar här?

Vad kan man göra, tänker du?
Tja, varför inte…

  1. vägra gå på informationsmöten
  2. tacka nej till möten som saknar agenda
  3. vara tydlig med vad jag förväntar mig av mötet som deltagare (eller arrangör)
  4. testa att flippa nästa möte

Jag skickade en kallelse själv innan lunch, och eftersom jag hade dessa tankar så skrev jag så klart en agenda. Jag kan nog få anledning att flippa lite möten i det projektet, eftersom vi sitter i minst tre olika länder (Sverige, Tyskland, USA). Hm… vad roligt det ska bli att testa det på riktigt!

Vad skulle hända om du slutade gå på möten som inte ger dig möjlighet till att mötas?