Med kroppen i fokus – novemberreflektion

Så var då ännu en månad av 2020 till ända. Vilken månad. Vilket år! Jag hör mig själv säga, i olika sammanhang, hur 2020 har varit ett av de bästa åren i mitt liv, vilket jag förstår på reaktionerna kan låta provocerande. men inte enkom. Fick ett meddelande från en kvinna som sa det var så befriande för henne att läsa min spontana tanke om 2020, att hon ville veta mer.

Jag började månaden med besök hos proffsiga doktor Maria Laursen, expert på kvinnosjukdomar. Jag hade en tid för att under mikroskop kolla efter cellförändringar på livmodertappen, som ett led i det regelbundna erbjudande som går ut till alla kvinnor som uppnått en viss ålder. Det hade visat på misstänkta cellförändringar såväl som möjlig förekomst av HPV, så jag slussades in i systemet. Och jodå, lägsta graden av cellförändringar och möjlig förekomst av HPV blev slutsatsen, vilket jag, i samråd med doktor Laursen, inte tänker göra nånting åt, utan det får läka ut på eget bevåg.

Och. Vilket proffs hon är! Förtjust som jag är i proffs, oavsett vad profession det handlar om, så slår jag ett slag för henne här, ni hittar henne i Malmö på Slottsstadens Läkargrupp. När man ligger där i en gyn-stol kan jag meddela att man känner sig väldigt utsatt, och att då känna att man – det vill säga Jag, så klart! Men kanske också Du? – är i trygga och proffsiga händer, det gör hela grejen till mindre av en pärs.

Därefter hade jag tid hos optikern, vilket visade att min syn blivit något försämrad, så med min gode vän visdomsseglarens ord i bakhuvudet (Jag skulle vilja se dig i mer lekfulla glasögon, sa han i samband med att vi hade ett av våra regelbundna Zoom-samtal) tog jag hjälp av expediten (glasögonbutiksbiträdet? Optikerbiträde? Vad heter den yrkesrollen måhända?) och på femte försöket hittade vi rätt. Två veckor senare hämtade jag ut mina nya, lekfulla, glasögon och jag är så nöjd!

Utöver ett besök även hos tandhygienisten (grönt ljus) hade också ett klipp kvar på mitt tio-kort på kallis som slutade gälla i början av månaden, så jag tog mig en långkörare med kallbad, bastu, kallbad, bastu, kallbad, varm dusch… ljuvligt. Alldeles, alldeles underbar(t) för att parafrasera Askungen.

Med kroppen i fokus har jag fortsatt med mina olika rörelser som jag fått på recept av WivanWalkfeeling. Jag känner, och hör (!), en annorlunda typ av knakelibrak i nacken, vilket skickar mig signaler att nacke och omgivande fascia är på väg att hitta nya vanor, nya banor, nya positioner som är mer i linje med vad kroppen mår bra av. Så, har du inte gjort det innan, bara gör’t, kör en tjugo minuters inledande gratis rörelseanalys, och se vad det leder till för dig!

Trädgården fick sig en rejäl genomkörare… eller kanske det var jag som fick det, i samband med att jag preppade den för vintern. Möbler under skydd, lövinsamling, ljusslingor uppsatta, jamen, du vet, sånt där som är så himla skönt att ha fått gjort! Promenader, cykelturer, en dryckesfasta (inte vatten-fasta ty jag drack hemmagjorda gröna smoothies) den 22-23 och som alltid, böcker som gjort intryck, inte minst Eve Enslers In the body of the world, som jag sträckläste. Vilken bok. Vilket budskap!

Typiskt! När man har en dålig dag möter man bara skitstövlar.

Häromveckan skrattade jag högt åt Nemi i Sydsvenskan, det måtte varit en söndag eftersom det är versionen som inte enkom är en strip utan nästan en hel baksida av kulturdelen. Tog raskt ett foto och tänkte Det här måste jag lägga upp på bloggen! Så då gör jag det:

Nemi

Jag hoppas du kan läsa. Om inte kommer här själva poängen (sista rutan):

Typiskt! När man har en dålig dag möter man bara skitstövlar.

Ja. Just precis så är det. Och vet du varför? För när jag har på mig jag-hatar-världen-för-alla-är-idioter-glasögonen på mig, ja, då ser jag ju världen genom de glasögonen och allt jag upplever färgas av min sinnesstämning i stunden.

Och lika sant är det då att när jag har på mig jag-älskar-världen-och-jag-älskar-alla-människor-för-de-är-underbart-mänskliga-allesammans-glasögonen på mig, ja, då ser jag ju världen genom de glasögonen och allt jag upplever färgas av min sinnesstämning i stunden.

Grejen är att jag har dessa, och en sjudundrandes massa andra glasögon i min garderob, och det är inte alltid jag är medveten om vilka som hamnar på nästippen. Men när jag blir medveten om vilka glasögon jag ser världen genom, så blir också världen och jag själv, lite enklare att fördra. För när jag upptäcker att jag sitter där med mina alla-är-en-idiot-glasögon på så är det nästan som om de liksom löses upp och försvinner i det blå och lämnar plats åt några nya. Och då kan ett annat par glasögon närmast magiskt hoppa upp på nästippen min, och så upplever jag världen helt annorlunda än alldeles alldeles nyss.

Så är det. I varje stund upplever jag världen utifrån den sinnesstämning och de tankar och känslor jag har. Har du tänkt på vad det betyder egentligen? I. Varje. Stund. 

Själv vet jag detta. Men likförbaskat fastnar jag ibland i tron på att det finns vissa undantag. Snurrigt det där. Som om gravitation vore ett tillval jag kunde göra, när det passade mig liksom. Så är det ju inte (med mindre att jag befinner mig i omloppsbana en god bit från jorden eller något dylikt), utan gravitationen påverkar mig i varje stund, oavsett om jag är medveten om den eller inte. Så funkar min upplevelse av världen också.

Fast ibland vore det bra skönt om gravitation och det faktum att min sinnesstämning i varje stund avgör hur jag uppfattar världen runt mig kunde vara tillval, om så bara för en minut eller två, eller hur?

 

Mitt hundrade inlägg

Detta är det hundrade inlägget på min blogg. Tjohoo!
En milstolpe som jag är riktigt stolt över.

Jag ser fram emot att skriva hundra nya inlägg men tänkte landa lite i dessa först. Har suttit och bläddrat igenom min blogg och även dykt ner i statistiken.
6081 inlägg har lästs, sedan jag startade bloggen den 20 augusti 2012. Jag märker att jag får fler besök ju mer aktiv jag själv är på andra forum. Om jag twittrar och Facebookar och aktivt länkar till mina inlägg, ger det effekt på besöksstatistiken. Likaså när jag kommenterar på andra bloggar eller nätartiklar. Logiskt.

De fem mest lästa inläggen hittills är:

  1. #skolvåren
  2. Om HERO the coach (tekniskt sett en sida, inte ett inlägg. Struntar i det!)
  3. Lyckorus
  4. Samskapande
  5. Bidra!

De fem minst lästa inläggen är:

  1. Hamburgvisit
  2. Kauwboy
  3. Compassion
  4. Broken
  5. Följsamhet

Fem inlägg jag tycker om:

  1. LIVET!!!!
  2. Provocerad?
  3. Rätt/Fel
  4. Positiv!
  5. Syfte

Fem inlägg som jag önskar fler skulle läsa:

  1. Essens
  2. Våga kasta loss
  3. Vänlighet
  4. Vikten av ett ord
  5. Handlingskraft

Fem inlägg som ligger nära #skolvåren:

  1. Cirkeln sluts
  2. Rädslorna
  3. Transformation!
  4. Komplement
  5. 3S

Fem inlägg med hög coachfaktor:

  1. Vilja
  2. Dimman
  3. Varför blogg?
  4. Måsten…
  5. Glasögon!

Fem inlägg som ligger mig nära hjärtat:

  1. Livsuppgift!
  2. 4xVarför
  3. Malplacerad
  4. Sportlovsbreak
  5. Spaning

Det är väldigt svårt att sålla och välja vilka inlägg jag ska lyfta fram – jag märker att jag tycker riktigt mycket om många av mina inlägg. Det känns jättehärligt. Jag tar det som ett teckan på att det jag skriver kommer från hjärtat, att dessa nedpräntade ord verkligen är Jag.

20130407-163046.jpg

Jag vill med denna bukett tacka dig för att du läser.
Jag vill tacka dig som länkar vidare till andra.
Och du som skriver en kommentar på bloggen, Facebook och/eller Twitter ska ha ett särskilt tack – att få ett gensvar på mina tankar och funderingar hjälper mig vidare.

Tack!

Vikten av ett ord

Orden vi väljer, tonfallet vi säger dem med, blicken vi ger.

Visst spelar det stor roll. Oerhört stor roll.

Tänker på detta när jag läser om en konversation någon snappade upp på ett pendeltåg.

Och så tänker jag på detta:

20130405-093538.jpg

Avgörs ordvalet av vår inställning, till livet, oss själva och våra medmänniskor?
För inställning spelar också stor roll.

Och hur faller härskar- respektive främjartekniker in i detta?

20130405-092525.jpg20130405-092534.jpg

Jag har tänkt mycket på härskar- och främjartekniker under många år, och har aktivt försökt gå från härskartekniker till främjartekniker. Det är inte lätt dock, för det finns mycket härskartekniksmönster i mig och i den vardag jag lever och verkar i. Men jag har valt att sätta på mig främjartekniksglasögon och därmed bygger jag, sakta men säkert, vanor, rutiner och mönster av att agera bekräftande och främjande, snarande än nedvärderande och överlägset.

Det riktigt svåra är dock att bemöta härskarteknik med främjarteknik, istället för att falla in i de förstnämnda själv. Det är en riktig utmaning det, och för egen del krävs det att jag trycker på PAUS-knappen emellan åt för att lyckas. Dvs, jag hindrar mig från att reagera i affekt, där jag bara vräker ur mig oreflekterat. Jag behöver pausa, landa i tanken, fundera igenom vad jag egentligen tycker och tänker och vad jag vill förmedla. Sen kan jag trycka på PLAY igen, och agera. Då ökar chansen att jag agerar som en främjare snarare än en härskare.

Tänker du på vilka ord du väljer och hur du uttalar/uttrycker dem?
Vad är ditt bästa knep för att bygga främjarteknik-vanor hos dig själv?

Glasögon!

Använder mig av det enklaste, men samtidigt svåraste verktyget, för att åstadkomma en förändring, befästa en vana, något som kräver ett nytt beteende hos mig själv. Jag kallar det för glasögonmetoden. (Om du klickar på ordet får du nedanstående bild som en pdf från min publika Dropbox.)

Går i korta ordalag ut på att jag bestämmer mig för vad det är jag vill ändra, förbättra eller fokusera på. Jag sätter på mig ett par mentala glasögon, där mitt fokus finns inristat på glaset (eller kanske är det en färg, eller en form), och går ut i världen. Allt jag då upplever, filtreras genom mina glasögon. Jag ser på mig själv och på andra, på mitt arbete, mina relationer och mina vanor, genom detta filter (beroende på vad det gäller så klart).

GlasögonmetodenSe på det som att köpa ett par nya skor. I början går du in dem, de skaver, känns konstiga, kanske är styvare än föregående par, ger dig skavsår. Det känns jobbigt och tungt. Är du ihärdig vänjer du dig snart. Om du fortsätter använda dem blir de till slut dina favoritskor, som du inte kan tänka dig att göra dig av med. Bekväma skorNär du nått dit har du befäst din nya vana. Då behöver du inte några glasögon längre. Kanske, bara kanske, känner du då för att variera dig och sätta på dig ett par andra glasögon. Vill du ha ytterligare inspiration kring det här med att befästa en vana, så rekommenderar jag att du tittar på Leo Baubatas blogg ZenHabits, t ex hans inlägg om att starta. Leo har inspirerat mig mycket.

Har du testat glasögonmetoden? Funkar det för dig? Eller har du andra idéer om att sätta nya vanor? Dela gärna med dig av dina tankar i en kommentar nedan!