Drop the agenda

What happens when you drop all thoughts on having an agenda, and just do this:
* Show up
* Respond to what shows up

These are two points that Michael Neill talk about, and I’ve only recently started to experiment with it. For real. And I can tell you, what I’ve experienced so far makes me want to try this even more, on more occasions. For one thing, coming to a meeting with another human being, without an agenda, without any thoughts on wanting this person as a coaching client, on me knowing what would be the best thing for this person in this instance, on wanting to help or fix this person, means that I am more present to the situation at hand. It means I am not already dead set on how to go about it, what will be the outcome, having fixed goals for what I want to happen, etc. And that really makes it easier to experience touching the silence. It makes the meeting much more real, somehow.

Now. It’s actually not so easy, I’ve discovered. Or, at least, it’s not something I am used to. Quite the opposite. I’m used to being prepared, knowing what to say, what to show, and often times, having a clear agenda as to the desired outcome. And somehow, when I am there, with a clear agenda, the magic is missing. Something’s missing. It falls short, not really living up to its potential. Not fully becoming all in the moment that it could be.

Two other things I’ve noticed about this:
First, I believe I would have a much harder time showing up without an agenda, if it was something I was not certain about, or knowledgeable about, perhaps is more the word for it. That is, if you asked me to go deliver a speech about the state of EUs financial policies and structures, I’d freak out. There is not way I would be able to do that in this manner of showing up. Because I have no clue whatsoever about the financial policies of the European Union. Go find someone else, who knows this stuff, please. But ask me to come talk about my dream of changing the school systems on a global scale by 2020, and I can just show up, and respond to what shows up. Without a doubt. I might not do it that way, but it’s an area where the possibility of it happening is much greater that the first example.

Second, this is not the way society is set up, somehow. When did you last show up, without an agenda? If you go to the doctor, you want the doctor to diagnose you. The doctor meets a patient, with the same agenda, to help the patient. Teachers meet their students with very clear agendas, on What learning should take place, and often times, How. You go to the bank, wanting a loan. Not just to see what shows up. You make a business appointment, wanting to sell your brilliant idea, or to get a hand shake on a joint venture. 20140508-214622.jpgI could think of thousands of these instances, where showing up with an agenda, is what is – mostly – done.

And yet, the magic happens, for me, when I drop it. When I drop the agenda, drop what I WANT to happen (sometimes oh so desperately!), just show up, and respond to what shows up.

Does this make sense to you?

 

Ett möte, vad är det egentligen?

Idag har jag gått och funderat över möten. Tankarna drogs igång av ett tweet. Som ni märker får jag mycket tankespjärn på Twitter! Tweeten handlade om ett möte, och frågan var om det skulle vara ett möte som var ut-, in- eller avvecklande.

Jag blev nyfiken och började ställa frågor – för det är så jag lär mig nuförtiden! – och fick till svar att det var ett ”sitta och ta emot information”-möte, med lite möjlighet att påverka som deltagare.

Och där gick min hjärna igång.

För är detta verkligen ett möte? Ordet möte måste ju komma från mötas, som handlar om relationsbyggande, på ett eller annat vis. Men ju mer jag läste desto mer tänkte jag att mötet som beskrevs inte alls handlade om att mötas, utan snarare om att matas. Varför heter det då inte mate?

20130430-194011.jpg

Att matas med information, är det ett tillräckligt värde för att hålla ett möte? Idag? När all världens teknik är tillgänglig för oss (åtminstone för en oerhört stor del av oss i detta landet), kan vi då inte utnyttja den, så att vi när vi faktiskt tar oss tid att mötas, verkligen gör det?

Vad skulle hända om vi alla tog vårt individuella ansvar här?

Vad kan man göra, tänker du?
Tja, varför inte…

  1. vägra gå på informationsmöten
  2. tacka nej till möten som saknar agenda
  3. vara tydlig med vad jag förväntar mig av mötet som deltagare (eller arrangör)
  4. testa att flippa nästa möte

Jag skickade en kallelse själv innan lunch, och eftersom jag hade dessa tankar så skrev jag så klart en agenda. Jag kan nog få anledning att flippa lite möten i det projektet, eftersom vi sitter i minst tre olika länder (Sverige, Tyskland, USA). Hm… vad roligt det ska bli att testa det på riktigt!

Vad skulle hända om du slutade gå på möten som inte ger dig möjlighet till att mötas?