Har ägnat dagen åt en visionär spånskiva tillsammans med 9 av totalt 13 skolvisionärer i projektet Skolvision2013.

Dagen har väckt många tankar kring modet att våga släppa, att lita till processen, och inte gå i fällan att göra som det alltid har gjorts. Och det är tydligtvis fler än jag som upplever detsamma, Christer Hellberg summerar dagen så här:

Målet är vägen framåt – det finns inget problem att lösa eller destination utan målet är att komma i rörelse framåt i olika riktningar!

Jag älskar möten som går på djupet, och det är verkligen vad denna dagen möjliggjort. Människor är så intressanta och ger mig möjlighet till insikt, igenkänning och lärande. Att träffa folk som genom att de delar sina tankar, funderingar, frågor och upplevelser, kan agera klivstenar för mig och mina tankar – det är ju så vi föder utveckling!

Mina tankar klättrar på andra människors tankegångar, använder dem som klivstenar, som skulle jag vara i färd med att korsa en flod. Är floden tillräckligt bred, så kommer jag inte från strandkanten kunna bestämma mig i förväg för vilka stenar jag ska kliva på. Likadant är det med ett tillräckligt stort mål/vision, något jag vill uppnå/åstadkomma. Lätt att vilja ha hela planen klar, veta exakt vilka steg som krävs, för att våga påbörja resan. Livet fungerar inte så. Jag kommer inte kunna veta exakt hur, och det behöver jag inte, för när tanken växer så visar det sig under resan var kliven behöver tas.

Vem agerar du klivsten till?