Berikande upplevelse?

Många saker kan jag få mig till del när jag läser kommentarsfält på diverse ställen, oavsett om det är på en artikel, eller YouTube-klipp eller en Facebook-status, men att kalla det för en berikande upplevelse – nä du, det tror jag minsann aldrig jag känt. Åtminstone är det inte så det känns då jag visualiserar ett kommentarsfält eller två.

Då känns det, tyvärr, mer som Nemi beskriver det nedan:

kommentarsfältet

Hahaha, skrattar lite när jag läser texten och tittar på bilden. Kan så på pricken känna igen mig i det där, den ultimata uppgivenheten där all min muskelkraft – både fysisk och mental – på något vis bara försvinner, går upp i rök, smälter bort. Kvar blir en matthet, en orkeslöshet. Vill inte läsa en enda rad till, inte försöka nå fram till någon typ av samsyn (om så bara kring att vi inte är ense och att det är ok) med folk jag försöker samtala med, vill bara dra nått gammalt över mig och gå i ide.

Och sen. Ett tu tre. Så kommer muskelkraften så sakteliga tillbaka. Mentalt och fysiskt så är det som jag väcks, fylls på, som att tanka bilen. Från att ha gått på ångor och slutligen fått total soppatorsk, till att vara fulltankad igen. Redo att kasta mig ut i en värld som inte enkom består av icke-befriande kommentarsfält, ankdammar på Twitter och människor som verkar ha som främsta mål i livet att medvetet missförstå. Den där världen består ju också av fantastiska artiklar, statusuppdateringar, blogginlägg (snöat in på sociala media, som du kanske märker) och inte minst möten, på riktigt, verkliga möten, mellan människor med välvilja och nyfikenhet. Den där världen som jag älskar, på alla sätt, med allt den innehåller. 

Berikande upplevelser finns det gott om, livet är proppfullt med dem! Och jag ska utmana mig själv att försöka hitta dem även i kommentarsfälten. För nog måste de finnas även där?

 

Var bor du?

En udda dag, riktigt fin, med ett möte som jag kommer minnas lång tid framöver. Känner tacksamhet för att jag hade möjlighet att vika dagen åt det som dök upp. Åt att jag fick vara en kugge i maskineriet, tillsammans med en annan själ.

Nu lider dagen mot sitt slut, och har detta blogginlägg att publicera innan jag går till sängs.

nemihafiz

Nemi kliver fram i mitt sinne (från min Evernote, där jag bland annat samlar inspiration till blogginlägg), inspirerad av Hafiz, om vikten av att använda orden med vaksamhet, för de skapar huset du bor i. Under de senaste åren har jag blivit väldigt medveten om det där, och väljer mina ord med mycket större noggrannhet än tidigare. Tack vare det har mitt hus förändrats, och blir allt mer ett hus skapt av mitt medvetna jag, precis så som jag vill att det ska se ut, snarare än att jag omedvetet skapar det och är missnöjd med dess form. Så upplevde jag mitt liv tidigare. För huset är ju bara en metafor för livet.

Hur ser ditt hus ut?

Normalitet?

Normalitet. Vad är det egentligen?
Nemi har ett svar. Eller egentligen kommer svaret från Morticia Addams:

morticia

Normalitet är en illusion. Det som är normalt för en spindel betyder kaos för en fluga. – Morticia Addams

Jag kastar in ännu en parameter i detta och det är skillnaden mellan normalt och naturligt. Det finns mycket som är normalt som definitivt inte är bra för oss, och som är långt från naturligt för oss/mänskligheten.

Titta på lärarkåren, det är högst normalt att vara sönderstressad och känna att väggen är bra nära, det är bara att titta på statistiken. Men är det naturligt? Tror inte det nä.

Eller ta gemene mans kosthållning, med snabbmat, väldigt lite grönsaker och frukt, läsk, chips och godis osv. Högst normalt. Men naturligt? Tror inte det heller nä.

Eller ta för delen att sitta framför datorn åtta timmar/dag på jobb. Stillasittandet. Högst normalt vill jag påstå, men definitivt inte naturligt för människan, snarast enormt skadligt.

Normalitet. Är det verkligen något att sträva efter?

Det förflutna

Njuter alldeles särskilt nuförtiden av seriestrippen Nemi i Sydsvenskan, och härom dagen var det ånyo en strip som jag genast tog ett foto av för att blogga om:

Det förflutna

Vad händer i dig när du läser det här:

Det som är bra med det förflutna, är att om man inte bär det med sig, så är det borta.

För mig är det väldigt befriande att läsa, men kanske det är för att jag upplever att jag släppt den starka anknytning till mitt förflutna som jag tidigare mötte världen med. Jag definierar mig inte längre utifrån händelser i det förflutna, utifrån släktskrönorna om vem Helena är och hur Helena agerar.

Eller, kanske det är att ta i och säga att jag helt släppt det, för det finns stunder då jag visst definierar mig själv just utifrån det förflutna. Men allt som oftast gör jag inte det, och tillfällena då det händer uppstår allt mer sällan.

Och det intressanta är att det blir lika knasigt för mig att definiera mig själv i förment positiva som i dito negativa ordalag, i förhållande till det förflutna. ”Jag har minsann gått stärkt ur det där tragiska som hände…” bär på lika många möjliga begränsningar av vem jag är, vad jag gör, som ”Ja, pga det som hände så vågar jag inte längre…”.

Jag försöker därför möta världen i stunden, och att vara öppen för det som händer och sker, både inom och utom mig. Ibland spökar något gammalt, och jag kan reagera helt orimligt utifrån den givna händelsen. Om jag tar tillfället i akt att titta lite närmre på det, kanske genom att fråga mig själv ”Hur gagnar detta mig?”, så kanske jag kan få syn på att det är ett ”spökbeteende”, som bottnar i något gammalt. Kanske det inte alls har någon bäring i den aktuella situationen. Då blir det ofta lättare för mig att släppa taget om storyn som jag hänger upp mig vid, berättelsen som jag gett en viss och betydelsefull mening.

Om det är lätt?
Nä. Och ja. Ibland är det supersvårt och stört omöjligt. Ibland hur lätt som helst att släppa taget om det förflutna och bara vara här. Och nu.

Oavsett vilket så bankar jag inte på mig själv längre. Jag är inte en bättre människa i de stunder då jag kan släppa taget om det förflutna, än i de stunder då det är som förgjort, då jag sitter fast förankrad i något gammalt, som jag inte kan, vill, orkar eller förmår släppa taget om. I båda scenariona är jag människa, rätt och slätt, och det räcker fint det.

Vad har du för relation till det förflutna? Bär du med dig händelser och upplevelser som tynger dig, som begränsar dig, som du låter dig definierar av och som kanske tom gör dig till något annat, någon annan, än den du egentligen vet att du är?

Typiskt! När man har en dålig dag möter man bara skitstövlar.

Häromveckan skrattade jag högt åt Nemi i Sydsvenskan, det måtte varit en söndag eftersom det är versionen som inte enkom är en strip utan nästan en hel baksida av kulturdelen. Tog raskt ett foto och tänkte Det här måste jag lägga upp på bloggen! Så då gör jag det:

Nemi

Jag hoppas du kan läsa. Om inte kommer här själva poängen (sista rutan):

Typiskt! När man har en dålig dag möter man bara skitstövlar.

Ja. Just precis så är det. Och vet du varför? För när jag har på mig jag-hatar-världen-för-alla-är-idioter-glasögonen på mig, ja, då ser jag ju världen genom de glasögonen och allt jag upplever färgas av min sinnesstämning i stunden.

Och lika sant är det då att när jag har på mig jag-älskar-världen-och-jag-älskar-alla-människor-för-de-är-underbart-mänskliga-allesammans-glasögonen på mig, ja, då ser jag ju världen genom de glasögonen och allt jag upplever färgas av min sinnesstämning i stunden.

Grejen är att jag har dessa, och en sjudundrandes massa andra glasögon i min garderob, och det är inte alltid jag är medveten om vilka som hamnar på nästippen. Men när jag blir medveten om vilka glasögon jag ser världen genom, så blir också världen och jag själv, lite enklare att fördra. För när jag upptäcker att jag sitter där med mina alla-är-en-idiot-glasögon på så är det nästan som om de liksom löses upp och försvinner i det blå och lämnar plats åt några nya. Och då kan ett annat par glasögon närmast magiskt hoppa upp på nästippen min, och så upplever jag världen helt annorlunda än alldeles alldeles nyss.

Så är det. I varje stund upplever jag världen utifrån den sinnesstämning och de tankar och känslor jag har. Har du tänkt på vad det betyder egentligen? I. Varje. Stund. 

Själv vet jag detta. Men likförbaskat fastnar jag ibland i tron på att det finns vissa undantag. Snurrigt det där. Som om gravitation vore ett tillval jag kunde göra, när det passade mig liksom. Så är det ju inte (med mindre att jag befinner mig i omloppsbana en god bit från jorden eller något dylikt), utan gravitationen påverkar mig i varje stund, oavsett om jag är medveten om den eller inte. Så funkar min upplevelse av världen också.

Fast ibland vore det bra skönt om gravitation och det faktum att min sinnesstämning i varje stund avgör hur jag uppfattar världen runt mig kunde vara tillval, om så bara för en minut eller två, eller hur?

 

Möjligheten finns alltid

Läste Sydsvenskan i morse ganska snabbt, för jag hade en CoachWalk kl 8. För en gångs skull fastnade mitt öga på serierna, och Nemi stack ut. Närmast ropade på mig, lite pockande så där. Så jag sprang in i köket och hämtade en sax, och klippte ut dagens klokskap:

Nemi does Dalai Lama

Citatet är av Dalai Lama och lyder:
Var snäll när det finns möjlighet till det. 
Möjligheten finns alltid.

Som en liten passus blev jag idag följd på Twitter av Dalai Lama, ja, ett av alla konton som gör anspråk på Dalai Lamas namn, åtminstone. Skulle tro det var för att jag twittrade ut strippen tidigare idag.

Dalai Lama

Vad har du gjort för något snällt idag?