En betraktelse, del ett av tre

Del ett av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

Helena vänder sig mot mig, tittar intresserat och håller kvar blicken. Hon är där, för mig, just nu. Det finns en intensitet i hennes närvaro som känns elektrisk.

Sedan rullar orden ur henne, blixtsnabba och träffsäkra. Hon vet vad hon ser och vågar leverera det.

– Jag har gjort ett sådant lappkast i mitt liv. Tidigare behövde jag bevisa att jag var någonting. Jag måste vinna, få dig att tycka som jag, för det gav mig ett värde. Annars var jag värdelös. Det finns inte på kartan idag.

Ett av de ord jag lärt av Helena Roth är tankespjärn. Hon tycks älska när någon är av en annan uppfattning än hon, när hon får möjlighet att reflektera, vrida och vända på något och ibland, som en slutsats, stå kvar på samma ställe som innan och andra gånger, nicka och säga ”tack för insikterna” och vara beredd att följa med på ännu en resa, mot än fler insikter.

Den som försöker boxa in Helena har ett svårt arbete. Nej, inte ur aspekten skicka ett meddelande till, för hon inboxar gärna, jag menar ur aspekten göra sig en fast och färdig föreställning om vem hon är.

­– När jag coachar vill jag gärna komma i kontakt med det äkta i mig själv och i klienten. Jag kan finnas där med en fråga, med tystnad, med ett påstående och hela tiden återkomma till frågan: Vem är du? Vad är du? Lever du så? Det kan väcka insikter om att det finns ett gap mellan hur personen lever och vem hen egentligen är, och det kan innebära ett första steg mot att bli mer äkta.

100% engagemang

Helena tillåter sig att växa, att expandera, att ompröva och att rensa. När hon går in i ett projekt gör hon det med totalt engagemang och har dessutom en förkärlek för det omöjliga. Eller snarare, en förkärlek för att testa om det omöjliga är möjligt.

Då och då visar hon att målen är möjliga att nå. Som under 2014, då hon bestämde sig för att på tre månader träffa 100 nya coachklienter och ta med dem på coachwalks. Mission accomplished. Eller under 2015 då hon genomfört 90-dagarsprojektet #cleanse4expansion.

– En kompis sa till mig att hon stressas av mina omöjlighetsprojekt. Det är hennes tankar, jag stressas inte. Om jag tycker det är kul att hoppa på en utmaning som varar i hundra dagar, varför inte? Det ger mig varken lycka eller olycka. Tidigare hade jag mer behov av kontroll och nu lever jag mer i det okända, där mitt bestående minne är att jag inte slaviskt följer projekten. Jag tar till mig det jag vill.

Storslagna visioner

Projekten visar ändå att Helena har en storslagen sida. Hon ser företeelser på systemnivå. Hon ser hur saker fungerar och inte fungerar och har förmågan att se vad som skulle må bra av förändringar eller justeringar.

solros– Jag ser helheterna i det stora och så har jag varit sedan jag jobbade i läkemedelsbranschen. När jag ser brister skapar jag system som ska fungera. En gång jobbade jag på en maskinutvecklingsfirma och sa till en kollega att jag ville rädda världen. Hon sa ”man behöver inte göra det så stort”. Där kändes det så begränsat. Jag vill upp i det stora. Jag vill mer.

Helena är utbildad biolog och valde en inriktning som liknar en apotekares, för att hon hade en idé om att jobba som etnofarmakolog, men kom direkt efter examen att börja arbeta som anställd i läkemedelsbranschen. Själv har jag bara mött frifräsaren Helena Roth: Den intensiva engagerade blomma som driver frågor hjärtat klappar för, oavsett hur många belackare hon möter.

Att spara eller inte spara, det är frågan!

Jag håller ju på med ett omöjlighetsprojekt som jag döpt till #cleanse4expansion, som handlar om att rensa genom hela mitt fysiska hem och mitt digitala viste, samt blogga om det. Dottern rensade ut allt från sitt rum i helgen som hon inte längre ser fyller någon funktion i hennes liv och jag går nu igenom IKEA-kass på IKEA-kass för att se om det är något som lillebror, bonusbarnbarn eller andra kan ha glädje av.

skolkatalogerMitt bland böcker, trasiga hörlurar, urvuxna kläder och kortlekar låg en hög med skolkataloger från i princip hela hennes grundskoletid. Utsorterade. Osentimentalt, på det där viset som hon är, dottern min.

Men där blev det liv på mina tankemonster ska du veta! Så pass velig kände jag mig att jag tog ett foto och la ut på Instagram, Facebook och Twitter, med frågan om jag ska kasta dem (utsorterade som de är av dottern min) eller om jag ska spara dem till henne, för den händelse hon ångrar sig och någon gång i framtiden skulle vilja sitta och bläddra i dem (ofta till mycken skratt och pinsamhet, enligt min personliga upplevelse!)?

Och gisses vilket engagemang det drog igång. Inte säker på om jag nånsin fått så mycket kommentarer och tankar på något inlägg. Majoriteten verkar helt klart säga spara, men det finns förslag om digitala alternativ (scanna och kasta de fysiska katalogerna) och några få som säger kasta dem.

Och jag? Tja, jag är fast i limbo fortfarande. Och eftersom jag är där, tänker jag att det kanske är läge att lägga dem bland fotoalbumen och ta itu med dem vad det lider. För tydligtvis är jag inte riktigt klar i tanken i detta nu.

Jag väljer dock i detta nu att lägga frågan om skolkatalogernas varande eller icke-varande åt sidan för stunden. Tänker att jag kommer att veta vad jag ska göra när tanken klarnar, vilket den kommer att göra, förr eller senare.

Har du sparat dina gamla skolkataloger? Och så undrar jag om det är lika vanligt att karlar sparar sina gamla skolkataloger, som det är att kvinnor gör det? Vad tror du?

Detta blogginlägg, nummer 30 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige

Adventslyft nr 6 – Möjligheter

möjligheterMÖJLIGHETER. Eller omöjligheter? Jag gillar det engelska ordet IMPOSSIBLE där jag kan leka lite med ordet och väldigt enkelt omskapa omöjligheten till en möjlighet, med hjälp av en apostrof och ett mellanrum: I’M POSSIBLE. Det säger i stora drag hur jag numera ser på livet. Det mesta är möjligt, om jag bara får tummen ur att verkligen försöka. Har en nyvunnen visshet som säger att den mänskliga potentialen vi alla besitter är så ofantligt mycket större än vad merparten av oss gör av den.

Så varför inte köra på och försöka skapa det omöjliga?

Jag gick ju Michael Neills Supercoach Academy under 2014 och jag har verkligen haft ett transformativt år mycket tack vare den upplevelsen. I januari drar han igång en onlinekurs som heter CREATING THE IMPOSSIBLE som jag har bestämt mig för att hoppa på. Därför gjorde jag just slag i saken och anmälde mig! Och så vill jag fråga dig om du vill göra mig sällskap? Jag skulle mer än gärna göra sällskap med dig. Vägen är mödan värd, säger man ju, och varför inte se till att ha trevligt sällskap under tiden?

Om du bestämmer dig före den 10 december får du kursen till 40% early bird-pris. Läs mer och anmäl dig här: http://www.creatingtheimpossible.net/

Möjligheter – det pirrar när jag i tanken leker med möjliga omöjlighetsprojekt för kursen.
Möjligheter – vem eller vad tänker du på?