Hade tänkt…

…blogga på #cleanse4expansion idag eftersom vi röjde i pannrummet igår.

Men. Jag. Pallar. Inte.

Jag har varit ute på jobb hela dagen, i för mig väldigt ovan miljö, och jag är slut i rutan helt enkelt. Så det blir ingen pannrumsblogg och definitivt inte något djupsinnigt eller tankeväckande blogginlägg heller.

För. Jag. Pallar. Inte.fabriksarbetaren

Men under merparten av dagen har jag dock haft en glimt i ögat, som synes. Vad ger du mig för den looken så säg?

Och vet du, att det emellanåt inte blir som jag tänkt – det tycker jag är lite av tjusningen med livet. Åtminstone har jag kommit till en punkt i livet då jag alltsomoftast verkligen är helt ok med att det som händer händer, oaktat vad jag tycker borde hända. Är du där med?


Bye bye 2015!

Sit down to write a few lines on the highlights of the year… and discover my mind is blank. Open my calendar and start to scroll, month by month, and wow. What a year. Again, Because aren’t they all like that really – amazing, jam-packed with experience and memorable?2015en

2015 has a lot to offer. Considering how much I travelled in 2014 I never thought 2015 would be yet another year filled with travels. All in all I actually think I travelled even more times than 2014, even though the duration was mostly shorter.

Creating the impossible
I started off the year with 90 days online-course with and by Michael Neill. Creating the impossible really made an impression on me, and the project I chose really gave me a lot of room for expansion.

This was my project for Creating the impossible. 90 + 90 days of daily cleanse, aiming to go through both my physical and digital home. Each thing in its place, and a place for each thing. You would not believe the amount of cleansing I did. I managed to work through almost every little bit of my house, I donated a lot of stuff, and it feels so good. It’s as nice to have done a significant inroads on my digital vistas, most notably my Evernote-account and my Dropbox.

#afkUmeå, Sweden
What would a year be without an #afkSkolvåren (i.e. School-spring)? Luckily, I didn’t have to discover this in 2015 either, and for that I am very happy. Do you know what it feels like to be a part of such an incredible movement that #skolvåren is?

Innate Health conference, England
What an experience. The realization that I won’t be attending more conferences like this, where the main part (or all?) is about intake, and very little is about taking active part and cocreating, was a large one. And yet. Listening to Dicken Bettinger, made the entire journey worth it. I was deeply touched, and reinforced in my hope for the future at that.

Mainland support Almedalen
After three years at Almedalen I chose to stay at home to be the mainland support for the #skolvåren gang on site. This was both very rewarding and tough. Not to be right smack in the middle of it all, very curious as to what’s happening, whom are they meeting, what possible connections and future collaborations are being born and so on. A lot of thought, and without a doubt it’s very less taxing for body and psyche to act as mainland support rather than being there on site. But the number of tweets certainly dwindled!

Center for Sustainable Change
Board member and chair of the Programming Committee is also something new for 2015. The Center for Sustainable Change, with strong roots in the US, is an organization in the midst of a transformation, and I’ve been given an opportunity to contribute with my thoughts, energy and wisdom. Let me tell you, there is a lot of learning opportunities here for me!

Human Potential Realization summit, The Netherlands
As a total opposite to the Innate Health conference, this was a fully co-creative experience. 2,5 days of intense energy and connection, connective harmonies and exploration. What a magnificent experience, and there is more to come!

Choir tour with a royal twist, England
The day after coming home forn the Human Potential Realization summit it was takeoff time to head off to England with the rest of my choir and our smashing choir master Jens. 4 days of fun and singing in an England on it’s best behavior (weather wise!). What a treat!

A little over a year ago I bought two get-two-pay-for-one-tickets to #theconf, an odd sort of conference organized by Media Evolution i Malmö since quite a few years back. I gave away my extra ticket to Michael Sillion, who did a great job at summarizing Derek Sivers small gigs. DThese short snippets of mindbendingly well spoken thoughts were really great, and along with Suleiman Bakhit they were my main take-aways from #theconf, which is a conference I strongly recommend you attend.

#SethinLondon, England
This was high-impact. Talk about being wowed! A 5 hour Q&A-session with Seth Godin, in front of an audience of 400 people, including me and (yet again!) Michael Sillion. He was the best travel companion I could have to ensure that this very powerful experience won’t stay an experience as such, but will actually grow into something more permanent. The experience in itself was the inspiration for my advent calendar here on the blog this year.

Sara Modig asked a handful of people if we wanted to join her for #ULab, a MOOC with and of Otto Scharmer, the father of Theory U. JI was all game, along with five others, and we set up our own coaching circle. Now what an experience that turned out to be. And such an amazing set up of people to experience this with. And it won’t end either, my coaching circle will run through the entire #ULab course once more, in slightly slower tempo, starting January. Read the summary in Huffington Post, written by Otto Scharmer, and definitely keep an eye out for future MOOCs!

KASAM – a feeling of connection
Thanks. My deepest thanks to you all, who surround me. Connections that Näve contributed to, a co-creation that enrich my life. For real. It’s not just something I state here, because it sounds a bit fancy. I truly mean it. These past few years have meant that I now am surrounded by a supporting circle of friends and family who play a large part in my personal development. No matter the life-force of a seed, if the soil isn’t just right for it, nothing good will come out of it anyway. And the soil I thread in is extremely life-affirming, let me tell you! It consists, amongst other things, of my MasterMind-gang, my life line, and the #skolvåren mobile office. Ledarlyftet, everyone at Being at full potential and many others. Newfound friends, such as Tess. Relationships that have grown deeper, such as with Dominic. And not to forget, Carla, my coach, mirroring me, and giving me wisdom and loving nudges along the way. My deepest heartfelt tanks to you all, both those specifically singled out here, and everyone else!

My family
In think and thin, in rain as well as sunshine, in the ordinaryness of life as well as on vacation and on travels – this year to LondonFranska Rivieran and Madrid, to name three. Love and care, irritation and quarrels. We encompass it all, together, and I love you! Add to that the joy of having gotten another two bonus-grandchildren during 2015, and you can understand what a rewarding life it’s been on a strictly private level as well.

HEROs very own day
Mmm. That’s what the calendar says, weekly, a full day, and have done, since the end of August. It doesn’t always turn into a full day. And I move it around when needs be. But it’s a significant change. I have started to put Myself as my top priority, and truly stand for it. To say No is an art Iäve been practicing a lot since I posted HEROs very own day as a regular activity in my calendar, and it’s been very instructive and worthwhile. I don’t know exactly what 2016 will bring for me, but HEROs very own day will most definitely be a piece of the puzzle that I will bring with me in to the upcoming year!

And what a year. Again. Because aren’t they all like that really – amazing, jam-packed with experience and totally memorable – all the years that pass?

Hej då 2015!

Sätter mig för att skriva några rader om årets höjdpunkter…. när hjärnan känns helt blank. Öppnar kalendern och börjar bläddra, månad för månad, och oj. Vilket år. Igen. För är de inte alla sådana egentligen – fantastiska, händelserika och minnesvärda – åren som går?2015sv2015 bjöd på mycket. Med tanke på hur mycket jag reste 2014 trodde jag aldrig att 2015 skulle bli ett år fyllt av resor. Det blev nog tom ännu fler resor än 2014, om än inte fullt så långa.

Creating the impossible
Året inleddes med 90 dagar online-kurs av och med Michael Neill. Creating the impossible gjorde verkligen ett avtryck på mig, och projektet jag valde gav utrymme för oerhört mycket expansion.

Detta var mitt creating the impossible-projekt. 90 + 90 dagar av dagligt röjande, i syfte att gå igenom både mitt fysiska såväl som mitt digitala hem. Var sak på sin plats och en plats för varje sak. Oj vad jag röjde. Nästan varenda liten bit av huset blev genomgången, mycket prylar bortskänkta och det känns oerhört skönt. Lika skönt att ha gjort stora insatser i mina digitala visten, mest anmärkningsvärt Evernote och Dropbox.

#afkUmeå, Sverige
Vad vore ett år utan en #afkSkolvåren? Som tur är behövde jag inte uppleva det under 2015 och det är jag glad för. Vet du hur det känns att vara en del av en så fantastisk företeelse som ansvarsrörelsen #skolvåren är?

Innate Health conference, England
Omtumlande upplevelse. Insikten att jag inte ska åka på fler konferenser av detta slag, där huvuddelen (eller allt) består av intryck, och väldigt lite delaktighet och samskapande, var väldigt stor. Men ändå, att få lyssna till Dicken Bettinger, det var värt allt. Blev så oerhört berörd, och stärkt i mitt hopp om framtiden.

Fastlandssupport Almedalen
Efter tre år i Almedalen valde jag att stanna hemma och agera fastlandssupport till #skolvåren:s gäng istället. Något som var både oerhört givande och väldigt tufft. Att inte befinna sig mitt i smeten, nyfiket undrande hur det går, vad händer, vem träffar dem, vilka kontakter och blivande samarbeten föds osv osv osv. Många tankar blev det och onekligen tär det mindre på kropp och psyke att vara fastlandssupport kontra att befinna sig på plats. Men väsentligt mycket färre tweets blir det dessutom.

Center for Sustainable Change
Styrelsemedlem och ordförande i Programming Committee har jag också blivit under 2015. En organisation med rötter i USA som är mitt uppe i en transformation, där jag har fått chansen att bidra med mina tankar, min energi och min visdom. Snacka om lärorikt!

Human Potential Realization summit, Nederländerna
Som en total motsats till Innate Health conference, så var detta en fullkomligt samskapad upplevelse. 2,5 dagar av intensiv energy och samhörighet, sammanflätade harmonier och utforskande. Vilken fantastisk upplevelse, och det kommer mera!

Körturné med kunglig glans, England
Dagen efter hemkomst från Human Potential Realization summit var det avfärd till England tillsammans med resten av min kör och vår underbare körledare Jens. 4 dagar av hygge och sång i ett ljuvligt höstvarmt England. Vilken ynnest!

För ett drygt år sedan köpte jag gå-två-betala-för-en-biljett till #theconf, en annorlunda konferens anordnad av Media Evolution i Malmö sedan ett antal år tillbaka. Gav bort min extrabiljett till Michael Sillion, som summerat Derek Sivers små uppträden. Dessa korta tankespjärn var enormt berikande, och tillsammans med Suleiman Bakhit var de min största behållning från #theconf, som jag definitivt rekommenderar att du går på.

#SethinLondon, England
Detta var high-impact. Snacka om wowad! En 5 timmars Q&A-session med Seth Godin, för en publik om 400 personer, inklusive mig och (även här!) Michael Sillion. Bästa ressällskapet för att säkra att denna oerhört starka upplevelse inte heller stannar vid en upplevelse, utan faktiskt blir något som gör bestående intryck. Upplevelsen i sig inspirerade mig till årets julkalender.

Sara Modig kastade ut en fråga till en handfull människor om vi ville haka på henne på #ULab, en MOOC med och av Otto Scharmer, fadern till Theory U. Jag hakade på, tillsammans med totalt sex andra, och vi utgör en egen liten coaching-cirkel. Vilken upplevelse. Och vilket fantastiskt gäng att uppleva detta tillsammans med. Och inte tar det slut här heller, vår coachingcirkel ska gå igenom hela #ULab-kursen tillsammans en gång till, i lite långsammare tempo, med start i januari. Läs summeringen i Huffington Post, skriven av Otto Scharmer, och håll definitivt koll på kommande MOOC:ar!

Tack. Mitt djupaste tack till er alla, som finns i min omgivning. Sammanhang jag bidragit till att skapa, ett samskapande som berikar mitt liv. På riktigt. Inte bara något jag säger, för att det låter tjusigt. Jag menar det verkligen. De senaste åren har medfört att jag nu har en stödjande omgivning som är en stor del i min egen utveckling. Ett frö kan vara nog så livskraftigt, om jordmånen är undermålig blir det inget bra av det ändå, och min jordmån är helt fantastiskt livgivande ska du veta! Jordmånen består bland annat av MasterMind-gänget, min livlina, och #skolvårens mobile office. Ledarlyftet, Being at full potential-gänget och många fler. Nyvunna vänner, som Tess. Fördjupade relationer, som Dominic. Och inte minst Carla, min coach, som speglar mig, och ger mig vishet och kärleksfull pepp och puff på vägen. Ett hjärtinnerligt tack till er alla, nämnda som onämnda!

Min familj
I ur och skur, i vardag såväl som på semester och under resor – i år bland annat London, Franska Rivieran och Madrid. Kärlek och omsorg, irritation och bråk. Allt omfamnar vi, tillsammans, och jag älskar er! Lägg till det ynnesten att ha berikats med ytterligare två bonus-barnbarn under året, så förstår ni vilket underbart år det varit på det privata planet.

HEROs very own day
Mmm. Så står det i kalendern, varje vecka, en hel dag, och har så gjort sedan slutet av augusti. Det blir inte alltid en full dag. Och dagen kan flyttas vid behov. Men det är en signifikant förändring. Jag har börjat prioritera Mig, och verkligen stå för det. Att säga Nej är en konst jag har fått chans att öva tack vare HEROs very own day, och det har varit oerhört lärorikt. Vet inte exakt vad 2016 kommer att medföra, men detta är en av sakerna jag definitivt ska ta med mig in i det kommande året!

Som sagt. Vilket år. Igen. För är de inte alla sådana egentligen – fantastiska, händelserika och minnesvärda – alla dessa år som går?

Wow, you DO that?

Last weekend we picked the apples from our own apple trees. This weekend me and the kids went to my mother, and picked the apples from her apple trees. All the perfect specimens I carried up into the attic, where I placed them on news papers. Took this photo that I posted on Facebook:


Got a funny response from a friend who commented on my Facebook-post with an astonished: Wow, you DO that?

And yes. I DO do that! This year I am experimenting though, since the attic is actually almost empty after my #cleanse4expansion-process. Earlier years I’ve wrapped apples individually in news paper (with help from the rest of the family of course!) and put them in crates up in the attic, this year, I am trying a new technique.

more applesWill see which works best! There wasn’t as many apples as normal on my mom’s trees, so we will just have to see how long these will last us but some years we’ve had enough apples to last us until March! There’s still room for more though, so who knows, I just might go for some more apple hunting in the neighborhood!

The non-perfect apples we eat, make apple pie or crumble and apple sauce on, use in smoothies, yoghurt and porridge. Or make apple and carrot sallad as a sallad to go with dinner.

And last week I took out my apple peeler/corer and stood for hours making apple rings, that I hung on a clothes horse. Now they’ve all dried up and I have a large stack. Will try to make some more, as dried apple rings are the best candy ever!

En betraktelse, del tre av tre

Del ett och två har publicerats tidigare. Här kommer del tre av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

När hjärtat är med

Första gången jag mötte Helena, för några år sedan, så förstod jag först inte riktigt vad hon sade. Det kändes som att hon kom från en värld som inte var min. Det hon sa var abstrakt i mina öron.

hjärtanSedan hände något. Det är som att hjärtat har landat i hennes ord. Som att fler dimensioner kommit in i hennes liv, i yrkespersonen, idealisten, hustrun och mamman Helena Roth och där hjärtat fått en allt viktigare plats. Det är som att hennes nya insikter har gjort det lättare för mig att ta emot hennes ord, att förstå henne och att känna hennes engagemang. Kanske har coachpromenaderna bidragit till den resan? Att hon i dag verkligen är Helena i hela kroppen, att det snabba huvudet, de glimrande idéerna, den intensiva blicken blivit integrerade i kroppen? Som att hon i dag är hel och att hon utifrån den helheten möter människor, möter klienter, möter arbetsgrupper, möter skolklasser, möter den som möter henne.

Detta har skett parallellt med att Helena inte bara utbildat sig vid Supercoach Academy i USA utan också mött 100 nya coachklienter, är en flitig bloggare, har varit backoffice på #skolvåren och nyligen avslutat #cleanse4expansion, där hon på riktigt jobbat för att ta bort det överflödiga och skräpet ur sitt liv.

Ibland tittar jag lite oroat på henne. Hur ska hon orka? Hur många intressanta böcker eller podcasts har hon möjlighet att servera mig? Hur många rensningstips? Hur många kniviga frågor? Hur mycket hjärta? Hur många tweets?

En dag på jobbet

Men så följer jag med henne en dag på jobbet, en dag när hon håller lektioner på en YH-utbildning i Hässleholm och jag kan se hur hon liksom kan vila i närvaron, även när det är 30 personer i rummet.

Det är lätt att bara se den där blixtsnabba Helena. Hon som är som en dynamo som driver en starkt lysande lampa. Men jag har sett, och kommer också att denna dag få se, en annan aspekt av henne: Den eftertänksamma, den lyssnande, den inkännande, den tysta. Det uppstår situationer där jag känner närkontakten med hennes hjärta, med hennes vilja att skapa gott och själv leva som hon lär.

Smoothien lyser nästan giftgrön i plastflaskan när hon tar en klunk. Jag frågar inte vad den innehåller, men inser att där kan finnas allehanda fynd från trädgården. Att den är nyttig är det ingen som helst tvekan om.

Vi är alltså på väg till Hässleholm, där hon möter studenter på Yrkeshögskolan Syd på el-, respektive automationsingenjörsprogrammet. Hon är anlitad som underkonsult till ÅF och kursen – under fyra halvdagar – handlar om kvalitetsarbete, Lean, ISO och liknande.

Inkännande och närvarande

Salen fylls långsamt på med män i olika åldrar. De yngsta ser ut att nyligen ha slutat på gymnasiet, andra har ganska många års arbetslivserfarenhet med sig.

Framme vid vita tavlan och datorn står Helena lugn och stabil och, som det ser ut ur mitt perspektiv, med bra koll på läget. Hon drar igång datorn, tar fram dokumentet där dagens kursavsnitt ligger och väntar, med bilder, citat, youtubeklipp, frågor och med möjligheter att anteckna medan studenterna reflekterar kring olika frågor.

Innan lektionen börjar småpratar hon med några av dem som sitter längst fram. Det är som att hon kan ta emot dem en i taget, verkligen lyssna, vara med dem, intresserat svara eller ställa en fråga. Som att hon har en ovanlig förmåga att verkligen fokusera, att närvara, trots att det är mer stökigt i någon annan del av rummet.

Blicken är riktad och intensiv. Armarna lever sitt eget liv, hon har stora gester, hon tycks veta vad hon talar om. Trots att det bara är andra halvdagen, har hon redan lyckats skapa en familjär stämning i gruppen. Hon är väl förberedd och samtidigt beredd att när som helst spela på volley.

– Vi drar igång med en backspegel. Vad minns ni sedan förra gången?

Jag vandrar ut ur skolan och känner att Helena är komplex. Ena stunden lugnet och tryggheten personifierad, i den andra den nyfikna utforskaren och så i den tredje den ettriga expansiva världsförbättraren med helhetssyn. Det som fångar mig mest är att hon ler med hela hjärtat. Hon är. På riktigt.


En betraktelse, del ett av tre

Del ett av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

Helena vänder sig mot mig, tittar intresserat och håller kvar blicken. Hon är där, för mig, just nu. Det finns en intensitet i hennes närvaro som känns elektrisk.

Sedan rullar orden ur henne, blixtsnabba och träffsäkra. Hon vet vad hon ser och vågar leverera det.

– Jag har gjort ett sådant lappkast i mitt liv. Tidigare behövde jag bevisa att jag var någonting. Jag måste vinna, få dig att tycka som jag, för det gav mig ett värde. Annars var jag värdelös. Det finns inte på kartan idag.

Ett av de ord jag lärt av Helena Roth är tankespjärn. Hon tycks älska när någon är av en annan uppfattning än hon, när hon får möjlighet att reflektera, vrida och vända på något och ibland, som en slutsats, stå kvar på samma ställe som innan och andra gånger, nicka och säga ”tack för insikterna” och vara beredd att följa med på ännu en resa, mot än fler insikter.

Den som försöker boxa in Helena har ett svårt arbete. Nej, inte ur aspekten skicka ett meddelande till, för hon inboxar gärna, jag menar ur aspekten göra sig en fast och färdig föreställning om vem hon är.

­– När jag coachar vill jag gärna komma i kontakt med det äkta i mig själv och i klienten. Jag kan finnas där med en fråga, med tystnad, med ett påstående och hela tiden återkomma till frågan: Vem är du? Vad är du? Lever du så? Det kan väcka insikter om att det finns ett gap mellan hur personen lever och vem hen egentligen är, och det kan innebära ett första steg mot att bli mer äkta.

100% engagemang

Helena tillåter sig att växa, att expandera, att ompröva och att rensa. När hon går in i ett projekt gör hon det med totalt engagemang och har dessutom en förkärlek för det omöjliga. Eller snarare, en förkärlek för att testa om det omöjliga är möjligt.

Då och då visar hon att målen är möjliga att nå. Som under 2014, då hon bestämde sig för att på tre månader träffa 100 nya coachklienter och ta med dem på coachwalks. Mission accomplished. Eller under 2015 då hon genomfört 90-dagarsprojektet #cleanse4expansion.

– En kompis sa till mig att hon stressas av mina omöjlighetsprojekt. Det är hennes tankar, jag stressas inte. Om jag tycker det är kul att hoppa på en utmaning som varar i hundra dagar, varför inte? Det ger mig varken lycka eller olycka. Tidigare hade jag mer behov av kontroll och nu lever jag mer i det okända, där mitt bestående minne är att jag inte slaviskt följer projekten. Jag tar till mig det jag vill.

Storslagna visioner

Projekten visar ändå att Helena har en storslagen sida. Hon ser företeelser på systemnivå. Hon ser hur saker fungerar och inte fungerar och har förmågan att se vad som skulle må bra av förändringar eller justeringar.

solros– Jag ser helheterna i det stora och så har jag varit sedan jag jobbade i läkemedelsbranschen. När jag ser brister skapar jag system som ska fungera. En gång jobbade jag på en maskinutvecklingsfirma och sa till en kollega att jag ville rädda världen. Hon sa ”man behöver inte göra det så stort”. Där kändes det så begränsat. Jag vill upp i det stora. Jag vill mer.

Helena är utbildad biolog och valde en inriktning som liknar en apotekares, för att hon hade en idé om att jobba som etnofarmakolog, men kom direkt efter examen att börja arbeta som anställd i läkemedelsbranschen. Själv har jag bara mött frifräsaren Helena Roth: Den intensiva engagerade blomma som driver frågor hjärtat klappar för, oavsett hur många belackare hon möter.

London – photo book creation

We spent the last weekend on June in London, the Roth family.
london eyeI opted not to take my ”good camera” and make do with the various IPhones of the family. Turned out to be a good decision. I am now sitting here creating a photo book from the weekend trip, and there’s some great shots. I started on the photo book last night, in part due to the end of one of my challenges and the start of another. Go figure.

You see, yesterday was the end of my journey with #cleanse4expansion. Not for good. But the project as such is done for now. So there’s no longer any need for the ”Oops, I haven’t done my daily cleanse, I’d better zero my inboxes and blog about it”-moments which have been a part of my life at least this past month or so.

And at the same time, earlier this week I started a social media challenge where I promised only to check my social media feeds once daily. So the ”Spending all my evening sitting in the sofa with my laptop chatting away with friends on Facebook and Twitter”-moments are also a thing of the past.

Hence, last night I started to create this London-book, and tonight I’ve kept at it. Probably have another third to go before all the pic’s are in place, and this time I’m writing the captions as I create, so it will soon be ready!

taylor1040As the reason for going to London was the Taylor Swift concert in Hyde Park on the 27th of June,there’s a Swiftie at home who’ll be very pleased when it’s done! And it was a really good concert, I was impressed with the quality of her show!

This time I’m doing the photo book on a Swedish site called Öskefoto, downloaded their program, but am not totally happy with the functionality of it. And the new Blurb software that I used for the birthday book I created a few weeks ago also wasn’t as good as I would have liked it to be. I’ve been an online photo book creator basically from the beginning of the service being available, so I’ve seen a lot of various functionality. And unfortunately some of my favorite features seem to be disappearing right now. Bothersome. So now I’m stuck in that awkward place of being not altogether happy with the two sites I usually use for ordering photo books while at the same time not really knowing where to go next.So what’s your best option for photo book creation?

What if I forgave myself?

Just finished watching Wild, the movie with Reese Witherspoon, based on the true story (made into a book) by Cheryl Strayed, who hikes the Pacific Crest Trail after her life unravelled following her mom’s death and a divorce.

Two things really hit home. One is kind of soft and mushy, romantic and drippy even. It’s what Cheryl’s mom used to say, possibly her life motto even:


I especially like that last line: You can put yourself in the way of beauty. And it’s simple, because beauty lies in the eyes of the beholder. So it is possible for me to see beauty everywhere. I can put myself in the way of beauty wherever I am.

The other thing from Wild that I take with me after watching it is something that I’ve reflected a lot upon these past months of the #cleanse4expansion-project: forgiveness.

What if I forgave myself?, I thought. What if I forgave myself even though I’d done something I shouldn’t have? […] What if what made me do all those things everyone thought I shouldn’t have done was what also had got me here? What if I was never redeemed? What if I already was?

For me, the process of looking at forgiveness generates the feeling of expanding, it’s transformative. And I know, there are more areas where the question lies dormant, waiting to be asked:

What if I forgave myself?

This blog post, number 70 of 100, is a part of the #blogg100 challenge currently running in Sweden

Day 90 + 1 – did you think I’d quit?

So, yesterday the Create the impossible-course ran it’s final and ninetieth day…. but surely no one actually believed I’d call it quits there, right? Oh no, I won’t quit, not until I have my sh*t together in all ways. I’ve had so much fun doing these 90 days, and I intend to keep having fun. In the physical house just two rooms remain, digitally I have more to do to come all the way, but I’ll get there. One day at a time.


Day 90 plus 1Day 90 + 1 of #cleanse4expansion – because seriously, you didn’t think I’d stop just because the Create the impossible-course ended, did you? I’m not done yet, so, #cleanse4expansion will continue. I might do it a bit differently, who knows. One thing I’ve already decided is to have wider borders on what I deem to be included in my project, like today when I’ve been working in the garden for hours, that will count as well. In a bikini top (and jeans, not just a bikini top, I promise) no less, because it’s been summer like outside today!

The day started off in a great way though, with a FB-message from a friend asking the price of the desk I posted about yesterday. And as it so happened, it was a perfect fit for them, they were moving today, had room for an office and the movers even came to…

Visa originalinlägg 237 fler ord

Att spara eller inte spara, det är frågan!

Jag håller ju på med ett omöjlighetsprojekt som jag döpt till #cleanse4expansion, som handlar om att rensa genom hela mitt fysiska hem och mitt digitala viste, samt blogga om det. Dottern rensade ut allt från sitt rum i helgen som hon inte längre ser fyller någon funktion i hennes liv och jag går nu igenom IKEA-kass på IKEA-kass för att se om det är något som lillebror, bonusbarnbarn eller andra kan ha glädje av.

skolkatalogerMitt bland böcker, trasiga hörlurar, urvuxna kläder och kortlekar låg en hög med skolkataloger från i princip hela hennes grundskoletid. Utsorterade. Osentimentalt, på det där viset som hon är, dottern min.

Men där blev det liv på mina tankemonster ska du veta! Så pass velig kände jag mig att jag tog ett foto och la ut på Instagram, Facebook och Twitter, med frågan om jag ska kasta dem (utsorterade som de är av dottern min) eller om jag ska spara dem till henne, för den händelse hon ångrar sig och någon gång i framtiden skulle vilja sitta och bläddra i dem (ofta till mycken skratt och pinsamhet, enligt min personliga upplevelse!)?

Och gisses vilket engagemang det drog igång. Inte säker på om jag nånsin fått så mycket kommentarer och tankar på något inlägg. Majoriteten verkar helt klart säga spara, men det finns förslag om digitala alternativ (scanna och kasta de fysiska katalogerna) och några få som säger kasta dem.

Och jag? Tja, jag är fast i limbo fortfarande. Och eftersom jag är där, tänker jag att det kanske är läge att lägga dem bland fotoalbumen och ta itu med dem vad det lider. För tydligtvis är jag inte riktigt klar i tanken i detta nu.

Jag väljer dock i detta nu att lägga frågan om skolkatalogernas varande eller icke-varande åt sidan för stunden. Tänker att jag kommer att veta vad jag ska göra när tanken klarnar, vilket den kommer att göra, förr eller senare.

Har du sparat dina gamla skolkataloger? Och så undrar jag om det är lika vanligt att karlar sparar sina gamla skolkataloger, som det är att kvinnor gör det? Vad tror du?

Detta blogginlägg, nummer 30 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige