En riktig feelgood-serie…

Nä. Det är den inte. En feelgood-serie alltså. Pratar om The Honourable Woman med Maggie Gyllenhaal, som jag och maken just såg sista avsnittet av. Och många saker kan jag säga om denna TV-serien, men feelgood är den definitivt inte.

När sluttexten rullade efter tittade maken på mig och yppade följande fundering:

När har hat nånsin varit lösningen? 

Jag kunde inte annat än kontra med:

Kan hat nånsin vara lösningen? 

Det är en serie som jag definitivt tycker är sevärd, absolut. Välgjord, om än kanske lite stolpigt skådespel emellanåt. Mycket tankespjärn, men lite för många tillfällen då jag blundat och hållit för öronen och bett maken klappa mig på handen när det var fritt fram att titta igen. Jag blir mer och mer känslig för våld och otäckheter (behöver inte vara övervåld för att jag ska vilja stänga det ute från minna sinnen), och jag skulle så gärna ha sluppit de delarna. Men resten har varit tankeväckande. Inte minst pga de där slutliga funderingarna kring hat, hämnd, hopplöshet.

För jag kan förstå det. Tror jag. Hatet alltså. Önskan om hämnd. Öga för ett öga och allt det där. Jag kan förstå det. Och vid tillfällen i mitt liv har jag, åtminstone i drömmarnas värld, agerat dömande ärkeängel må du tro, utdömt det ena straffet värre än det andra, för upplevda oförrätter. Men där har jag låtit det förbli, något som sker i drömmarnas värld. Längre än så har jag inte gått, och jag ber till gudarna att jag gör det.

Men även om man gjort det, börjat agera på hatet, utdelat hämnd, så kan man sluta. Det är möjligt att förändra framåt, även om man aldrig kan ta tillbaka något som sagts eller gjorts. Men det är möjligt att avstå ytterligare handling. BoldomaticPost_Enda-sattet-att-stoppa-hat-arFörhoppningsvis även avstå hat, för det står bortom allt tvivel, i mig, att den som skadas allra mest av hat är hataren själv drar det kortaste strået.

Men ärligt. Kan hat vara en lösning? Kan hat nånsin leda till kärlek, frid, harmoni, tillhörighet och gemenskap? Eller föder det bara än mer hat?

Enda sättet att stoppa hat, är ju att den möter en mottagare som tackar nej, som nekar hatet inträde till sitt hjärta och sin hjärna, som gör ett val, bort från hat, till…. nånting annat. Kärlek? Acceptans? Förlåtelse? Eller kanske bara personlig frid? Spelar kanske mindre roll, under förutsättning att hatet ger vika för något som kan leda till kärlek, frid, harmoni, tillhörighet och gemenskap?

Vi skapar världen i varje sekund!

Hemkommen efter en härlig kväll tillsammans med de kloka, modiga och inte minst utmanande kvinnorna i min Master Mind-grupp. En sådan ynnest att få vara i ett sådant sammanhang, där vi i allra högsta grad är medvetna om att vi bidrar till att skapa och omskapa världen med allt vi företar oss.

Sätter mig i soffan med puttepaddan i knät, öppnar Facebook-appen och trillar över ett fantastiskt blogginlägg av Rickard Söderberg, tenor och debattör som verkligen har en förmåga att kliva rakt igenom all bullshit ner till pudelns kärna.

Jag är själv passionerat och måhända naivt inne på precis samma slutsats som Rickard drar:

image

Rickard målar upp avskyvärda, absurda och fullkomligt befängda bilder av världen som den verkligen ser ut idag. Men inte nödvändigtvis imorgon! Och jag gläds, jag stärks, jag flyger fram på vindar av förändring, av ökad medvetenhet och en vilja att bidra till att skapa en värld av inkludering och respekt, gemenskap, kärlek, och än mer kärlek!

Vi kan förändra världen. Jag kan förändra världen. Du kan förändra världen. Men jag vet att det blir så mycket enklare men framför allt roligare om vi krokar arm och hjälps åt, så därför sträcker jag nu ut min hand och frågar dig: Vill du hjälpa mig skapa en värld av inkludering och respekt, gemenskap och kärlek?