Ängelns advokat

Publicerad den av
2

Har du hört talas om ängelns advokat? Om inte, så är du i gott sällskap, för det hade inte jag heller, förrän igår då jag läste om det i Brian Johnsons bok A Philosopher’s Notes, som jag varmt rekommenderar.

A Philosopher's NotesDjävulens advokat, honom har nog de flesta av oss stött på, i ena eller andra formen. Själv har jag ett fantastiskt gott exempel då min bror agerade densamme under en period i mitt liv då jag verkligen behövde någon som ställde tuffa och utmanande frågor till mig.

Men ibland undrar jag om vi inte förlitar oss för mycket på djävulens advokat, när det kanske skulle gagna oss mer att stifta bekantskap med ängelns advokat. För det är en skillnad mellan att fundera över det som kan gå fel och på vilka sätt det kan gå riktigt illa och dess motsats, att fundera över vad som vore möjligt om allt gick som på räls och hur vi kan vara förberedda på det.

Ängelns advokat

Själv har jag ofta ställt mig frågan: Vad är det värsta som kan hända? Men desto mer sällan, för att inte säga aldrig, har jag ställt mig själv frågan: Vad är det bästa som kan hända? Eller ännu hellre: Om allt gick fullkomligt förträffligt väl, hur skulle mitt liv se ut då?

A girl’s best friend

Publicerad den av
1

Diamonds right, that’s what you thought I’d blog about? Well. No. That’s a load of crock. Diamonds cannot be the best friend of anyone.

And really, I am misleading you. Because that’s not what I want to talk about. Rather it’s the best friends of a coach I’m curious about, and taking an even larger view on it, these are probably the best friends any human being can have! All of ‘em, including you, although it might not be something you are concious of.

So, anyway, as a coach, and as a human being, I have three best friends:

Questions – great questions can sometimes totally flip a client, as it can be an invitation to an insight. New bubbles of conciousness opens up in a flash moment.

Silence – I no longer have the urge to avoid silence, needing to speak the moment it goes quiet. No. Nowadays I love silence. It’s a great help, and again, by keeping silent, sometimes that can be an invite to a turning point. Accepting the silence without the nagging desire to fill it with something, just being with it, in it. Magic!

Mind – this is the greatest one of them all really. Because this is where insights come from. This is where original though come from. This is the one I listen for, and sometimes it sparks insights that strike like lightning, out of blue sky. Sometimes much more subtle, wispering ever so quietly, so the only way to pick up on it is by being very quiet with sharp ears.

serve

So these three are the best friends I’ve got, questions, silence and mind, all working together to create the best life and world there can be. This is how I can serve my coaching clients the best way I know, and it’s also my contribution to creating a more loving world.

What are your best friends, for serving yourself, your surroundings and the world?

Utgångspunkten avgör

Publicerad den av
3

Har du tänkt på vilken skillnad det gör, när någon pratar med dig utifrån en outtalad utgångspunkt som säger att du inte duger, du är värdelös, om du bara kunde fatta det här så skulle du kanske vara värd något, men till dess är du värdelös, att jämföra med om den outtalade utgångspunkten är att jag vet att du är en kompetent människa som vill väl, att du duger som du är och faktiskt är riktigt riktigt bra?

Jag har insett att det där alltsom oftast är skillnaden som gör skillnaden, som min vän Dennis Westerberg uttrycker det. Och det gör skillnad både i min interaktion med andra människor likväl som med mig själv.

Jag har ju under det senaste året landat i en kärlek och acceptans av mig själv, som den jag är, i varande och görande, som är något jag aldrig upplevt tidigare. Och det gör att min inre dialog nu är helt annorlunda. När jag kom från ett ställe där jag såg på mig själv som ett gör-det-själv-projekt, ofullständigt och ofärdigt, som inte riktigt dög utan definitivt behövde renoveras och förbättras, så var min inre dialog allt annat än kärleksfull.

Idag, när jag kommer från kärlek och acceptans så låter det annorlunda, och gisses, vilken skillnad det gör! Idag kommer jag från ett ställe där jag till fullo vet att jag gör mitt bästa, i varje stund. Jag gör jag så gott jag kan i stunden. Ibland blir det skit. Men jag gjorde ändå mitt bästa, det var bara det att i den stunden kom jag från en lägre grad av medvetenhet. Ibland blir det superbra. Och då gjorde jag också mitt bästa, och eftersom min grad av medvetenhet i den stunden var mycket högre, så speglas det i resultatet.

Just därför har jag insett att jag t ex inte ska fatta stora beslut i stunder av låg medvetenhet. För det blir inte bra. I stunder som den, saknar jag klarsyn, balans och tillgång till min fulla potential. Och jag anser inte att jag suger och är usel som befinner mig i den sinnesstämningen ibland, inte alls. Det är högst mänskligt, händer oss alla. Jag vet dessutom att det kommer att passera. Ingen sinnesstämning varar för evigt, ty de är, till sin natur, förgängliga. Mitt liv blev mycket enklare den dagen jag förstod att det fungerar så här, och att jag inte måste agera på känslan i stunden, utan jag kan vänta ett tag. För det kommer en annan känsla.  Och då kan min medvetandegrad förändras.

Maya Angelou

I varje stund gör jag det bästa jag kan. Och ju mer jag förstår, lär mig, utvecklas, desto bättre blir mitt bästa. Mitt bästa är mycket bättre idag än för bara ett par år sen. Men jag grämer mig inte över det. Utan jag gläds åt där jag är idag, och ser fram emot fortsatt utforskande. Undrar hur mitt bästa ser ut imorgon?

Hur kan vi tillsammans hjälpas åt att skapa något bättre?

Publicerad den av
Svara

Replikens replikJag fick en replik från Jennie Bengtsson, att vi visst kan mötas, och samverka. Men inte över betygen. Och vet du – det håller jag med om. Eftersom betygssättandet är myndighetsutövning ser jag det som självklart att jag som förälder inte ska samverka i själva betygssättningen. Helt enig.

Men jag värjer mig mot att du nu säger ”Jomen visst vill jag samverka!”, när ditt inlägg i all sin tydlighet säger ”Sköt ditt, så sköter jag mitt”. Punkt. Stängd dörr. För all typ av samverkan.

Är det så här du förmedlar till dina elevers föräldrar att du gärna samverkar med dem, så har jag svårt att tro att resultatet blir så himla bra. Då landar vi kanske tillbaka i den frustration som ditt originalinlägg tydligt förmedlar.

För om vi ska samverka, så måste vi också ta kommunikation på allvar. Jag kan kommunicera på en himla massa sätt, men om jag som sändare inte återkopplar utifrån hur och vad mottagaren uppfattar, så kommer jag näppeligen nå dit jag vill med min kommunikation. Och den återkoppling du får tyder på att sändningen inte tas emot så väl.

Och jajamensan, min utgångspunkt är att mina barns lärare, och du, och all annan personal i utbildningssystemet är kompetent att göra sitt jobb och sätta korrekta betyg. Men likväl som det sker misstag av olika skäl inom sjukvård, industri, kriminalvård och alla andra verksamheter där människan har en roll, så kommer det även finnas stunder då det faktiskt är rimligt av en förälder att ifrågasätta en lärares kompetens och förmåga att sätta betyg. Av egen erfarenhet vet jag också, att det i alla branscher finns människor som faktiskt inte är lämpade för sina jobb, och definitivt behöver ifrågasättas.

Och nej, givetvis ska jag som förälder i en sådan situation inte bete mig hursomhelst, inte alls. Och ja, jag tror det kan finnas föräldrar som ifrågasätter orimligt ofta, eller felaktigt, och föräldrar som kommunicerar på ett mindre bra (och säkert ibland riktigt fördjävligt) sätt. Absolut.

Men att möta dem på samma vis, med samma medicin, och även dra alla föräldrar över en och samma kam… jag vet att det är lätt hänt för vi är inte mer än människor. Men jag ser inte att det leder framåt. Snarast tvärt om.

Själv vill jag framåt, jag vill att du och dina elever ska ha det mycket bättre än din beskrivning av er vardag. Jag tror att vi vill detsamma egentligen, nämligen välmående elever som lär sig mesta möjliga, utvecklas så bra de bara kan och i stort ser fram emot varje dag med glädje och hopp. Den bästa framtid (men också nutid!) som de kan få. I det tror, hoppas och vill jag att vi möts!

Och om vi vill mötas kring det, så måste vi också, allesammans, våga släppa begångna oförrätter, se att varje människa gör sitt bästa i varje stund (även när det blir skit) och säga, med sikte framåt:
Hur kan vi tillsammans hjälpas åt att skapa något bättre?

Kan vi inte sluta peka finger?

Publicerad den av
3

Jennie Bengtsson skrev om utbildning och uppfostran under Åsikter i Sydsvenskan häromdagen, och inlägget är en av tidningens mest lästa digitala inslag, någonsin. Det gör mig än mer förtvivlad. För förtvivlad är jag. Så förtvivlad att jag skrev just det på Twitter, och blev tillfrågad att skriva en replik till Jennie, utifrån min syn på saken, som förälder. Så det gjorde jag:

Låt oss sluta peka finger!

Här kommer texten i original:

Slår upp Sydsvenskan och läser Jennie Bengtssons löfte att utbilda barnen, om jag, som förälder, uppfostrar. Jag uppfattar frustrationen och förtvivlar, för hur hjälper detta oss nå ett välfungerande samarbete mellan vårdnadshavare och skola, som kan bidra till att göra Jennies (och elevernas!!!) arbetssituation dräglig, och helst riktigt bra?

Jag hör Jennie säga gör ditt, så gör jag mitt. Det enda jag som förälder kan bidra med är att uppfostra mina barn. Och det gör mig ledsen. Lärare har ofantligt mycket att ge våra barn, men det har föräldrar (och resten av samhället) också. Det står tom i läroplanen, Lgr11: Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling.

Hennes frustration är förståelig. Jag vet mycket väl att vi har ett skolsystem som inte fungerar som avsett, för omvärlden har förändrats. Inlägget pekar på just det. Systemet fungerade då det skapades, men idag och imorgon behöver vi något annat. Men att stänga dörren till samverkan bidrar inte till ett bättre fungerande skolsystem. Tvärtom.

Gemensamt skapar vi det samhälle vi lever i, och samarbetar vi kan vi åstadkomma förändring. Då måste alla också ta sitt ansvar. Det finns ingen enskild syndabock, varken skolpersonal, huvudmän, föräldrar, lärarutbildningar eller politiker, så låt oss sluta peka finger. Låt oss mötas kring hur vi tillsammans kan göra det allra bästa för våra barn. Jag vill gärna mötas, för kidsen ligger mig så oerhört varmt om hjärtat. Vill du?

Besök hos Pysslingen (Västra Allé)

Publicerad den av
1

Idag cyklade jag till Malmö central, och hoppade på ett tåg till Helsingborg. Väl där var jag först hos en befintlig kund på möte, innan jag skickade ett mess till Malin Ekberg, biträdande förskolechef samt specialpedagog, på Västra Alléskolan, som är en Pysslingen-skola. Stod och väntade i solen en stund innan hon kom körande för att hämta mig, för dagens studiebesök på Västra Allé.

Malmö möter Helsingborg

Jag har gått en rundvandring, hälsat på elever och personal, både på skolan och förskolan. Och mitt hjärta sjunger av glädje. Det finns verkligen välmående verksamheter inom ramen för skol-Sverige, och det är glädjande. Västra Allé har gjort en resa senaste åren, förstår jag, men det är ingen där som slagit sig till ro där de är, utan de arbetar alla hårt – och glatt – med att upprätthålla det fantastiska klimatet och även arbeta vidare för att säkra ökande resultat.

workshop

Möts av en inbjudan till föräldramöte/workshop. Informations och diskussionsmöjligheter kring en radda intressanta och relevanta ämnen erbjuds.

VackertInne i skolbiblioteket satt denna skylten, och det fanns böcker och krypin för lugn och ro, i ateljen är det vackert och inbjudande. Skaparglädjen syntes i stora delar av verksamheten, inte minst har man på ett väldigt fint sätt använt väggytorna kreativt, målat och använt både färger och motiv för att förstärka och förhöja de rumsliga intrycken.

Musikrummet

Musik- och bildrummet var oerhört mysigt, och jag älskar FAQn på dörren till rummet. Så himla smart. (Och kärleksfullt.)

FörslagI korridoren vid matsalen – som härligt nog ligger mitt i verksamheten, med ämnes- och grupprum på vardera sida – satt det uppmaningar, som ovan. Med en så pass liten skola som detta är (drygt 200 elever i F-9 samt 70-talet i förskoleverksamheten) är gemytligheten tydlig, Malin kunde alla barnens namn och det var gott om kids som glatt frågade vem jag var.

Levande dokumentDet här var något av det mest imponerande. På whiteboarden i lärarnas personalrum finns värdegrunden utskriven. Allt för att säkra att det inte blir ett dokument som ligger och skräpar på en hylla (eller en mapp på servern), utan verkligen något som levs, dagligdags. Och utanför förskolepersonalens arbetsrum satt det systematiska kvalitetutvecklingssarbetet uppsatt. Fantastiskt! Malin berättade, jag njöt och gladdes åt det jag såg och hörde och inte minst blev jag oerhört imponerad. Det här är vad jag kallar medveten kvalitetsutveckling det!

snigeljaktPå flera ställen i förskolelokalerna satt lappen med de öppna frågorna, och jag tänker att det där är smart. Inte minst om man också flyttar runt och byter ut de där budskapen med jämna mellanrum, precis som man ska göra med konst på väggarna. Allt för att undvika att bli hemmablind.

Tack

En av högstadieeleverna som vi stötte på under rundvandringen sa att jag måste få ta del av de negativa sidorna också, varpå Malin intresserad frågade honom vad han ansåg var de negativa sidorna med skolan. Han blev lite allvarlig, tystnade, funderade så det syntes…. och sen sa han, och lät väldigt öppen och ärlig:

”Jag tycker faktiskt inte det är något negativt med vår skola!”

Och jag måste säga att jag är böjd att hålla med honom! Så jag tackar verkligen för att jag fick komma till Västra Alléskolan idag, Malin, det var en ynnest! (Och så störtgillade jag skylten med uppmaningen om tossor! Kanske någon som inte vet att tossor heter tossor? Då vet du det nu!)

Undrar varthän jag ska styra kosan härnäst. Jag skulle gärna åka på fler studiebesök runt omkring bland skol-Sveriges alla fantastiska verksamheter, så frågan är om jag får komma till dig?

Labba med Beppe

Publicerad den av
Svara

Benjamin ”Beppe” Singer har skrivit två böcker om sina 40 favoritexperiment, Labba i förskolan samt Labba i skolan, upptäckte jag då det kom ett tjockt kuvert adresserat till mig och #skolvåren, med hälsning från Beppe och förlaget:

Beppe labbar i skolan

Labba med Beppe i förskolan

Böckerna ser väldigt fina ut, med tydligt beskrivna experiment, med koppling till läroplan angiven. De känns på alla sätt och vis oerhört inbjudande. Skänker dem vidare till Fröken Ann som med iver har tänkt utforska världen tillsammans med sina elever. För det är verkligen det som Beppe bjuder upp till – nyfikenhet och upptäckarlusta. Och det, mina vänner, kan vi helt enkelt inte få för mycket av, eller hur?

Being OK with what is

Publicerad den av
2

As I have an enormous amount of conversations at the moment, I keep being reminded about one of the key factors in the transformation I’ve undergone these past years. And I even got a reminder of it from the daily EnneaThoughts that I subscribe to since many years back:

Acceptance

Being OK with what is, accepting whatever emotion I’m feeling in any given moment. If you don’t recognize this, I hesitate as to whether or not you can you even begin to understand what a difference that acceptance makes, compared to constant inner fighting, not being OK with my feelings, not wanting to feel what I was feeling, and believing I was bad for feeling what I felt.

Oh the energy I’ve wasted over the years, I cannot even begin to fathom the extent of it….

But no more!

And guess what? I don’t beat myself up for the energy I’ve wasted over the years either. What’s done is done, and thanks to me doing it, I’m where I am at today, so really, it’s a blessing!

Because today, I am ok with what ever state of mind I am in. I am, truly, ok with it. I accept, fully, and with that comes complete and utter compassion and love. For me, but also for the world I live in.

This also means that even if/when life sucks, I’m ok, I’m good, and most of all, I don’t have to run away from what is, or fight myself for being where I am. I can just be with what is.

Are you ok with what is or do you fight it?

Love or hate?

Publicerad den av
Svara

Watched a brilliant TED Talk during lunch:

Very interesting to hear Jeremy Heiman talk about the difference between old and new power, as well as old and new values. I resonate with the new power and the new values, and there is a lot of recognition there, from my experiences in social media during these past years.

As today is #NoHateSe-day in Sweden, I cannot help but make a connection to what Jeremy also speaks about, which is his point that new power by no means equals positive power. That depends on the values we come from, which in turn is dependent upon a choice we have to make, each and every one of us. Because both you and I have a choice in how we show up in the world.

#NoHateSe

Do you want to come from a point of hate, or a point of love? For me the choice is easy. I try to come from love, in all I do. And that might sound really hippyish and spaced out, but you know what I’ve noticed? The biggest difference is in me. When I come from a place of love, my life is better. Heck, it’s heaps better! Even when life sucks, and I’m in a bad mood, it’s still loads better, than when I came from a more negative and hateful place.

What’s your choice, love or hate?

Operation Pannrumsröjning

Publicerad den av
Svara

I helgen drog jag igång Operation Pannrumsröjning. Vi bytte från gaspanna till bergvärme för ett år sedan och sedan dess är det markant kallare och mindre luftgenomströmning i pannrummet, vilket inte är helt optimalt för allt som består av organiskt material, får jag erkänna. Så tvättmaskinen har gått varm med kläder och annat av tyg, både sånt som ska bevaras och sådant som jag har för avsikt att skänka till EU-migranter i Malmö.

Men det finns en himla massa annat där nere, som också kan komma andra till gagn, allt från ett antal par urvuxna (och i flera fall knappt använda, så där som det kan bli med små pojkars snabbväxande fötter) fotbollsskor, till leksaker, köksgeråd och annat smått och gott.

Operation pannrumsröjning

Himla skönt känns det att ha påbörjat detta, även om jag vet att jag har ytterligare ett par helger räddade, vad gäller sysselsättning. Dessutom måste jag tillstå att jag närmast blir matt av tanken på alla prylar… vilket vansinnigt samhällsmönster vi skapat med detta eviga shoppande. Glad i hågen blir jag därför när jag betänker att vi i familjen Roth trots allt förändrat våra (köpe)vanor rejält de senaste tio åren. Så pass att jag faktiskt lovar att pannrummet inte kommer bli så fullt igen, som det varit till dags dato.

Har du en massa prylar undanstoppade som du inte använder i dagsläget, kanske inte använt på åratal, och troligen aldrig mer kommer använda? Som kanske, kanske, skulle kunna göra livet enklare, varmare, tryggare eller gladare för någon annan? Om svaret är ja så kanske det är läge att fundera på motsvarande Operation Röj&Skänk hemma hos dig?