Besök på Lunds Waldorfskola

Idag har jag varit i Hardeberga, på Lunds Waldorfskola. Rektor Örjan Liebendörfer och jag har lärt känna varandra via Twitter, och äntligen blev det av med ett litet studiebesök ute på Waldorfskolan som ligger så vackert högt uppe på kullarna i Hardeberga, med utsikt över slätten. Efter att jag och Örjan först suttit och pratat en god stund, om Waldorfpedagogikens bakgrund och ursprung, dess tankar och syfte, gick vi en rundvandring på skolans område, som är sex hektar stort och sträcker sig från gamla byskolan till säteriet.

Lunds Waldorfskola

Lunds Waldorfskola i Hardeberga, på en stor tomt om sex hektar. Jag förälskade mig i lerfiguren. Och musiksalen ska vi inte tala om. Får jag bli student här? Snälla?

Skulpturer i lera på en hylla i slöjdsalen, fritt skapade efter egyptiska förebilder (bilden uppsatt under hyllan med figurerna).

Skulpturer i lera på en hylla i slöjdsalen, fritt skapade efter egyptiska förebilder (bilden uppsatt under hyllan med figurerna).

Förra årets tredjeklassare byggde en bigård. Hur coolt är inte det på en skala? Årets treor bygger ett litet torp.  Överallt vackra alster, uppsatta så de förgyller lokalerna, som i sig själva är vackra. Fridfulla. Rogivande.

Förra årets tredjeklassare byggde en bigård. Hur coolt är inte det på en skala? Årets treor bygger ett litet torp. Och skolan har en trädgårdsmästare att ta hand om odlingarna.
Överallt vackra alster, uppsatta så de förgyller lokalerna, som i sig själva är vackra. Fridfulla. Rogivande.

Vandrade in i ett klassrum, Örjan presenterade mig och eleverna utbrast "Vi har just läst om Sköna Helena!".

Vandrade in i ett klassrum, Örjan presenterade mig och eleverna utbrast ”Vi har just läst om Sköna Helena!”. Skolfamiljen hittade jag också på skolan, en av mina favorittidskrifter.

Det är bara att erkänna, jag skulle trivts fantastiskt väl här. Gillar formspråket, färgerna, stilen, ja, hela miljön tilltalar mig enormt.

Det är bara att erkänna, jag skulle trivts fantastiskt väl här. Gillar formspråket, färgerna, stilen, ja, hela miljön tilltalar mig enormt.

Efter två timmars rundvandring avslutar vi i kontoret bredvid fritidshemmet igen. Där sitter en äldre elev (nia?) som med ett lugnt och tryggt leende på läpparna berättade hur hen trivdes på skolan, och där gemenskapen med alla, över åldrar, stack ut som något särdeles unikt för skolan. Jag var nyfiken på om hen gått här hela livet, men så var inte fallet, så det fanns att jämföra med.

Här skulle jag trivas. Ja, jag trivdes helt enkelt, inget snack om saken. Örjan berättade att många elever kommer hit lite som en sista utväg, då de inte hittat skolgång som passat dem inom ramen för det kommunala och andra friskolor. Men här, här landar många. Och det kan jag förstå. Det är lokaler och miljöer som bjuder in till att landa. Därmed inte sagt att det skulle passa alla, för det tror jag inte. Men mig hade det nog passat som hand i handske, och det är skönt. Det ger en viss ro att hitta ställen där jag känner mig ganska naturligt hemma. Så jag vill säga varmt tack till alla som jag stötte på idag. Jag är allt lite avundsglad på er, det ska ni veta!

För mig som är ganska fascinerad av skolsystemet i det stora hela var det verkligen intressant med ett litet litet smakprov på en verksamhet som lite grann är som ett parallellt skolsystem, inom ramen för det ”ordinarie”. Jag frågade Örjan hur han ser på Waldorfpedagogiken i förhållande till LGR11 och det visade sig att han hade en teckning på ett blädderblock på sitt kontor, som handlade om just det. Visade sig att vi hade en ganska likartad syn på det där. Här har jag tagit mig friheten att återskapa den bilden:

Waldorfpedagogiken är större och mer vidsträckt än LGR11, som i stora drag passar inom ramen för den stora cirkeln. En liten del av LGR11 går lite på tvärs med olika grundtankar inom Waldorfpedagogiken (se det streckade området), men i stort är det inte något problem.

Waldorfpedagogiken är större och mer vidsträckt än LGR11, som i stora drag passar inom ramen för den stora cirkeln. En liten del av LGR11 går lite på tvärs med olika grundtankar inom Waldorfpedagogiken (se det streckade området), men i stort är det inte något problem.

Det är inte utan att jag undrar varför inte fler skolor i Sverige drar nytta av friheten som faktiskt finns i LGR11 inom ramen för det befintliga skolsystemet?

Kan vi inte sluta peka finger?

Jennie Bengtsson skrev om utbildning och uppfostran under Åsikter i Sydsvenskan häromdagen, och inlägget är en av tidningens mest lästa digitala inslag, någonsin. Det gör mig än mer förtvivlad. För förtvivlad är jag. Så förtvivlad att jag skrev just det på Twitter, och blev tillfrågad att skriva en replik till Jennie, utifrån min syn på saken, som förälder. Så det gjorde jag:

Låt oss sluta peka finger!

Här kommer texten i original:

Slår upp Sydsvenskan och läser Jennie Bengtssons löfte att utbilda barnen, om jag, som förälder, uppfostrar. Jag uppfattar frustrationen och förtvivlar, för hur hjälper detta oss nå ett välfungerande samarbete mellan vårdnadshavare och skola, som kan bidra till att göra Jennies (och elevernas!!!) arbetssituation dräglig, och helst riktigt bra?

Jag hör Jennie säga gör ditt, så gör jag mitt. Det enda jag som förälder kan bidra med är att uppfostra mina barn. Och det gör mig ledsen. Lärare har ofantligt mycket att ge våra barn, men det har föräldrar (och resten av samhället) också. Det står tom i läroplanen, Lgr11: Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling.

Hennes frustration är förståelig. Jag vet mycket väl att vi har ett skolsystem som inte fungerar som avsett, för omvärlden har förändrats. Inlägget pekar på just det. Systemet fungerade då det skapades, men idag och imorgon behöver vi något annat. Men att stänga dörren till samverkan bidrar inte till ett bättre fungerande skolsystem. Tvärtom.

Gemensamt skapar vi det samhälle vi lever i, och samarbetar vi kan vi åstadkomma förändring. Då måste alla också ta sitt ansvar. Det finns ingen enskild syndabock, varken skolpersonal, huvudmän, föräldrar, lärarutbildningar eller politiker, så låt oss sluta peka finger. Låt oss mötas kring hur vi tillsammans kan göra det allra bästa för våra barn. Jag vill gärna mötas, för kidsen ligger mig så oerhört varmt om hjärtat. Vill du?