Besök hos Pysslingen (Västra Allé)

Idag cyklade jag till Malmö central, och hoppade på ett tåg till Helsingborg. Väl där var jag först hos en befintlig kund på möte, innan jag skickade ett mess till Malin Ekberg, biträdande förskolechef samt specialpedagog, på Västra Alléskolan, som är en Pysslingen-skola. Stod och väntade i solen en stund innan hon kom körande för att hämta mig, för dagens studiebesök på Västra Allé.

Malmö möter Helsingborg

Jag har gått en rundvandring, hälsat på elever och personal, både på skolan och förskolan. Och mitt hjärta sjunger av glädje. Det finns verkligen välmående verksamheter inom ramen för skol-Sverige, och det är glädjande. Västra Allé har gjort en resa senaste åren, förstår jag, men det är ingen där som slagit sig till ro där de är, utan de arbetar alla hårt – och glatt – med att upprätthålla det fantastiska klimatet och även arbeta vidare för att säkra ökande resultat.

workshop

Möts av en inbjudan till föräldramöte/workshop. Informations och diskussionsmöjligheter kring en radda intressanta och relevanta ämnen erbjuds.

VackertInne i skolbiblioteket satt denna skylten, och det fanns böcker och krypin för lugn och ro, i ateljen är det vackert och inbjudande. Skaparglädjen syntes i stora delar av verksamheten, inte minst har man på ett väldigt fint sätt använt väggytorna kreativt, målat och använt både färger och motiv för att förstärka och förhöja de rumsliga intrycken.

Musikrummet

Musik- och bildrummet var oerhört mysigt, och jag älskar FAQn på dörren till rummet. Så himla smart. (Och kärleksfullt.)

FörslagI korridoren vid matsalen – som härligt nog ligger mitt i verksamheten, med ämnes- och grupprum på vardera sida – satt det uppmaningar, som ovan. Med en så pass liten skola som detta är (drygt 200 elever i F-9 samt 70-talet i förskoleverksamheten) är gemytligheten tydlig, Malin kunde alla barnens namn och det var gott om kids som glatt frågade vem jag var.

Levande dokumentDet här var något av det mest imponerande. På whiteboarden i lärarnas personalrum finns värdegrunden utskriven. Allt för att säkra att det inte blir ett dokument som ligger och skräpar på en hylla (eller en mapp på servern), utan verkligen något som levs, dagligdags. Och utanför förskolepersonalens arbetsrum satt det systematiska kvalitetutvecklingssarbetet uppsatt. Fantastiskt! Malin berättade, jag njöt och gladdes åt det jag såg och hörde och inte minst blev jag oerhört imponerad. Det här är vad jag kallar medveten kvalitetsutveckling det!

snigeljaktPå flera ställen i förskolelokalerna satt lappen med de öppna frågorna, och jag tänker att det där är smart. Inte minst om man också flyttar runt och byter ut de där budskapen med jämna mellanrum, precis som man ska göra med konst på väggarna. Allt för att undvika att bli hemmablind.

Tack

En av högstadieeleverna som vi stötte på under rundvandringen sa att jag måste få ta del av de negativa sidorna också, varpå Malin intresserad frågade honom vad han ansåg var de negativa sidorna med skolan. Han blev lite allvarlig, tystnade, funderade så det syntes…. och sen sa han, och lät väldigt öppen och ärlig:

”Jag tycker faktiskt inte det är något negativt med vår skola!”

Och jag måste säga att jag är böjd att hålla med honom! Så jag tackar verkligen för att jag fick komma till Västra Alléskolan idag, Malin, det var en ynnest! (Och så störtgillade jag skylten med uppmaningen om tossor! Kanske någon som inte vet att tossor heter tossor? Då vet du det nu!)

Undrar varthän jag ska styra kosan härnäst. Jag skulle gärna åka på fler studiebesök runt omkring bland skol-Sveriges alla fantastiska verksamheter, så frågan är om jag får komma till dig?

Coaching och skolintresset – en kombo?

Jag är förändringsagent och coach, med ett brinnande intresse för samhällsutveckling med skola och lärande som främsta verktyg. Och ja, jag vill hemskt gärna kombinera dessa två saker! Men inte på vilket sätt som helst. Och gång på gång landar jag i förvirring för att jag tror att jag är tydlig, men det är jag bevisligen inte. De som inte vill lyssna eller förstå kan jag inte göra något åt, men för de som verkligen vill försöka kommer här ett försök till klargörande.

Så här är det:
Jag har inget intresse att coacha lärare & pedagoger
inom sitt ämne eller yrkesutövande.

Det kan andra göra mycket bättre än jag! Det är inte här mitt intresse ligger, överhuvudtaget. Vad är jag intresserad av då? Jo:
Jag är intresserad av människan bakom ämnet och yrkesutövandet.

Jag är nyfiken på vilka mänskliga hinder du fastnat i, som gör det svårt för dig att ta plats, fullt ut, i ditt klassrum, bakom ditt tangentbord, snabbköpskassan eller bakom bussens ratt! För ovsett var du arbetar och hur du utövar din profession, så är det Du, människan, som är utövaren.

Och Du kan öva dig på det professionella, lära dig mer om ditt ämne och bli en expert, utmanas, växa och utvecklas yrkesmässigt, men om du inte gör detsamma med dig själv som människa – ja, då påstår jag att du förnekar världen något unikt. Du förnekar världen Dig. I din fulla kraft.

Det fascineras jag av. Jag vet vad som kan hända när en människa verkligen kliver fram och tar sin plats. Jag lockas av att få människor att våga skala sig själva som en lök, tills juvelen som gömmer sig bakom alla dessa lager av mönster och rädslor, blir synlig och börjar gnistra. Det är vad jag vill katalysera! Det betyder inte att jag vill coacha alla jag möter. Det betyder inte att jag är rätt coach för alla jag möter. Långt ifrån. Jag är intresserad av de som verkligen är beredda att titta på sitt eget mänskliga jag och där min coachingstil klaffar med klientens behov.

Så mitt intresse i skolvärlden, som förändringsagent och professionell coach, handlar om människan, snarare än om professionen och dess utövande. Kanske det inte har framgått tidigare. Eller så har det det. Oavsett vilket så tydliggör jag det nu, igen, i klartext.

Vad har detta med skolan att göra då? Jo, jag råkar tro på förebilder. Och säga vad ni säga vill, alla barn möter en sjuherrans massa vuxna under sina år inom skolväsendet och det obligatorium som kallas skolplikt. Och här är kruxet:
Jag vet att barn gör som vi gör och inte som vi säger.

Så om en vuxen, låt oss säga en anställd på en skola, säger åt ett barn att lita på sig själv, våga testa något nytt och nyfiket kasta sig över ett outforskat ämne, men inte själv gör något av detta, ja, då tror jag inte det funkar. Barnet/eleven kommer genomskåda den vuxne och se att det bara är snack. Men om samme vuxne förutom att berätta om detta för barnen även gör det själv, ja, då tror jag vi kommer få se något helt annat (både hos barnet och den vuxne, märk väl!).

20140103-093015.jpgJag tror en anledning till att man som vuxen inte vågar GÖRA det man SÄGER, i mångt och mycket ligger i fasaden man döljer sig bakom. Lagren som hindrar människan från att gnistra. Mönstren och rädslorna. Skammen och skulden. Minnena från tidigare oförrätter, misstag, hånskratt. Allt det där som kan skymma Dig från att synas, hindra Dig från att ta plats. Fasaden måste rämna för att Du ska kunna kliva fram.

Jag vet att det finns många gnistrande juveler i skol-Sverige – jag har mött tonvis av dem! Men det finns allt för många som snarast fortsätter att dölja sig bakom fasader och lager. Det betyder tyvärr att barn och elever – tack vare skolplikten – möter en massa vuxna som säger en sak men gör något helt annat. Och vad gör barnen och eleverna då?

På detta vis önskar jag kombinera min passion för coaching med den för skola och lärande. Kanske framgår det tydligare nu?