Strategin Bådeock!

Publicerad den 19 april, 2013 av Helena Roth

Den 19 oktober publicerade jag ett inlägg som hette Bådeock! Eftersom detta ord ständigt dyker upp, så skriver jag om inlägget lite och kör en repris:

Blir så fascinerad av tendensen att tänka antingen eller som jag stöter på lite överallt. Själv har jag mycket större fallenhet åt både ock-tänkande. Nuförtiden, märk väl. Helena för bara fem-tio år sedan var en antingen eller-typ.

För egen del ser jag behovet av både ock-tänkande på alla plan. I hemmet, skolan och på jobbet. Oavsett om det gäller datorer i skolan, kosthållning, vikten av motion och fysisk träning, jobba, spela Wordfeud på telefonen, virka, fågelskåda eller läsa böcker. Alla lockas inte av alla dessa aktiviteter, men oavsett vilket, för mycket av det goda blir alldeles för bra helt enkelt. Lagom är bäst. Det är närmast en universalregel.

Anna Kaya bloggar från #SETT2013, och hänvisar till Ante Runnquist som pratar om just detta. Ante säger:

Vi måste bli bättre på ”både och” i skoldebatten i stället för ”antingen eller”.

Och eftersom jag brinner för just skolutveckling, så håller jag mig kvar i det resonemanget. För jag håller med Ante. Det är för mycket ställningstaganden bland skoltyckare, där man utifrån sin egen ståndpunkt drar slutsatser för resten av Sveriges befolkning. En av #skolvårens grundteser är att det inte finns ett rätt sätt, det finns bara mitt sätt, som är rätt för mig, men inte nödvändigtvis för dig.

Låt oss dela våra bilder av det samhälle vi vill ha, och hur ett skolsystem kan vara utformat som leder oss dit. Låt oss lyssna till vad andra tycker och tänker i frågan. Då kommer vi, tror jag, att hitta en gemensam målbild för vad vi ska med skolan till, vilket samhälle vi vill skapa. Kanske multilogen även kan ge oss insikt och acceptans att det går att nå dit med olika färdsätt och på olika vägar?

Vore det möjligt tror du? Själv svarar jag JA på den frågan.

För betänk följande; det handlar inte om antingen eller, utan både ock. För de allra allra flesta av oss är världen inte svart eller vit, utan består av ett myller av gråa nyanser. Grått som dessutom symboliserar vishetens färg.

Våga var lite nyfiken! Både på din egen framtidsvision, och andras. Inled en dialog med de som har en helt annan vision än du. Kanske möts ni på halva vägen och går därifrån med ökad insikt! Båda två!

Bejaka de gråa nyanserna, och vidga din egen färgskala. Ställ frågan, till dig själv eller någon annan, vad du ser i framtiden?

Generaliseringar

Publicerad den 18 april, 2013 av Helena Roth

Generaliseringar, hur tänker du kring dem?

Jag börjar bli mer och mer medveten om när jag använder dem. Generaliseringar kan sänka, och jag försöker att tänka på vad jag generaliserar kring. När jag generaliserar så säger jag ofta det, vilket jag upplever gör både mig och lyssnaren mer öppna för att ifrågasätta det jag säger, om generaliseringen verkligen stämmer.

Men samtidigt kan det ju vara ett sätt att smita undan mitt samhälleliga ansvar, tänker jag. Jag menar – om jag generaliserar, befäster jag då inte en bild, en norm? Och att jag använder en generalisering fast jag tom säger att jag generaliserar. Hm.

Fast just nu skulle jag nästan vilja brista ut i en extremt sänkande generalisering. Men det ska jag inte göra. Biter mig i tungan istället. Och funderar vidare. Tror det ger mig mer i det långa loppet.

Jag antar att generaliseringar uppkommit för att underlätta kommunikation. De finns väl till för att ge en gemensam bild utan att man ska behövs förklara sig allt för mycket? Och det är ju hela poängen med ett språk överhuvudtaget så klart. Att sätta namn på saker och ting, färger och känslor.

Men det gör ju också att vi klumpar ihop folk, som kanske är enormt olika. Vad är det man säger om könsskillnader – det finns ett större spann av olikheter inom varje kön än det finns mellan könen?

Och ändå så envisas vi med att sätta generaliserande etiketter på folk och företeelser.

Ja, det vet man ju hur såna där Fågelmän är….

Generaliseringar, hur tänker du kring dem?

Hammurabi och tankevurporna

Publicerad den 17 april, 2013 av Helena Roth

Svara

Morgontwittrade mig in i en dialog som föranledde en hjärnspinn:

De senaste tre åren har jag hållit en två-dagars kurs i Kvalitets- & miljösystem på en Yrkeshögskola, och jag börjar berättelsen med en historisk vandring, med startpunkt just hos kung Hammurabi. I Codex Hammurabi finner vi nämligen de första skriftliga bevisen på krav om kvalitetssäkring. en av lagparagraferna beskriver konsekvenser av byggfusk. Om ett hus rasade och skadade/dödade människor, och det kunde kopplas till en fuskande byggherre, så skulle byggherren böta med sitt eget liv. Ganska tufft, och jag är glad att vi (de flesta länder åtminstone) gått från öga för ett öga-tänket.

Att jag kopplade till Hammurai gjorde dock att jag började fundera över den utveckling som skett inom kvalitetssäkring. Under årtusendena har olika saker legat i fokus, och det har gått från att vara just en kvalitetskontroll som utförs i efterhand, där man kontrollerat om saker håller måttet, till att bli mer och mer av en kvalitetssäkring under processens gång. Ju tidigare du upptäcker ett fel, eller möjligt fel, desto mer kostnadseffektivt är det.

En av tankevurporna jag gjorde, ligger i kopplingen mellan kontroll och betyg.

Mycket av kvalitetssäkringsprocesserna inom industri och näringsliv har nått så pass långt att det nu finns momentan återkoppling på det som produceras. I samma stund som en temperatur eller ett varvtal är fel, korrigeras detta, eller så stängs processen ned, tills rätt betingelser är återställda. På detta vis minimeras kassation t ex.

Jag har inte riktigt tänkt klart här, men nog är mycket av betyg, och kanske även individuella utvecklingsplaner och utvecklingssamtal, att likna vid kvalitetskontroll?

De sistnämnda borde vara mer den där realtidsåterkopplingen som sensorer slår vakt om i processindustri, men jag har inte själv upplevt att det verkligen är så. Det jag personligen sett av IUP:er och utvecklingssamtal känns fortfarande ganska reaktivt på något vis.

Jag vet att det finns lärare runt om i landet som med modern teknologi lyckas göra feedback och feedforward mer som realtidsåterkoppling! Elias Giertz skriver faktiskt om det just idag, efter att han lyssnat till Katarina Lycken på #SETT2013. Jag hoppas detta väcker nyfikenhet så att fler lärare vågar testa ett mer direkt återkopplande, som det Katarina berättar om.

En annan tankevurpa jag gjorde är varför vi har sådant stort behov av kontroll? Var kommer det från? Är det så att vi har en grundläggande misstro till saker och ting? Är det medfött? Var det en överlevnadsfråga? Eller är den misstron ett skapat mönster, som vi likväl skulle kunna göra om till något annat? Gagnar det samhället fortfarande eller återskapar vi det generation efter generation av gammal hävd? Jag ska fundera över fler frågor att ställa mig själv kring denna andra tankevurpa.

Ja, som ni märker, här finns mer att upptäcka för mig. Så snälla, ge mig lite tankespjärn i frågan så att mina tankar kan mogna! Vilka frågor väcks i dig när du läser detta?

Hur ser du på världen?

Publicerad den 10 april, 2013 av Helena Roth

Annika Lindblom skrev på Twitter och Facebook om en fundering som föreläsningen ADHD i arbetslivet triggade i henne. Det satte igång tankar hos bland annat Troed Troedsson:Jag hoppade in i dialogen, men tänkte vidareutveckla mina tankar här, och tar avstamp i Annikas fundering.

Jag har tyckt och tänkt mycket om ADHD, ADD, autismspektrum och dylika diagnoser, etiketter eller vad man vill kalla dem. Numera brykar de samlas under begreppet npf, dvs neuropsykiatriska funktionshinder.

Jag har tagit stort intryck bl a av Iris Johansson, vars bok En annorlunda barndom är fantastisk. Även boken (och dokumentären) Hästpojken, som handlar om autistiske Rowan, möjliggjorde tankespjärn.

Shamanen i Hästpojken säger till Rupert Isaacson, Rowans pappa:

Jag känner igen mig i din son, han är nu som jag var då

Det berörde mig och gjorde att jag än mer kände att vi i dagens moderna samhälle sluter oss för alternativa sätt att se på livet och omvärlden. Och vilken guldgruva det är – olikheterna berikar om vi bara har vett att faktiskt se värdet i dem.

Temple Grandin har också visat mycket tydligt vilken skillnad det kan vara i hur vi uppfattar vår omvärld. Hon har använt sin världsuppfattning till att göra mycket för modern djurhållning (ffa för nötkreatur) – en industri som jag har mycket synpunkter på, men utan Temple vore det än värre, det är jag övertygad om.

Insikter om att det finns individer som ser sådant jag inte ser – och jag menar det bokstavligt – har gjort mig mer öppen för olikheter. Bara för att jag ser och uppfattar rött på ett visst sätt är det ju inte säkert att alla gör det. Jag vet ju faktiskt att det inte uppfattas lika av alla, för de som lider av röd-grön färgblindhet har svårt att särskilja just de färgerna.

Det får mig att fundera över vari min egen färgblindhet består?
Vad är det som Iris, Rowan och Temple ser som jag inte ser?
Vad är det som Iris, Rowan och Temple ser som inte du ser?

Värdegrund vad döljer du?

Publicerad den 9 april, 2013 av Helena Roth

Svara

Henry Bronett skriver vackra och poetiska tänkvärdheter på sin Facebookprofil och idag talade den rätt in i mitt hjärta. Jag twittrade raskt vidare för klokhet ska spridas.

Jag tror inte en äkta värdegrund döljer några avgrunder. Det tror jag inte.

Men om den skapas ytligt och inte är förankrad i en äkta och mänsklig identitet (gäller även för organisationer och företag, som ju består av människor), vad kan hända då?
Om den tas fram för att någon annan ålägger det, eller man tror man måste ha en, eller för den delen, för att man vet att man har en avgrund att dölja, ja… då kan det nog finnas saker under ytan.

Samtidigt så vill jag tänka att värdegrunder jag stöter på är äkta, att de genomsyrar en individs eller organisations vardag, att det är äkta, [paw rihk-titt] helt enkelt. Kanske är naivt av mig, men jag är nog hellre naiv än misstroende. Jag tror människor om gott, och det vill jag fortsätta med. Men någon gång emellanåt behöver jag tankespjärna på de mörkare nyanserna av livet, för de är en del av livet de med. Tack Henry!

Hur tänker du kring värdegrunder?

Dela med dig så jag får något nytt att ta tankespjärn mot!

Mitt hundrade inlägg

Publicerad den 7 april, 2013 av Helena Roth

Detta är det hundrade inlägget på min blogg. Tjohoo!
En milstolpe som jag är riktigt stolt över.

Jag ser fram emot att skriva hundra nya inlägg men tänkte landa lite i dessa först. Har suttit och bläddrat igenom min blogg och även dykt ner i statistiken.
6081 inlägg har lästs, sedan jag startade bloggen den 20 augusti 2012. Jag märker att jag får fler besök ju mer aktiv jag själv är på andra forum. Om jag twittrar och Facebookar och aktivt länkar till mina inlägg, ger det effekt på besöksstatistiken. Likaså när jag kommenterar på andra bloggar eller nätartiklar. Logiskt.

De fem mest lästa inläggen hittills är:

#skolvåren
Om HERO the coach (tekniskt sett en sida, inte ett inlägg. Struntar i det!)
Lyckorus
Samskapande
Bidra!

De fem minst lästa inläggen är:

Fem inlägg jag tycker om:

Fem inlägg som jag önskar fler skulle läsa:

Fem inlägg som ligger nära #skolvåren:

Fem inlägg med hög coachfaktor:

Fem inlägg som ligger mig nära hjärtat:

Det är väldigt svårt att sålla och välja vilka inlägg jag ska lyfta fram – jag märker att jag tycker riktigt mycket om många av mina inlägg. Det känns jättehärligt. Jag tar det som ett teckan på att det jag skriver kommer från hjärtat, att dessa nedpräntade ord verkligen är Jag.

Jag vill med denna bukett tacka dig för att du läser.
Jag vill tacka dig som länkar vidare till andra.
Och du som skriver en kommentar på bloggen, Facebook och/eller Twitter ska ha ett särskilt tack – att få ett gensvar på mina tankar och funderingar hjälper mig vidare.

Tack!

Vikten av ett ord

Publicerad den 5 april, 2013 av Helena Roth

Orden vi väljer, tonfallet vi säger dem med, blicken vi ger.

Visst spelar det stor roll. Oerhört stor roll.

Tänker på detta när jag läser om en konversation någon snappade upp på ett pendeltåg.

Och så tänker jag på detta:

Avgörs ordvalet av vår inställning, till livet, oss själva och våra medmänniskor?
För inställning spelar också stor roll.

Och hur faller härskar- respektive främjartekniker in i detta?

Jag har tänkt mycket på härskar- och främjartekniker under många år, och har aktivt försökt gå från härskartekniker till främjartekniker. Det är inte lätt dock, för det finns mycket härskartekniksmönster i mig och i den vardag jag lever och verkar i. Men jag har valt att sätta på mig främjartekniksglasögon och därmed bygger jag, sakta men säkert, vanor, rutiner och mönster av att agera bekräftande och främjande, snarande än nedvärderande och överlägset.

Det riktigt svåra är dock att bemöta härskarteknik med främjarteknik, istället för att falla in i de förstnämnda själv. Det är en riktig utmaning det, och för egen del krävs det att jag trycker på PAUS-knappen emellan åt för att lyckas. Dvs, jag hindrar mig från att reagera i affekt, där jag bara vräker ur mig oreflekterat. Jag behöver pausa, landa i tanken, fundera igenom vad jag egentligen tycker och tänker och vad jag vill förmedla. Sen kan jag trycka på PLAY igen, och agera. Då ökar chansen att jag agerar som en främjare snarare än en härskare.

Tänker du på vilka ord du väljer och hur du uttalar/uttrycker dem?
Vad är ditt bästa knep för att bygga främjarteknik-vanor hos dig själv?

Måsten…

Publicerad den 4 april, 2013 av Helena Roth

…finns de?

Eller är de bara fantasifoster som vi hittar på, för att vi inte egentligen vill säga vad det handlar om?

Är det inte så att det handlar om min vilja, eller ovilja, att göra något, och att det är när jag är ovilliga att göra något som jag sätter etiketten Måste på det? Som ett sätt att komma undan? Eller ett sätt att försöka göra mig viktig kanske?

Varför lurar vi oss själva på detta viset?
Vem gagnar vi egentligen?
Definitivt inte oss själva, om det är jag övertygad.

Under de senaste 2 åren har jag varit ganska noga med hur jag uttrycker mig. Jag har undvikit att prata i termer av Måsten, Det är mycket nu, Stressigt nu, Hinner inte med allt osv. Jag har valt att använda andra ord, och prata i termer av prioritering. Antingen prioriterar jag något eller inte, och det jag inte prioriterar motsvarar ju det jag ”inte hinner med” för att uttrycka det på annat vis.

Men för ett par månader sedan så föll denna min strategi. Jag började känna mig stressad, hade fullt med måsten i att-göra-listan och kände mig vansinnigt stressad. Och så fort jag började använda dessa termer, i ord och tanke, så är det som om jag hamnade rakt in i ekorrhjulet igen.

För två veckor sedan utmanade min coach dessa mina Måsten, och jag lovar, det var stört omöjligt för mig att uttala något annat än att jag har en massa Måsten jag måste göra. Men hans utmanande av Måstena gjorde att jag började tänka mer på detta, och veckans coachsession var helt annorlunda. Jag kunde inte komma på ett enda måste, förutom ett litet, som mer består av en aktivitet som jag vill göra med det finns en liten motståndsfickan i själva aktiviteten, något som tar emot.

Och det är faktiskt det som det hela handlar om för mig. Måsten är egentligen bara ett annat ord på de aktiviteter som jag är ovillig att göra. De där jag tvingar mig till, som går segt som kola, som dränerar mig på energi. De där sakerna som jag borde tacka nej till, delegera eller köpa in.

Så nu storstädar jag bland åtaganden och aktiviteter. Jag rensar bort sånt som jag känner ovilja (eller åtminstone inte så stor vilja att jag gör dem med glädje) mot. Jag filar på en inte-göra-lista, så jag ska komma ihåg vad jag ska hålla mig undan. Och jag listar aktiviteter på en axel som sträcker sig mellan villig till ovillig.

Det är ganska uppfriskande med lite vårstädning, måste jag säga. 🙂

Vad har du för relation till Måsten? Har du några? Och finns det egentligen Måsten?

Visualiseringsövning

Publicerad den 26 mars, 2013 av Helena Roth

Titta omkring dig. Hitta en punkt som symboliserar nuet. Gå dit.
Det är 2013.
Hur känns det?
Hur lever du, arbetar, roar dig, kommunicerar etc?

Tänk dig tillbaka sju år, till 2006.
Titta omkring dig. Hitta en punkt som symboliserar 2006. Gå dit.
Jämför ditt nu med ditt då.
Skillnader?
Vad visste du 2006?
Skulle du då (2006) ha kunnat tänka dig – och satt ord på – allt du har runt omkring dig idag (2013) som är fullständigt naturligt för dig i nuet?

Jag tror inte det. Åtminstone är det sant för mig.

Gå tillbaka till din 2013-punkt och titta på 2006.
Hur känns det?
Vad vet du idag om 2006?
Vad var helt okänt 2006, som du nu är trygg med, som är en del av din vardagsverklighet?

Tänk dig nu framåt sju år, till 2020.
Kan du veta idag, med din 2013-kunskap och insikt, hur livet ser ut 2020?
Hur du arbetar, roar dig, kommunicerar?

Jag tror inte det.

Titta omkring dig. Hitta punkten som symboliserar 2020. Gå dit.
Hur vill du känna dig nu, i 2020?
Vilket samhälle vill du vara omgiven av, leva i, ur ett känslomässigt perspektiv?
Hur känns det?

Tänk dig nu att du står där i 2020 och tittar tillbaka till nuet, 2013.

Ser du, att samma sak som du ser när du står i 2013 och tittar tillbaka till 2006, kommer att vara sant även 2020?
Att du inte 2013 kan sätta ord på hur:en för 2020.
Men att du kan sträva efter att ha en tydlig bild av känslan, av syfte, av varför.
Då kommer hur:en på vägen.

Hur känns det?

Det är lite som att sitta i radartornet och inte riktigt veta vad det kommer att dyka upp på skärmen framför dig.

Vågar du kasta loss?

PS – Tack Alan Seale för inspirationen till dagens visualiseringsövning.

Våga kasta loss

Publicerad den 26 mars, 2013 av Helena Roth

Fick en uppgift igår som består i att beskriva ett drömscenario, ur min personliga synvinkel. Ska bli roligt att kasta mig över uppgiften, men också utmanande eftersom jag har så mycket jag tycker och tänker i frågan.

En av de svåraste sakerna med denna uppgift är att kasta loss från det som finns idag. Strukturen. Systemet. Reglerna – både de uttalade och outtalade. Organisationen. Utövandet. Allt som sitter i väggarna. Alla förutfattade meningar.

Och häri ligger verkligen utmaningen. Att ifrågasätta det som är – för att försöka komma till kärnan av det hela. Att våga leka fritt i mitt huvud, i tanken och på papper. Kanske utan att jag har en aning om hur det är görbart i verkligheten. Just dit ska jag! Det är så jag utmanar på riktigt!

För att hitta essensen i mina tankar och idéer, behöver jag både känna mig själv väl, och vara villig att stretcha mina egna uppfattningar. Att ta mig till yttersta kanten av min egen förmåga att tänka fritt, det är dit jag ska.

Most of us won’t let ourselves believe something can happen unless we can see ahead of time how all the pieces are going to fit together. – Lynn Grabhorn

Jag möter detta argument dagligen. Människor som frågar hur min vision ska kunna förverkligas. Och jag svarar att jag har idéer men inget färdigt recept än. Och jag vill faktiskt inte ha det heller, för visionen, eller syftet, måste bli tydligare först. Måste först veta vad det är som ska byggas innan vi tillsammans bestämmer utseende på huset. Det kanske inte ens ska bli ett hus, vad vet väl vi!

Men bara för att jag idag inte har en susning om hur någonting ska kunna åstadkommas betyder ju inte att jag inte åtminstone ska tänka tanken!

Idag ska jag tydliggöra min bild av framtiden, som för enkelhetens skull sätts till 2020. Till min hjälp tar jag en liten visualiseringsövning (dagens bonusinlägg). Jag ska beskriva ett framtida drömscenario, där jag försöker att inte begränsa mig utifrån mina 2013-kunskaper, eftersom jag helt saknar faktiska 2020-kunskaper och erfarenheter. Men jag kan beskriva ett 2020 i känslor. Och den bilden kan jag försöka rita lite tydligare. Faran med det är att jag begränsar min bild av framtiden, och det är jag försiktig med att göra. Men lite tydligare, det kan jag göra den. Och det ska jag göra.

Vad har du för bild av framtiden? Vilken känsla vill du omge dig med 2020?

HERO – the coach

I will hold a space for you, for exploration, discovery and insight

Kategoriarkiv: Lärandeprocess