Ringa, ringa, riiiiiinga!

Som jag vant mig av med det. Att plocka upp telefonen för att faktiskt r i n g a.

Jag menar. Jag plockar upp telefonen en miljard gånger om dagen. Men e x t r e m t sällan för att faktiskt ringa. Något oftare för att svara om det ringer, fast eftersom jag i 99 fall av 100 har min mobil på både ljud- och vibrationslöst läge, så är det inte så ofta det sker heller, eftersom det krävs en hög grad av slumpartad chans för att jag ska råka titta på telefonen och se att det ringer.

Men nu. Nu vill jag köra igång mitt nya koncept. Min nya bebis. Och jag vet, jag känner det djupt inom mig, att sättet jag kommer i hamn med detta mitt hjärtabarn är genom att ta personliga kontakter och faktiskt snacka med folk. Bloggar, Facebook Lives och statusuppdateringar i all ära, men jag vet att det inte är så jag når mina blivande deltagare.

Jag behöver prata med människor, ansikte mot ansikte allra helst, men åtminstone per telefon! Så jag plockar upp telefonen och ringer… och möts av telefonsvarare. Som ger mig ett frånvaromeddelande. Som ber mig skicka SMS och/eller email. Som på alla vis underlättar för mig att ”ta det skriftligt istället för muntligt”.

Så jag skickar ett SMS och ett mail. Men håller mig kort (och lockande så klart!) så att jag inte gör det som vore så himla enkelt: att överinformera, innan jag ens vet om jag värvat vederbörande till att vilja höra informationen jag har att ge.

Ohhhh, ja! Just precis det handlar det ju om!
Att värva, steg för steg. Inte överrösa med information, som inte är efterfrågad.

*Tar mig för pannan…
Vet att jag klampat i klaveret åtminstone ett par gånger redan idag.*

Fast det h a r varit!
Ä r inte i detta nu.
Nu är en ny stund.

Och jag har faktiskt stoppat mig från att sätta foten i klaveret åtminstone en gång idag också. Jag började tom skriva ett meddelande till en kompis (Caspian, vem annars liksom?) för att be om råd… men när jag formulerade frågan så såg jag vad det givna svaret var. Så jag raderade frågan och skrev följande till honom istället:
Började ställa en fråga till dig men när jag skrev den kom jag på svaret själv. Smart!

Så.
Trägen vinner.
Övning ger färdighet (givet att jag är närvarande till vad jag gör och inte gör och vilka resultat det får).
Vi får mer av det vi fokuserar på.

Och det är definitivt i n t e läge att ringa 112 och säga Kan ni komma och hjälpa mig? Jag är så rädd för att lyfta luren och ringa till människor som jag vill bjuda in till mitt nya koncept. De hade möjligen slussat mig vidare till Jourhavande medmänniska eller något dylikt, men inget annat.

För det ä r inget att vara rädd för. Det värsta som kan hända är att personen på andra sidan luren säger Nej vet du vad, det här lockar inte mig. Det bästa som kan hända är å andra sidan att jag får ett Ja, det här låter ju helt fantastiskt, jag vill väldigt gärna ta del av detta tre-dagars-utforskande. Hur anmäler jag mig?

*Trycker på publicera och plockar fram telefonen. Dags för nästa samtal!*

Visualiseringsövning

Titta omkring dig. Hitta en punkt som symboliserar nuet. Gå dit.
Det är 2013.
Hur känns det?
Hur lever du, arbetar, roar dig, kommunicerar etc?

Tänk dig tillbaka sju år, till 2006.
Titta omkring dig. Hitta en punkt som symboliserar 2006. Gå dit.
Jämför ditt nu med ditt då.
Skillnader?
Vad visste du 2006?
Skulle du då (2006) ha kunnat tänka dig – och satt ord på – allt du har runt omkring dig idag (2013) som är fullständigt naturligt för dig i nuet?

Jag tror inte det. Åtminstone är det sant för mig.

Gå tillbaka till din 2013-punkt och titta på 2006.
Hur känns det?
Vad vet du idag om 2006?
Vad var helt okänt 2006, som du nu är trygg med, som är en del av din vardagsverklighet?

Tänk dig nu framåt sju år, till 2020.
Kan du veta idag, med din 2013-kunskap och insikt, hur livet ser ut 2020?
Hur du arbetar, roar dig, kommunicerar?

Jag tror inte det.

Titta omkring dig. Hitta punkten som symboliserar 2020. Gå dit.
Hur vill du känna dig nu, i 2020?
Vilket samhälle vill du vara omgiven av, leva i, ur ett känslomässigt perspektiv?
Hur känns det?

Tänk dig nu att du står där i 2020 och tittar tillbaka till nuet, 2013.

Ser du, att samma sak som du ser när du står i 2013 och tittar tillbaka till 2006, kommer att vara sant även 2020?
Att du inte 2013 kan sätta ord på hur:en för 2020.
Men att du kan sträva efter att ha en tydlig bild av känslan, av syfte, av varför.
Då kommer hur:en på vägen.

Hur känns det?

Radartornet - hur ska jag kunna veta vad som komma skall?

Det är lite som att sitta i radartornet och inte riktigt veta vad det kommer att dyka upp på skärmen framför dig.

Vågar du kasta loss?

PS – Tack Alan Seale för inspirationen till dagens visualiseringsövning.