Kategoriarkiv: Lärandeprocess

Offerkoftan

Publicerad den av
1

På Twitter har jag och några andra fört en diskussion om offerkoftor. Vad är de, varför finns det, hur används de och vad är motsatsen. Intressant som alltid att delta i dessa dialoger där det finns oerhört mycket lärande, åtminstone för mig. Att ha 140 tecken på mig (mindre ju fler som deltar i den specifika konversationen, eftersom deras användarnamn då tar upp en del av dessa 140 tecken) gör att jag tvingas koka ner mina tankar till få ord. Utmaningen är att ändå få det förståeligt, och därav blir det ibland en liten följetång av tweets, som jag oftast binder samman med -> eller >.

När jag så idag läste följande stycke i en bok så mindes jag vår konversation igen:

20130325-121411.jpgTittar jag tillbaka på mitt liv så har jag varit ganska snabb att dra på mig offerkoftan.
Nån annans fel att jag tvingades flytta.
Nån annans fel att jag inte trivdes i nya staden.
Nån annans fel att jag var stressad på jobbet.
Nån annans fel att jag blev sur i ett förhållande.
Nån annans…. ja, ni förstår poängen va?

Jag ska inte säga att offerkoftan aldrig kommer på nuförtiden, men den gör det definitivt bra sällan, och under extremt korta stunder. Den passar mig inte längre, känns obekväm, dålig passform. Tidigare satt den som en smäck, men gud ske lov att jag vant mig av att dra den på mig vid minsta motgång.

I boken jag läste var det en av karaktärerna som bodde i sin offerkofta, och det är snarast så att jag har svårt att se hur jag, och andra, kan låta oss duperas så. Att leva sitt liv med ett filter för ögonen som förvränger verkligheten. Som gör att vi inte ser vare sig vår egen storhet eller våra rädslor. Där vi låter någon annan sätta sig i förarsätet. Det är ett förminskat liv, som jag inte önskar någon. Det är samtidigt ett liv som ställer krav på individen. Och jag både vet och förstår att vi av olika skäl inte alltid klarar av att sitta i förarsätet, med allt vad det innebär.

Vågbrytaren hjälper när stormen kommerAtt välja att inte dra på offerkoftan innebär för mig att jag tar mitt ansvar, att jag undviker att stoppa huvudet i sanden, att jag möter stormen när den kommer. Och det är ju det som är livet. Eller? Hur tänker du?

Rädslorna

Publicerad den av
2

Ursprungligen publicerades detta inlägg i september under titeln Rädslor. Det ligger så ofantligt mycket i det att jag vill dela det med er igen, i något omskriven form!

Rädslor kan sätta stopp för mycket. Både stort som smått. Det händer mycket just nu och jag ser synkroniciteten i att det pratas transformation på många olika arenor. Nedanstående citat delades av Alan Seale i ett nyhetsbrev.

mark nepo

Betänk vilka möjligheter som kan öppnas för oss om vi vågar tänja våra komfortzoner lite grann. Det måste inte vara stora kliv eller halsbrytande äventyr. Det kan räcka med det lilla.

Förändring börjar i mig, i dig, i hen.

Det är en liten dänga #skolvåren återkommer till gång efter annan. Och det är ju så. Det som hindrar oss från att kliva en tum in i det okända är alltsom oftast just rädslor.

Våga gör som Mark Nepo säger så klokt: kliv utan tvekan en tum in i det okända.

Ett sätt att göra det är att sluta tänka ”Vad kommer jag få?” och istället utgå från ”Vad bidrar jag med?”. Liten men avgörande skillnad i utgångspunkt.

#skolvåren är i stor utsträckning ett sådant här okänt som jag, och många med mig (!!), klivit in i. Utan att riktigt veta vad det innebär, var det kan leda, eller ens vad just jag kan bidra med. Men klivit in har vi gjort, och tillsammans samskapar vi något, som inte låter sig göras om vi fastnar i rädslorna vi alla bär på.

Vissa har redan hunnit klivit av också. Det kanske inte kändes rätt, eller utmanade lite för stora eller många rädslor. Det är ok det med. Jag tror att vi alla kan bidra till allting, men vi behöver också hålla vårt fokus så att vi satsar på de områden vi brinner mest för. På det viset bidrar vi alla till förbättring och förändring där vi kan bidra mest.

Har du gjort det någon gång, klivit en tum in i det okända? Vad ledde det till?

Vänlighet

Publicerad den av
1

On being with Krista Tippit där hon intervjuar fd buddistmunken Thupten Jinpa rekommenderas varmt. Mycket intressant och tankeväckande.

20130316-170854.jpg

Bland annat talade de om vänlighet och hur det inte skapar rubriker i media. Dalai Lama har en teori om detta – att det kommer sig av att vänlighet faktiskt är vårt normaltillstånd, det är vad vi förväntar oss av våra medmänniskor. Däremot förväntar vi oss inte våld, mord, stöld, krigshandlingar osv. Och eftersom vi inte förväntar oss detta så skapas rubriker, givetvis blir det sensation.

Problemet med detta är att nyhetsmedia blivit så fylld av dessa avskyvärda handlingar att vi blir cyniska och avtrubbade. Men Dalai Lamas budskap är att vi på sätt och vis ska vara tacksamma för att vänlighet ÄR norm, vår grundinställning.

Tänkvärt, och lite hoppgivande. Själv känner jag dock att jag gärna drar mig undan avskyvärdheterna – jag tittar väldigt sällan på nyhetsprogram, har slutat titta på action och thrillers mm, likväl som jag faktiskt nästan helt slutat läsa kriminalromaner. Jag vill/orkar inte med att fylla mitt jag med allt detta.

Jag fyller det mycket hellre med goda nyheter, med vänlighet och medmänsklighet. Till exempel Good News Magazine som ger mig detta i en härlig blandning. Även #skolvåren ger mig detta – viljan och engagemanget att skapa ett hållbart lärande samhälle ger enorm tro på framtiden!

Detta betyder inte att jag helt fjärmat mig från det som sker i omvärlden. Snarast tvärt om faktiskt. Det innebär bara att jag väljer att ha mitt huvudfokus på det goda, det hoppfulla, det livgivande.

Var har du ditt fokus?

Lyckan

Publicerad den av
Svara

Det är roligt med uppskattning. Men lyckas gör man för sig själv och med dem man tycker om.

Så sa Lars Winnerbäck i sitt första sommarprogram från den 7 juli 2000. Lyssna till de sista fem minuterna, hörvärt!

Han berättar hur folk säger till honom att han lyckats, och frågar hur det känns. Och vad är egentligen att lyckas? Är det att en massa människor vet vem man är? Att man sitter i morgonsoffor, eller figurerar på löpsedlar? Att man står på valbar plats till någon politisk position? Har 5000 vänner på Facebook och 10 000 Twitter-följare?

Tror du det finns människor som ”lyckats” med ovanstående, men som ändå inte känner sig lyckade? Det tror jag. Nä, det vet jag till och med.Here's nothing

Vad är egentligen lycka? Har Winnerbäck rätt?

Jag tror han är inne på något av vikt. Lycka är en känsla som kommer inifrån, som handlar om mig, inte om någon annan. Ska fundera lite mer kring detta, för jag hittar inte riktigt orden. Kan du hjälpa mig? Vad är lycka för dig?

Handlingskraft

Publicerad den av
1

Handlingskraft. Handling utförd med kraft? Kraftfull handling?

Oavsett vilket, så är det en god egenskap att besitta. Just nu samarbetar jag i #skolvåren med tre enormt handlingskraftiga människor, som imponerar på mig dagligen och stundligen.

Handlingskraften gör att vi inte fastnar i svårigheter och eventuella bekymmer, utan vi tar oss förbi, över, under, runt om. Dessutom kommer vi ut på andra sidan, stärkta av erfarenheten.

Snöblomman står pall

Som med det mesta kan det så klart bli för mycket av det goda ibland, men i stort umgås jag mycket hellre med handlingskraftiga människor än dess motsats (handlingsförlamade?). Detta val av umgänge gör dessutom att livet sällan stagnerar och blir tråkigt. 🙂

Vad är den största fördelen med handlingskraft, tycker du?

Lärdom

Publicerad den av
Svara

Kim Renée Coté skrev i en Facebook-grupp för coacher om att hon är en levande lärdom. Kim sa detta på engelska, och det gör sig så mycket bättre så:

I AM a Living Lesson – Kim Renée Coté

Jag läste detta och kände att det slog an en sträng i mig – för visst är var och en av oss unik i den lärdom och vishet vi tagit till oss. Och inte bara tagit till oss, utan som vi uttrycker, i ord och handling, i färg och form, beroende på uttrycksmedel. Jag är formad av de erfarenheter jag gått genom. De bildar basen som jag står på. De uttrycks i nuet, i ord och handling, i varande och görande.

Vad gäller framtiden består ju den bara av en hel radda nu staplade på varandra, som jag tror Micke Gunnarsson skrivit någonstans. Jag bygger alltså min framtid ett ögonblick i taget. Därför känns det viktigt att verkligen erkänna ”I AM a living lesson”, i nuets varande och görande.

I AM a Living Lesson

Vad tänker du när du ser ”I AM a living lesson”?
Slår det an en sträng i dig också?
Eller har du något annat citat som du vill dela med dig av?

Flippen

Publicerad den av
1

Gisses, vilken enorm insikt jag slogs av. Det är nästan löjligt för det är en så given grej egentligen. Givetvis twittrade jag raskt ut det också:

teaching is not telling

Om det inte går att ”lära ut” något, dvs, teaching is not telling – hur i allsin dar kommer det sig att så ofantligt mycket av det som fortfarande försiggår i klassrum runt om i Sverige, på alla nivåer, fortfarande är just detta?

Dan låter dock hälsa att det inte är hans ordval, citatet dök upp på Twitter för ett tag sen och satte sig i honom. Och nu har jag tagit det till mig. Rejält. Massiv insikt. Googlade fram det, och hittade ursprunget:

”Teaching is helping people learn, and you have not taught if people have not learned. Teaching is not telling.”
– Eleanor Duckworth

Det som föranledde diskussionen var #Skolchatt den 28 februari, som hade som ämne ”Föräldrar ska inte känna igen sig i skolan” som Troed Troedsson sa på Vara lyfter skolan i januari. Vi började prata om hur mycket (eller de facto hur lite!) relationsbyggande (här i kontextet bygga relation mellan lärare och förälder) som lärs ut på lärarutbildningen, och det var utifrån det som Dan svarade mig att det inte går att ”lära ut” sånt. Man måste praktiskt få pröva, öva, testa, leka, trilla av hästen och hoppa upp igen, osv.

Exakt. Just det. Så varför görs inte detta överallt, hela tiden? Varför hålls det föreläsningar utan interaktivitet? Varför är föräldramöten så ofta monologer av information som ska delges föräldrarna? Hur kommer det sig att enså stor andel av alla (power-point-)presentationer som skapas på företag föranleder envägsmonologer, där dessutom allt som sägs redan står?

Jag har läst om flippade föräldramöten och fakultetsmöten utöver flippade klassrum och det gläder mig. Eftersom jag INTE befunnit mig i ett klassrum under min yrkesverksamma karriär utan på företag, framför allt inom livs- och läkemedelsbranscherna, så vet jag att här finns enorm potential till förbättringäven utanför skolvärlden. För detta är INTE ett problem för skolan! Detta är ett problem för samhället i stort. Eller rättare sagt – här finns en rejäl utmaning att hugga tag i, som skulle ge minskat resursslöseri!

Därför vill jag ge dig en utmaning att flippa ditt nästa möte – oavsett i vilken bransch just du är yrkesverksam i! Antar du utmaningen?

LIVET!!!!!

Publicerad den av
8

Är uppfylld, påfylld, energifylld! Vilken förmiddag. Solen skiner, #Skolvåren har ett sanslöst momentum och jag älskar livet. Jag älskar den möjlighet vi alla har att göra det bästa utifrån just våra egna förutsättningar.

För att vi ska växa behöver vi utmana oss själva, och vi behöver få kämpa. Barn, fjärilar, fågelungar och sköldpaddor behöver alla kämpa för att komma ut i livet, och den utmaningen stärker dem. Hjälper du fjärilen ut ur puppan, så den inte själv behöver kämpa för att ta sig ut, så dör den. Vingarna vecklas inte ut och stärks, och i vår strävan att hjälpa den, så har vi de facto dödat den, förstört dess chans att växa och utvecklas på egna premisser. Vi kan mer än vi tror!

Jag behöver knådas av livet,
annars kan jag inte bli
det vackra jag som finns i mig!
                        – Helena Roth

Tack mina vänner i MasterMind-gruppen för att ni ger mig tankespjärn att komma vidare, för på det viset växer mitt vackra jag, blir starkare och större, vågar ta plats och gör att jag i högre utsträckning låter min eld synas.

Sunshine

Jag ska låta min eld, min passion, synas ännu mer än den gör idag.
Allt som måste göras kommer trilla på plats, för agera gör jag, tillsammans med många andra. (Viktoria, Ann, Therese och många andra gör ett enstående arbete för att skapa #skolvåren!)

Men elden, passionen, den är den som kan tända andras eldar. Jag ska se till att den syns, att det inte ligger en massa saker i vägen. Elden ska fram. Och jag ska rikta den så den förmår tutta fjutt på både en och två andra eldar.

Det är elden som är min framgångsfaktor. Det är med hjälp av min eld jag visar mig själv och min omgivning att det omöjliga är möjligt. För det är det. Det vet jag. Vet du?

Provocerad?

Publicerad den av
1

Undrar om det finns någon som helt lyckas undvika att provoceras, ja, det skulle väl vara Mahatma Gandhi eller nån i sådana fall. Men han var one of a kind, så vi lämnar honom därhän.

Få-saker-ur-händerna-Viktoria Struxsjö som snart knutit ihop hela säcken som heter #Skolvårens träff i Varberg 18-19 juni 2013, berättade för mig att hon tyckte jag var positivt provocerande. Det tog jag som en stor komplimang, eftersom jag ofta strävar efter att vara just det. Som coach använder jag mig av kraftfulla frågor, och min förmåga att formulera frågor har helt klart skärpts sedan jag blev professionell coach.

Att jag ställer frågor som folk kan uppfatta som provocerande gör dock att jag måste vara oerhört vaksam på mig själv och mina egna reaktioner. Min reflexmässiga reaktion när någon reagerar på en provokation från mig, utifrån något jag sagt eller gjort, är att antingen gå i försvar eller attack. Jag lär mig dock väldigt lite utifrån dessa båda ståndpunkter har jag insett. Det ger mig ofantligt mycket mer de gånger jag lyckas hålla mig lite kall och se på det hela utifrån. Då kan jag lyssna, ställa ännu fler frågor och försöka förstå varifrån min medspelare kommer från.

Jag kan också känna efter i mig själv, vad det är som börjar bubbla inifrån som ett svar på interaktionen. Allra bäst funkar det när jag lyckas hålla fast vid insikten ”En människas reaktion säger mycket om hen, och inget om mig!”. För den kan jag ju sen vända just till mig själv också – min reaktion säger allt om mig och inget om någon annan! Och så får jag ännu mer att fundera över! Och om jag inte lyckas hålla mig kall, ja, då slänger jag händerna i luften och utbrister ”How fascinating!” helt enkelt.

Se dig själv!Om du är vaksam på dina reaktioner så kan en provokation vara enormt givande, se det som den gåva det är, en möjlighet till utveckling och lärande.
Titta på dig själv, gärna lite utifrån. Ställ dig själv en fråga i taget, t ex de nedan. Lyssna och känn efter vad som händer i dig.
Hur känns det?
Var känns det?
Hur reagerade du? Och varför?
Triggar det mönster som egentligen handlar om något helt annat än nuläget?
Om händelsen inträffar igen – hur skulle du vilja agera då?
Vad har du lärt dig av händelsen?

Rätt/Fel

Publicerad den av
5

Gårdagens blogginlägg om att hamna i försvar triggade igång en tankeprocess i Facebook-gruppen Förändra Skolsverige:

”Tycker att det sällan leder till ett konstruktivt samtal. Att gå i försvar tycker jag ger fel fokus i samtalet: ”Jag går i försvar för du kritiserar mina åsikter – mig!”
Vilket tar ljuset från sakfrågan och blir en diskussion om huruvida jag/du har rätt eller fel, vilket i sig är oväsentligt. Därför har jag svårt att se vitsen med debatter, där det handlar mycket om att slå varandra i huvudet med argument och väldigt lite lyssna. Problematisera tror jag på – men det är knappast medialt.” – Maria Mjörnestrand

Håller med i allt! Och debatter är ofta ganska trista. Båda sidor är oftast mycket mer upptagna med att föra fram sitt eget budskap, än att lyssna. Det blir mer sandlåde-slagsmål mellan 3-åringar som bråkar om samma spade, än något konstruktivt. Nä, bättre än så kan vi!

”Tror precis som Maria Mjörnestrand att försvar ofta är en låsning i ens egen position vilket då kan förhindra att man tar till sig ett nytt perspektiv eller vågar kritisera och granska sina egna idéer och tankar. Att försvara gör det ju tämligen omöjligt för människor att mötas i ett samtal, en dialog. Att mötas, och på något sätt släppa ‘egot’ och önskan om att ha ‘rätt’ är nog en god förutsättning för ett bra samtal. Däri ligger även att släppa önskan om att  – försvara sig själv eller sina idéer. Varför känner man sig nödgad att försvara från första början? – Sophie Österberg

Rätt/Fel
Jag tror ett svar på Sophies fråga är för att vi lever i ett samhälle som i stort premierar ett rätt/fel-tänk. Samhällsstrukturen är uppbyggd så. Det finns ETT rätt svar, facit står längst bak i boken (fast jag tror och hoppas faktiskt att jag därmer visar att det var ett tag sedan jag gick i skola, för förhoppningsvis är det inte längre så!), och om någon har fel, ska de göra om tills de får rätt svar.

Fia med knuff

Har gått två kurser med Alan Seale, en fantastisk människa och tillika professionell coach, och dessa kurser har hjälpt mig till insikten att rätt och fel är destruktiva tankesätt, och inte bidrar så särdeles till att bära samhällsutvecklingen framåt. Alan själv använder sig istället för rätt och fel, av begreppen what serves me och what doesn’t serve me, dvs vad gagnar mig och vad gagnar mig inte. Det som gagnar kan man tänka ersätter rätt och det som inte gagnar ersätter fel, om man behöver hjälp ställa om tankemönstren.

Gagnar/Gagnar inte
Tänk om vi istället för att tänka rätt/fel tänkte på gagnar/gagnar inte istället. Vad skulle det kunna ge? Hur skulle samhällsklimatet bli tror du? Jag är ganska nyfiken på sådant här och tänker gärna både en och två gånger kring sådana här saker. Men inte är det lätt inte. Vi har ju ett rättssystem som är baserat på att man kan göra rätt (dvs hålla sig innanför lagens rättesnöre) och göra fel (begå en olaglig handling av något slag). Det betyder också att någon/några har bestämt vad som är rätt agerande, och vad som inte är det. Kan detta upprätthållas om vi börjar tänka gagnar/inte gagnar istället? Jag vet inte.

Men Alan har en metod, baserad på Lakota-indianernas Medicine Wheel, som han benämner The Manifestation Wheel. I den talar han inte om vinna-vinna-situationer, utan han ser vinna-ledet i 7-8 led, dvs vinna-vinna-vinna-vinna-vinna… ja, ni förstår! Går inte djupare in på det här, men den kursen har förändrat mitt sätt att se på mig själv och världen runt omkring mig. Jag försöker (svårt!) att undvika rätt/fel-tänk, och att tänka att något kan gagna mig idag, men kanske inte imorgon. Likväl som det kanske inte gagnar dig. Och det är ok. Så länge det jag anser gagnar mig inte skadar dig, för då gagnar det faktiskt inte mig heller. Men det behöver inte vara rätt/fel för det.

Det går även att applicera inom skolvärlden. Fredrik Karlsson har skrivit om den bristande respekten för mångfald inom skolan. Läs det inlägget med rätt/fel vs gagnar/gagnar inte-glasögon på dig. Vad tänker du? Berätta! Ta gärna med dig de tankarna in i #Skolvåren.

En sista fråga: Hur tänker du kring begreppet förlåtelse i ljuset av detta resonemang?