Att prata Sudoku

Så spännande, sa han, och fortsatte: Jag har aldrig pratat Sudoku med någon förut.Sudoku

Jag kunde bara nicka och ge bifall, för det hade inte jag heller, åtminstone inte på det djupt ingående vis vi dryftade saken. Strategierna vi använder oss av; att skriva småsiffror i rutor för att lättare se vilka möjligheter som finns i varje ruta, om huruvida man går siffra för siffra, eller storruta för storruta. Och alla andra sätt vi upptäckte att vi hade när vi väl började prata om dem, strategier att plocka fram vid olika tillfällen, för att kunna lösa Sudokut. Eller inte. För det händer det med.

Det började med att jag delade min glädje över att nyligen ha upptäckt en ny strategi. Och det är lite speciellt, för jag har löst Sudoku hur länge som helst… har svårt att egentligen säga när jag började på allvar, men har en svag åminnelse att det var innan dottern föddes. Och hon föddes förra millenniet, så det börjar bli ett tag sedan. Oavsett om min åminnelse stämmer eller ej, så har jag löst mycket sudoku i mina dagar, och därför blev jag så glad när jag nyligen levlade upp i mitt sudoku-lösande.

Min nyaste strategi handlar om att titta med ett helikopterperspektiv på spelplanen (eller vad den månne kan tänkas heta? Någon som kan den rätta tekniska termen?) och urskilja större linjer än vad jag tidigare upptäckt. Och därigenom kunna placera rätt siffra på rätt plats i ett tidigare skede än jag kunnat då jag ännu inte upptäckt denna strategin.

Vi funderade också kring hur Sudoku skapas. Är det som korsord, det sitter en sudoku-skapare nånstans och ritar upp ”facit”? Eller är det datorgenererat månne? Och hur i allsin dar börjar man liksom? Placerar man ut alla ettor, sen alla tvåor, eller gör man en storruta i taget? Ligger det någon avancerad matematisk formel i bakgrunden som styr det hela, eller?

Ja, gisses. Så intressant! Så många frågor. Vi förundrades båda över hur spännande vårt Sudoku-samtal var, och det gav extra mycket att samtala om det tillsammans med någon annan. Att hitta likheter och gemensamma nämnare, likväl som olikheter och olika sätt att se på spelet. Bredden av strategier som alla hjälper oss att lösa uppgiften till handa. Och detta var ju bara Sudoku-strategier! Det finns så klart strategier för allt möjligt, läs(förståelse)strategier är det som ligger närmast till hands för mig att tänka på. Men det kanske är för att Therese så ofta skriver väldigt intressant om just lässtrategier. Undrar vad jag skulle få syn på själv om jag började fundera över vilka olika lässtrategier jag själv använder mig av?

Måsten…

…finns de?

Eller är de bara fantasifoster som vi hittar på, för att vi inte egentligen vill säga vad det handlar om?

Är det inte så att det handlar om min vilja, eller ovilja, att göra något, och att det är när jag är ovilliga att göra något som jag sätter etiketten Måste på det? Som ett sätt att komma undan? Eller ett sätt att försöka göra mig viktig kanske?

Varför lurar vi oss själva på detta viset?
Vem gagnar vi egentligen?
Definitivt inte oss själva, om det är jag övertygad.

20130404-202348.jpg

Under de senaste 2 åren har jag varit ganska noga med hur jag uttrycker mig. Jag har undvikit att prata i termer av Måsten, Det är mycket nu, Stressigt nu, Hinner inte med allt osv. Jag har valt att använda andra ord, och prata i termer av prioritering. Antingen prioriterar jag något eller inte, och det jag inte prioriterar motsvarar ju det jag ”inte hinner med” för att uttrycka det på annat vis.

Men för ett par månader sedan så föll denna min strategi. Jag började känna mig stressad, hade fullt med måsten i att-göra-listan och kände mig vansinnigt stressad. Och så fort jag började använda dessa termer, i ord och tanke, så är det som om jag hamnade rakt in i ekorrhjulet igen.

För två veckor sedan utmanade min coach dessa mina Måsten, och jag lovar, det var stört omöjligt för mig att uttala något annat än att jag har en massa Måsten jag måste göra. Men hans utmanande av Måstena gjorde att jag började tänka mer på detta, och veckans coachsession var helt annorlunda. Jag kunde inte komma på ett enda måste, förutom ett litet, som mer består av en aktivitet som jag vill göra med det finns en liten motståndsfickan i själva aktiviteten, något som tar emot.

Och det är faktiskt det som det hela handlar om för mig. Måsten är egentligen bara ett annat ord på de aktiviteter som jag är ovillig att göra. De där jag tvingar mig till, som går segt som kola, som dränerar mig på energi. De där sakerna som jag borde tacka nej till, delegera eller köpa in.

Så nu storstädar jag bland åtaganden och aktiviteter. Jag rensar bort sånt som jag känner ovilja (eller åtminstone inte så stor vilja att jag gör dem med glädje) mot. Jag filar på en inte-göra-lista, så jag ska komma ihåg vad jag ska hålla mig undan. Och jag listar aktiviteter på en axel som sträcker sig mellan villig till ovillig.

Det är ganska uppfriskande med lite vårstädning, måste jag säga. 🙂

Vad har du för relation till Måsten? Har du några? Och finns det egentligen Måsten?