Springa skrikande nerför gatan?

Kollar på Miss Americana på Netflix. Tack vare mitt förstfödda barn är jag ganska väl insatt i Taylor Swifts liv och leverne, och sa glatt Ja på frågan om jag ville kolla på Swift-dokumentären samma dag den släpptes, dvs idag.

Samtal om världen
När vi kollat klart bytte vi soffan mot köksbordet, Netflix-dokumentär mot kortlek, för ett par vändor 500 under livligt samtal. Om världen. Om hur det ligger till. Om Johan Rockströms Vinter-program 2019 i kontrast mot hans Sommar-program 2015. Om Brexit, Trump, Putin, Scott Morrisson och Kim Jong-Un.

Om att undvika flyg, åka tåg, undvika att shoppa, hålla nere inomhustemperaturen, om att lappa och laga kläder, välja bort bil till förmån för cykel och kollektivtrafik.

Om Nimby-känslan vi båda har, att vi skulle vilja att ”världen inte ska förändras radikalt och ge försämrade förutsättningar för ett gott mänskligt liv på jorden” under tiden det finns ättlingar vid liv som fortfarande minns vem vi är. Känslan av att det nog inte kommer bli så, känslan av att det är nu, typ NU vi måste agera.

Och vilka är vi? Vad kan vi göra? 
Vad kan jag göra? Vad kan min äldsta göra? 

Vad är det som hindrar oss från att köra på Greta-spåret och faktiskt få paniiiiiik? Varför springer vi inte desperata nedför gatorna i grannskapet, skrikandes att det är fara å färde, rädda det som räddas kan, agera?

När livet går sin gilla gång
Vad är det som gör att människan inte agerar förrän det, till synes, kanske tom är för sent? Alma spenderade merparten av 2019 i Australien, ett Australien hon lämnade efter en månad eller två av brändernas värsta framfart. Men nu, när bränderna dragit vidare från det hörn av landet Alma huserade i, så är det business as usual, inte tusan märks det i hur folk lever sina liv att det var nära ögat denna gången. Bränderna är tradition de med, det brinner varje år. Så ”är det bara”. Så när faran är över, går livet sin gilla gång.

Varför gör vi då inget? Vad krävs?
Vad krävs för att jag, för att Alma, för att vi två, faktiskt ska göra förändringar i våra liv så det märks att det är fara å färde? Att vi faktiskt agerar, på de två sätt vi ser vi kan agera:
1) I våra egna liv. Källsortera och släcka lampor i rum man inte befinner sig i, äta ekologiskt och vegetariskt, ersätta daglig dusch med kattatvätt, lappa och laga och inte minst viktigt, säkerställa att vårt sparande (såväl privata investeringar som pensionspengar) görs på hållbara vis… jamen, du vet. Allt det där som syns i hur vi lever våra liv.
2) Genom påverkan på företag och policy-skapare, politiker, på alla nivåer. Att bojkotta företag som inte driver en etisk och hållbar verksamhet, att skriva brev, motioner, gå på kommunfullmäktigemöten och lobba politiskt för att effektuera förändring på policynivå.

Lilla stegets kraft
Jag agerar på ettan. Mycket mycket mer än jag agerar på tvåan. Men inte känns det som att det jag gör är tillräckligt. Alma känner detsamma. Så jag frågade om det var ok om jag bloggade om kvällens samtal. Och nu var det jag som fick ett Ja.

Så nu sitter jag här, i soffan, skriver, lite smått uppgiven men ändå envist hoppfull. Jag vill inte hänfalla till klimatångest och handlingsförlamning. Vill inte. Vägrar. Och jag vet ju att det går att påverka, går att inspirera till förändring, hur kraftfullt det lilla stegets kraft är på lång sikt.

Så jag famnar mig själv, gläds åt att jag kan ha djupa och viktiga samtal med mitt barn, åt att vi båda kan se det vi gör som vi upplever är steg i rätt riktning, att vi inte slås ned i håglöshet och missmod, utan kan peppa varandra än mer att levla både i hur vi lever våra liv, som i hur vi påverkar på ett högre plan.

 

4 thoughts on “Springa skrikande nerför gatan?

  1. fantastiskt att ha sådana samtal med sina barn ju! WOW!

    ”Envist hoppfull mitt i allt”. Jag också! Hörde klimatpsykolog på Kropp & sju i höstas som sa att det är vi som tror att vi faktiskt kan göra nåt åt det hela som har det man kallar klimatångest. Tillsammans kan vi göra ännu mer tror jag.

    HEJA PÅ!

    • Hm. Spännande. Då e det kanske klimatångest jag har – och det jag tänkt på som klimatångest kanske snarast är ”klimatdepression” eller nått, dvs när man lamslås av handlingsförlamning…

  2. Jag tror på det lilla stegets kraft. Drar mitt strå till stacken, fuskar inte med källsorteringen. Alla kan inte vara Gretor. Jag står för att sprida ringarna i min närhet och de sprider sina vidare. Vill tro att det gör skillnad.

Kommentera här/Please comment here

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.