Månadsarkiv: januari 2016

Jag, en stuga i skogen och orden

Publicerad den av
6

Nu är det dags.

Jag. En gäststuga i djupaste småländska skogar. Och orden.
Pirrar inombords, som inför ett återseende med en kär vän som varit bortrest allt för länge.

Jag. Och orden.

Dessa ord. Och… kanske än mer, känslan bakom orden. Det skapar förhoppningen, jag kan inte vänta att se, uppleva, känna!

Vilka ord väntar på att komma till mig? Vad blir det av detta experiment?

Detta skrivretreat i de småländska skogarna, som blir av nu precis som planerat, känns som ett avstamp. Ett sätt att skeppa. Jag skeppar mig. Jag skeppas iväg, agerar, gör. Väljer mig. Och orden.

En kärlekshistoria, som sakta rullas ut, med ett klick efter klick på datorns tangentbord, en bokstav i taget, klicketi-klicketi-klickar ur mina fingrar, en ljudlig markör, förlängningen av det som väcks inuti mig, det som kommer till mig, en tanke, ett ord, en känsla, som neuron för neuron blixtrande snabbt förflyttar ordet, känslan, genom hjärnan, via nervbanor, ut i fingerspetsar, i armföring, muskler som kontraherar och slappnar av, som möter tangent för tangent, med en slags… iver. Ivrig inför vad som komma skall.

Den samtidiga ovissheten. Vad blir det av det? Var landar det? Vad landar? Blir det något som förmedlar en känsla? Lyckas jag i den logistiska processen, i transporten från tanke, till känsla, till muskulös handling, till ord. Detta ord som bokstav för bokstav växer fram på skärmen. Hoppet som väcks i mellanrummet mellan den tänkta tanken och dess förgänglighet innan den befästs via tangentbordets bokstäver, svart på vitt på min datorskärm.
kärleksförklaring

Sinnligt. Jag känner det. I hela kroppen.
Hjärtat slår, blodet rusar i ådrorna. Ögonen tåras.

En kärleksförklaring till orden. Till tanken. Till känslan som förmedlas. Till människan som är jag. Som bit för bit omsätter det förgängliga i text. Som glimtar av livet. Glimtar som fastnar, i text bevarade Ögonblick av Nu.

Detta ögonblick. Förevigat.

Därför fullföljer jag!

Publicerad den av
16

Jag har förundrats över att jag på senaste år blivit så himla bra på att fullfölja mina löften till mig själv. Dessa löften kan ta sig former såsom att göra en daglig motions-sjua, att börja dagen (om det inte blir senare) med en stunds meditation med Headspace i lurarna, Create the impossible-kursen som gav mig mitt #cleanse4expansion-projekt som jag utan pardon genomförde 90+90 dagar i rad, mitt dagliga bloggande och jag vet inte vad. Jag har noterat att en av de viktigaste ingredienserna i detta fullföljandet är att jag inte känner efter om jag vill eller ej, utan att beslutet att göra har fattats en gång, och sen är det bara att göra.

Samtidigt är det så att jag, självfallet, senaste åren också hoppat på saker, utmaningar, löften jag givit mig själv…  som jag faktiskt inte alls fullföljt. Så vari består skillnaden?

Det fick jag syn på häromdagen tack vare min #ULab coaching-cirkel. Tess lyfte vikten av att lyssna inåt.

Där.
Då.
Där levlade jag.

Det är skillnaden som gör skillnaden. Att lyssna inåt. Men inte till vilken röst som helst. För jag kan besluta mig för något, som jag ändå inte fullföljer. Eller så beslutar jag mig för något, som jag fullföljer. Skillnaden är var energin kommer från, energin som säger att detta är något för mig. När jag fullföljer kommer energin genom mig. Jag tänker inte ut något logiskt och smart och vettigt och välbehövligt som vore bra för mig. Nä. Det kommer till mig, det är inte påtänkt av mig. Det är den tysta inre vissheten som säger mig att det här ska göras. Det här är vad jag har behov av, just nu.

Och vet du vad det betyder? Att jag lärt mig lyssna. Jag hör den där klokheten när den kommer till mig, Dessutom agerar jag (allt oftare) på den.

varsamSå vad är det då som gör att jag helt plötsligt lärt mig lyssna? Enkelt. För mig handlar det om den frihet jag givit mig själv, i takt med att min förmåga att vara i varsam samvaro med mig själv ökat. Först när jag är där, i varsam samvaro med mig, finns utrymme i mitt liv att höra rösten som alltid finns där. Jag har bara inte förmått, eller velat, eller vetat att man kan förut. Nu. Nu har jag både skapat utrymme för att lyssna och har börjat värdera mig själv så högt att jag tar action på det jag vet att jag har behov av, just nu.

Är det förvånande att det är ofantligt mycket härligare att vara Helena idag, än för fem år sen?

Tillåter du dig att lära, att levla?

Publicerad den av
2

BoldomaticPost_Nothing-goes-away-until-it-haHon är klok hon, Pema. Denna kvinna vars klokskaper möter mig, här och där, de senaste åren. Klokskaper som jag ännu inte djupdykt i, men snart nog. Har köpt en av hennes böcker, och har börjat bläddra i den. Snart nog.

Visst är det så att det där vi har att lära oss dyker upp, igen och igen, till dess ett skifte sker. Vi rör oss runt runt i plan, och stöter på liknande saker, människor, händelser, tills vi kommer till insikt, och då kan förflytta oss upp ett plan.

Och där börjar det om, vi rör oss runt runt och stöter på en ny typ av saker, människor, händelser…. Runt och runt. Om och om igen.

Har du nånsin tänkt på hur det kommer sig att kvinnor som faller för en alkoholist, blir olycklig i förhållandet, kanske slagen, lyckas ta sig ur det destruktiva förhållande, på något underligt vis ofta verkar hamnar i ett nytt liknande förhållande? Och att det är som om det är omöjligt att ta sig ur cykeln av dysfunktionella förhållanden, vidare till en välfungerande relation, först den dagen då kvinnan kommer till insikt om sitt egenvärde. Insikten om att hennes Jag har ett värde. Ett stort värde. Ovärderligt.

Då.
Där.
Där levlar hon.

Som att kliva ut i en ny dimension, en ny värld. Som pånyttfödd.
Att möta världen på ett nytt plan.

Även på detta plan finns egenvärdet. En – ny – insikt och lärdom är möjlig. Samma sfär, kategori, men på ett nytt plan. Djupare. Eller högre, beroende på perspektivet.

Och så går vi genom livet. Hanterar en smärta, en händelse, bearbetar, kommer vidare. Levlar. Och förbluffas. När det där vi trodde vi hade gjort upp med, som vi var klara med, helt plötsligt dyker upp igen. Ny skepnad, men i grunden samma sak. En ny slutboss att ta sig förbi.

Då.
Där.
Där levlar vi.

Och så fortsätter det. Livet. Så fantastiskt. Och så lärorikt.

Har du fastnat på en och samma level, om och om igen, eller tillåter du dig att lära, att levla?

 

Uppe på piedestalen

Publicerad den av
4

piedestalPå piedestalen är det ensamt och blåsigt. Inget stöd, ingen värme, inget sammanhang. Jag hoppas ingen någonsin sätter mig på en piedestal likväl som jag aldrig vill beskyllas för att sätta någon där. Inte minst för att jag tror att uppe på en piedestal får aldrig en hel människa plats. Där kan bara delar av en enskild individ platsa, om man med piedestal menar det jag syftar till. Det vill säga när man lyfter upp en människa och närmast avgudar, vördar denne, såsom varande perfekt och ofelbar. Jag vill inte se människor så. Visserligen tror jag människan är perfekt, men perfekt i sin operfekthet. Det är innebörden i att vara människa för mig.

Vi är som kalejdoskop. Sammansatta av många delar, och bilden är konstant föränderlig vid minsta rörelse. Och rörelse är en del av livet, utan rörelse dör vi. Den jag är, är inte statisk. Den du är, är inte heller statisk. Och bilden av mig som du får, kan variera både på grund av min rörelse, men också av din rörelse. Bevis nog för att allt det som är en människa inte får plats på en piedestal. Piedestalen för mig anger nog närmast icke-rörelse, och därmed död. Jag ser mig själv som en kalejdoskopiskt komplex bild av en människa, fullständig. Och jag ser på dig likadant.

Ibland citerar jag någon, och gör det för att det citerade betyder något för mig. Inte för att jag sätter vederbörande på en piedestal och därmed upphöjer hen till ofelbarhet. Inte för att jag sanktionerar allt den människan någonsin gjort i sitt liv. För finns det en enda människa, vars alla handlingar, på alla plan, alltid varit rätt och riktiga, beundransvärda, perfekta? Nej. Inte en chans. Det är absolut inte jag åtminstone. Jag vet att jag inte skulle göra och säga allt jag någonsin gjort och sagt tidigare i livet, om möjligheten uppstod att göra om det. Det finns saker jag önskar jag kunde göra ogjorda, osagda. Men det går inte. Och allt jag varit med om, allt jag gjort, sagt, har bidragit till att ta mig hit.

Jag är människa.
Du är människa.
Tillsammans är vi – människor.

Alla människor brottas – mer eller mindre medvetet – med våra mörka sidor. Alla är vi perfekta i vår operfekthet. Och nog är det så att människans pärlor av visdom blir desto mer betydelsefulla när man vet att dess väg genom livet inte varit enkel, rak, och icke-klandervärd?

Talar du dari och svenska? Bli tolk!

Publicerad den av
2

BoldomaticPost_Bli-tolkTalar du dari? Eller kanske farsi? Och svenska? I så fall finns det ett stort behov av dig just nu, må jag säga. Bli tolk! Och det är säkert så att det finns behov av andra språk också, som pashto och somaliska.

Som God Man i Malmö är jag anvisad till Språkservice och frustrationen hos både mig och de som tillsätter tolkuppdragen är uppenbar. Jag bokade kontakt- eller telefontolkning för en tolkning som skulle ske 13 dagar senare. Men nej. Ingen tolk tillgänglig. Går inte att hitta någon, vare sig för tolkning på plats eller via telefon. Vad göra? Jag fick ringa och avboka helt enkelt. Käppar i hjulen? Onekligen! Innan jul räckte det med en bokning en vecka i förväg, men nu verkar inte ens två veckor räcka. Så nu får vi börja om från början, med att hitta en tid då alla inblandade parter kan, tillräckligt långt i framtiden för att även tolkbehovet ska kunna uppfyllas. Oerhört frustrerande som sagt, och det sätter käppar i hjulet för mig i mitt uppdrag som God Man. Känns som att spela kort och veta att jag snart sitter med Svarte Petter på hand.

Tänker att detta borde vara världen chans, inte minst för människor med goda språkkunskaper som ännu inte kommit in på arbetsmarknaden. Med tanke på tolkbehovet och varje människas önskan och behov att göra något meningsfullt, ser jag en öppning här. Googlade just bli tolk och hittade en massa information om grund- och fortsättningsutbildningar. Vissa av dem kostar en slant, men inte kan vi låta det vara ett hinder, säger jag, och tänker högt: Crowdfunding? Stipendier? Sponsra en utbildning? Nog fasiken borde vi kunna lösa denna situation där behov av arbete definitivt matchas av efterfrågan på tolk, eller vad säger du?

Jag har det löjligt bra.

Publicerad den av
Svara

Jag har det löjligt bra. Trots lite feber och lätt illamående sen igårkväll, så har jag verkligen det. Sitter i min soffa med dator i knät, nyss uppstigen ur min varma säng. Faller matlusten på är kyl, frys och skafferi välfyllda, och rent vatten har jag i kranen dessutom. Värsta lyxlivet! Tom när jag känner mig ynklig och krank.
lyxlivSitter i soffan med katten i knät, varm och gosig, tittar på Monica Z på SVTPlay. Lyxliv.
Tacksamhet.
Hälsa.
Familj.
Vänskap.
Mat i magen, både idag och imorgon. Inget snack om saken.
Lever i ett land med sociala system som, om än i osynk med samtiden och med mycket övrigt att önska, trots allt finns och fungerar. Skolgång, sjukvård, socialförsäkring osv.
Barnen går i skola och har meningsfulla fritidsaktiviteter tack vare engagerade människor som brinner för fotboll, fridykning, och allt annat mellan himmel och jord.

Skänker en tanke till dig som inte har råd att värma upp ditt hem. Eller handla mat.
Du som bor på gatan, du som flytt från ditt land, du som kommit bort från hela din familj.
Du som lämnat barnen hos dina föräldrar, desperat efter att få ihop en slant så du kan skicka pengar till mat, kläder, skolgång till dem.
Du som drömmer mardrömmar om bomber och skott, om jordbävningar och översvämningar.

Att medvetet se mitt välstånd, och dela med mig, göra en insats, på de sätt jag kan, utöver den skänkta tanken. Känns viktigt för mig. För jag har det löjligt bra. Och jag är oändligt tacksam för allt jag har fått mig givet, för allt som jag själv skapat. Möjligt för jag bor i ett land som ligger högt på alla listor som finns, över allsköns aspekter. Medellivslängd, barnadödlighet, korruption, arbetslöshet, jämställdhet och mycket mycket annat. Hur vore mitt liv om jag hade fötts i ett land som ligger i nedre spannet av dessa listor?

Kärlek i skrift

Publicerad den av
Svara

Kärlek i skriftKärlek i skrift från familjens yngsta mötte mig då jag kom upp från badrummet, redo för frukost.

Njuter av små yttringar av kärlek, omsorg, en puss, en klapp, en kram. Ett delat skratt, en blick, ett busstreck eller två. Glad i hjärtat blir jag. Vilken ynnest att leva ett liv i kärlek!

Oh, vad jag önskar att vi alla förmår möta åtminstone ett ögonblick av vår dag på detta vis, utifrån kärlek, som manifesteras. Det lilla, som knappt tar någon tid, energiåtgången är minimal, det där som så lätt glöms bort, gör vardagen desto vackrare i all sin enkelhet.

Manifestera din kärlek, din omsorg, värme och vänlighet. Skänk den till världen, till dig själv, till nära och kära, och till främlingen du möter på bussen. Var generös. Det finns i oändligt överflöd. Det tar inte slut, och kommer i retur. I ett evigt kretslopp berikar vi varandras liv och gör varandra bra.

Har du manifesterat kärlek idag?

Orörd mark

Publicerad den av
Svara

Så. Nu har jag bestämt mig. Nu är det läge.

Ett par dagar senare än avsett så är nu min engelska sida uppe och där kommer alla mina engelska texter publiceras framöver. Här blir det på svenska, rakt av. Sidan, http://helenaroth.com, är inte hundra fiffad än, men det är bara finlir som återstår och det kommer lösa sig inom ett par dagars tid. Det skulle göra mig riktigt glad om du kvistade dit för att kolla runt en sväng. All text och alla foton är skriven/tagna av mig. Själva kodknackandet (eller vad man nu gör nuförtiden) för att få sidan att se ut som den gör, det skötte fiverr.com åt mig.helenarothdotcomOm du vill följa även mina engelska blogginlägg så föreslår jag att du prenumererar på sidan WRITINGS, så får du alla inlägg i din epost-inkorg. (Detsamma kan du göra även här så klart!)

Jag har ju bloggat dagligen i knappt tre års tid, mer eller mindre, och har för avsikt att fortsätta med det. Men inte på båda sidorna. Istället lär det bli lite färre inlägg på respektive sida, men totalt sett dagliga inlägg på endera av mina bloggar.

Bara för att göra det lite extra besvärligt för mig har jag dessutom just dragit igång en liten dedicerad mini-cleanse här hemma, under januari månad, så även på https://cleanse4expansion.wordpress.com kommer jag blogga några veckor framöver.

Pjuh. Så skönt. Och samtidigt lite läskigt.
Precis så där som det ska vara när man tar ett fotsteg ut på orörd mark?

Som fan läser bibeln – eller inte?

Publicerad den av
1

fan och bibelnSom fan läser bibeln.

Så kan man också ta sig an världen.

Eller inte. Det är ett val det med.

Och jag förstår ärligt talat inte… nä. Det stämmer ju inte Helena. Nu ljuger du för dig själv. Jag vet precis varför man väljer att ta sig an världen på det viset. Jag har ju för hundan varit sådan. Länge. En majoritet av mina levnadsår, om jag ska vara ärlig. Och det är lika bra det.

Jag slutade dock med det. Att ta mig an världen som fan läser bibeln alltså. Ett medvetet val. En föresats. Och jag har ju bevisligen lyckats, eftersom jag så när glömt att jag tagit mig an världen annorlunda än jag gör idag. Allt som oftast, ska jag tillägga. För ibland faller jag i fällan.

Fällan?

Ja. Faktiskt. Jag undrar om inte en del av mitt val att möta världen som fan läser bibeln handlade om att jag tyckte det var lika bra att föregå än föregås. Alltså – lika bra jag lyfter det negativa och deprimerande och omöjliga och ogörliga från början. Så blir jag inte besviken. Om jag aldrig bygger upp förhoppningar, eller haussar nånting, så blir fallet desto mindre när det skiter sig.

Så ja. Fällan. För vet du hur outsägligt trist det var att leva livet så? Som när någon sträckte fram sin nytatuerade arm för att visa upp den för mig och de andra i sällskapet. Dess ägare var stolt och nöjd. Med all rätta. Med jag. Nej då. Jag skulle prompt såga det där. Både tatueringen i sig och själva fenomenet. Och jag minns hur ögon sänktes, missmod spred sig. Jag skulle bestämt dit och strö salt i såret. Istället för att låta hen fortsätta nöjd och stolt. Varför kunde jag inte hållit tand för tunga istället? Jag hade möjligheten att vara vänlig, men tog den inte. Varför?

Påminns om Dalai Lama som sagt:

Var snäll när det finns möjlighet till det. 
Möjligheten finns alltid.

Ja. Möjligheten finns alltid. Kanske det inte alltid är det önskvärda valet. Och jag vet med mig att det ofta händer att jag väljer den andra vägen. Men möjligheten finns där, och jag tänker allt oftare på det. Gagnar det någon att jag yppar det jag tänker just nu?, är en fråga som dyker upp i min skalle lite nu och då. Jag önskar den dykt upp den där gången med tatueringen, i köket, vi stod samlade framför spisen, i en lägenhet i ett annat landskap, för tja, sisådär en 25 år sen kanske.

Jag. Minns. Det. Som. Vore. Det. Igår.

Om jag finge chansen hade jag agerat annorlunda. Jag var elak, helt i onödan. Det fanns ingen anledning att vara det. Allt oftare, så lyckas jag fånga mig själv innan jag går över gränsen, innan jag släpper ut den där lille djävulen.

Att vara snäll när möjligheten finns. Den finns. Alltid.
Så är det. Men tar jag den?

Av Gud givet?

Publicerad den av
Svara

Ibland förundras jag över människor som verkar tro att lagar, förordningar, direktiv och regelverk är heliga, som vore de skrivna av Gud. Ohörbara, och därmed inget vi ens i tanken ska fundera över att förbättra, förändra, hålla aktuella och uppdaterade, så att de verkligen stödjer samhällets och individens utveckling på bästa sätt.

Nej, istället är det som att vi har fått det lagliga rummet givet åt oss, och endast inom ramen för det, är det ok att agera. Smäll på fingrarna ges om du ens tänker tanken att det kanske kanske kunde göras lite annorlunda, kanske kanske fanns ett annat sätt att göra det på än det i nuläget aktuella. Linjalen viner i luften, Magister Ond smäller till, och ler i mjugg.

Men?BoldomaticPost_Lagar-forordningar-direktiv-o

Jag förstår det inte.

Hur tänker man?

Lagar, förordningar, direktiv och regelverk är skapade av människor. Människor precis som du och jag, människor med en personlig berättelse, en etisk och moralisk världsåskådning, förhoppningar, drömmar, besvikelser, bra och dåliga dagar, ja, människor som är människor helt enkelt. Människor som fått ett uppdrag, en uppgift, att skapa ett lagutrymme, som studerar och läser in sig, spånar och filar, skickar på remiss och tar till sig alternativt förkastar andras åsikter och tankar och sen spikar något. I lag (eller direktiv, policys osv).

Skulle det vara för evigt tycker du? Om det gjorts en gång så behöver det aldrig göras ånyo? Är det verkligen någon som faktiskt tänker så, eller är det bara så provocerande att andra människor verkar ha lättare att kliva utanför ramen, som enklare tar ett kliv ut i något okänt, som de inte känner till men just därför är desto mer nyfikna på? Hur det skulle kunna göras, om det inte gjordes som det ser ut idag? Om det gjordes med en annan utgångspunkt, ett tydligare syfte, med en önskan att förenkla så mycket so möjligt?