Ibland förundras jag över människor som verkar tro att lagar, förordningar, direktiv och regelverk är heliga, som vore de skrivna av Gud. Ohörbara, och därmed inget vi ens i tanken ska fundera över att förbättra, förändra, hålla aktuella och uppdaterade, så att de verkligen stödjer samhällets och individens utveckling på bästa sätt.

Nej, istället är det som att vi har fått det lagliga rummet givet åt oss, och endast inom ramen för det, är det ok att agera. Smäll på fingrarna ges om du ens tänker tanken att det kanske kanske kunde göras lite annorlunda, kanske kanske fanns ett annat sätt att göra det på än det i nuläget aktuella. Linjalen viner i luften, Magister Ond smäller till, och ler i mjugg.

Men?

Jag förstår det inte.

Hur tänker man?

Lagar, förordningar, direktiv och regelverk är skapade av människor. Människor precis som du och jag, människor med en personlig berättelse, en etisk och moralisk världsåskådning, förhoppningar, drömmar, besvikelser, bra och dåliga dagar, ja, människor som är människor helt enkelt. Människor som fått ett uppdrag, en uppgift, att skapa ett lagutrymme, som studerar och läser in sig, spånar och filar, skickar på remiss och tar till sig alternativt förkastar andras åsikter och tankar och sen spikar något. I lag (eller direktiv, policys osv).

Skulle det vara för evigt tycker du? Om det gjorts en gång så behöver det aldrig göras ånyo? Är det verkligen någon som faktiskt tänker så, eller är det bara så provocerande att andra människor verkar ha lättare att kliva utanför ramen, som enklare tar ett kliv ut i något okänt, som de inte känner till men just därför är desto mer nyfikna på? Hur det skulle kunna göras, om det inte gjordes som det ser ut idag? Om det gjordes med en annan utgångspunkt, ett tydligare syfte, med en önskan att förenkla så mycket so möjligt?