Bygger regler inre självkännedom?

alex1Inga-Lill Lellky pingade mig på Twitter och undrade vad jag tyckte om Alex Schulmans krönika till svar på Fredrik 2.0, FB-statusen som snurrat runt i sociala media senaste veckan. Jag läste Fredrik 2.0 (och det är medvetet jag inte länkar och inte heller har delat inlägget) förra veckan och blev matt, men framför allt rädd. Rädd för vad jag läser in i det där, hans uppgivenhet inför vad det egentligen är han som lärare är där för, men än värre, rädd för tron att ordning och reda, att veta hut, att minsann lyda när någon pekar med hela handen, är lösningen, svaret på alla problem… Och i den fällan faller Alex Schulman också.

alex2Jag reagerar på dessa eviga krav på mer regler. Fler. Tydligare. Allomfattande. Det ska finnas regler för allt! Det är för mig ett rop på symtomlindring, istället för att gå på djupet och förstå vad problemet egentligen är och hur vi åtgärdar det.

Nämligen förståelse, eller kanske snarast brist på förståelse. Förståelse för och kontakt med min egen känsla av respekt, omsorg, kärlek. För är det inte det som dessa rop på hjälp egentligen syftar till? Är det inte det både Fredrik 2.0 och Alex önskar? Jag tror och hoppas det.

Den riktigt intressanta frågan blir ju då om regler bygger förståelse? 

Jag tror inte det. Jag tror inte regler bygger respekt, kärlek och inre självkännedom. Inte per automatik åtminstone. De kan vara en hjälp på vägen, visst. Men de är väl reaktiva till sin natur, är de inte det? Först när något inte fungerar som tänkt, kommer vi på tanken att skapa en regel för det, eller hur?

Alex3Inga bollar på gräsmattan. Din mamma jobbar inte här så städa undan efter dig i köket på jobb. Inga barnvagnar inne på caféet. Ta inte mer mat än du orkar äta upp. Räck upp handen om du vill prata i klassrummet, för du får absolut inte bara prata rätt ut. Ät inte med öppen mun. Bada inte förrän tidigast en timme efter du ätit.

Många regler blir det. Så lyckliga vi måste vara som har så många regler – vissa tydligt uttalade och andra outtalade – att förhålla oss till. Att lyda. Blint. För det måste väl vara poängen va?

Så hur gör man då när vi rör oss i sammanhang där det saknas tydliga och uttalade regler? Hur gör man då? Då är det grönt ljus, fritt fram för vadsomhelst, right? Eller neeeeeej, för höge farao, tänk själv! Men – hur ska jag kunna tänka själv om jag hårddrillats till att lyda, att följa regler? Hur gör man då? Ropar på än fler regler måhända? Och handen på hjärtat, jag är den förste att erkänna att det är ett ganska enkelt sätt att hantera det hela. Jag gör det själv. Om något är fel – skapa en regel. Stökigt i klassen? Skapa en regel som säger att det ska vara lugn och ro, tyst i klassrummet, händer i vädret om du vill säga något, ingen får komma försent osv osv osv. Det är garanterat jobbigare att ta reda på vad det där egentligen handlar om, anledningen till stöket. Ska man dessutom behöva titta inåt, fundera över varför jag har så lätt att ropa på fler regler, strängare krav, fundera över vad det egentligen handlar om, var kommer det ifrån inom mig? Jobbigt, var ordet. alex4

Istället för ropa efter hårdare tag och fler regler, är det inte den inre kompassen vi önskar att alla människor ska komma i kontakt med? Och där kan absolut regler fylla en funktion. Men då är det ju processen kring dem, samtalet om dem (Varför är de relevanta? Hur gör man för att vara i enlighet med dem? När är de tillämpliga? Ska jag blint följa dem, eller är det också något jag behöver lära mig?), både det inre och det yttre samtalet, som är viktigt. Det är ju där förståelsen kommer in. Insikten att jag är en människa, och det är du med. Förståelsen för det mellanmänskliga, vanan vid att både ta ansvar för mig och för oss. Inte att luta mig tillbaka i tron att någon annan ansvarar för ordning och reda. För det är risken jag ser. Att dessa krav på hårdare tag bara föder än mer passivitet, nånannanism och empatiskt outvecklade människor, som i sin tur ropar på än hårdare krav…. en ond spiral. En cirkel jag inte önskar. Jag önskar dess motsats. Jag vill se mer respekt för allt och alla, kärlek och inre självkännedom.

Och för dig som läser in i ovanstående att jag är helt emot regler och lagar, tycker vi ska vara helt fria att göra precis som vi vill när och var vi vill det: Nej, det är inte vad jag säger, inte alls. Jag säger bara att världen jag tror på, en mer kärleksfull värld, med respekt och inre självkännedom, inte skapas av tuffare tag. Jag ser inte hur det skulle leda till den värld jag önskar. Den värld där vi respekterar oss själva och varandra och för oss i världen utifrån en välfungerande inre kompass.

Hur skapar vi den världen? Är svaret på frågan verkligen mer regler och hårdare tag?

Människor som tystnar

Människor tystnar och det bekommer mig. Mångfalden i röster behövs. Jag tror det är viktigt för samhället att människor vågar göra sin röst hörd, vågar synas, vågar ta ställning. Men också att man vågar erkänna sin okunskap, eller ett begånget fel.

Just nu omges jag av människor som tystnar. Som inte orkar synas och höras. Som tappert försökt, men möts av ilska, irritation, personangrepp, hårda ord, idioitförklaring, grova generaliseringar och rena felaktigheter.

Jag gör det själv också. Faller för min egen irritation eller frustration och ryter till, eller drar till med en sarkasm som kanske sårar, fast jag inte egentligen avsåg det.

———————————————————————————————————

Det där skrev jag i januari i år. Men jag skrev aldrig klart det. Då. I dessa dagar då #tonen är en av samtalsämnena i de skol-kretsar jag rör mig bland på sociala media, hittar jag utkastet. Kanske var meningen att det skulle ligga till sig.

Jag har inte gett mig in i någon större diskussion om #tonen, men det förvånar mig inte att det lyfts som något problematiskt. För det är det ju. Oavsett om denna typ av upplevelser – där människor känner sig utstötta, kränkta, mobbade eller utsatta i någon form – uppstår på en skolgård, en arbetsplats eller på sociala media så är det så klart inte något att förringa som obetydligt eller oväsentligt.

Men oavsett var det uppstår så är det inte något som försvinner bara det upptäcks och uppmärksammas, och dessutom så är det ju något som uppstår i ett samspel. Framför allt på Twitter där jag ju högst frivilligt befinner mig, har valt att kasta mig in i det utvidgade kollegiet med hull och hår, och definitivt gör klavertramp själv med ojämna mellanrum.

Och jag tänker för min del att det är där jag börjar. Jag utgår från vad jag vill förmedla, vilka värden jag vill försöka leva utifrån, och därmed vad jag gör, hur jag för mig, vem jag interagerar med och på vilket sätt. För det är det enda jag kan styra över. Det enda.

Men nog blir det lite parodiskt när Sydsvenskan dagen efter rundsbordssamtalet om #tonen har en artikel om hur det är för våra barn på nätet, med en följeartikel som ger råd till oss vuxna, med rubriken:

samtalstonen

Dessutom hittade jag en krönika på samma tema när jag letade upp länkarna till ovanstående artiklar. Delar av krönikan lyder:

Vi växer inte ifrån mobbning. Vi lär oss bara att slipa kanterna på vårt beteende och att skada varandra på mer sofistikerade sätt. En spottloska på en cykelsadel ersätts med passiv aggression, och i stället för explicit elaka kommentarer har vuxna lärt sig att bemästra det subtilt exkluderande beteendet. Där skolbarn är verbala och ärliga med sina känslor kan en vuxen person le sitt hatobjekt rakt i ansiktet och uttrycka sitt ogillande i smidigt inlindade meningar.

Vuxna skadar varandra drivna av samma impulser som barn. Vi är bara mindre uppriktiga om det vi håller på med.

Kanske är det så, att elakheterna bara blir lite mer subtila när vi blivit vuxna. Och då är kanske det egentliga problemet att vi inte vågar erkänna det för oss själva?

Att spara eller inte spara, det är frågan!

Jag håller ju på med ett omöjlighetsprojekt som jag döpt till #cleanse4expansion, som handlar om att rensa genom hela mitt fysiska hem och mitt digitala viste, samt blogga om det. Dottern rensade ut allt från sitt rum i helgen som hon inte längre ser fyller någon funktion i hennes liv och jag går nu igenom IKEA-kass på IKEA-kass för att se om det är något som lillebror, bonusbarnbarn eller andra kan ha glädje av.

skolkatalogerMitt bland böcker, trasiga hörlurar, urvuxna kläder och kortlekar låg en hög med skolkataloger från i princip hela hennes grundskoletid. Utsorterade. Osentimentalt, på det där viset som hon är, dottern min.

Men där blev det liv på mina tankemonster ska du veta! Så pass velig kände jag mig att jag tog ett foto och la ut på Instagram, Facebook och Twitter, med frågan om jag ska kasta dem (utsorterade som de är av dottern min) eller om jag ska spara dem till henne, för den händelse hon ångrar sig och någon gång i framtiden skulle vilja sitta och bläddra i dem (ofta till mycken skratt och pinsamhet, enligt min personliga upplevelse!)?

Och gisses vilket engagemang det drog igång. Inte säker på om jag nånsin fått så mycket kommentarer och tankar på något inlägg. Majoriteten verkar helt klart säga spara, men det finns förslag om digitala alternativ (scanna och kasta de fysiska katalogerna) och några få som säger kasta dem.

Och jag? Tja, jag är fast i limbo fortfarande. Och eftersom jag är där, tänker jag att det kanske är läge att lägga dem bland fotoalbumen och ta itu med dem vad det lider. För tydligtvis är jag inte riktigt klar i tanken i detta nu.

Jag väljer dock i detta nu att lägga frågan om skolkatalogernas varande eller icke-varande åt sidan för stunden. Tänker att jag kommer att veta vad jag ska göra när tanken klarnar, vilket den kommer att göra, förr eller senare.

Har du sparat dina gamla skolkataloger? Och så undrar jag om det är lika vanligt att karlar sparar sina gamla skolkataloger, som det är att kvinnor gör det? Vad tror du?

Detta blogginlägg, nummer 30 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige

Vet du hur det känns?

Vet du hur det känns?

Så började de fem elvaåringarna sina #talasomTED-tal på #skolvåren #afkUmeå i helgen.

Vet du hur det känns… när ens lillebror är så sjuk att du inte vet om han kommer överleva?

Vet du hur det känns… när man bara kan tre ord på svenska, ”Hej, Fröken, Leka” och man kommer ny till en klass?

Vet du hur det känns… livsöden, upplevelser, erfarenheter.

Så inledde de. Och mer. Deras lärare, deras föräldrar, och deras åhörare, publiken, och inte minst jag, berördes och rördes till tårar. Stort. Vilken upplevelse för dem. För någon ganska lätt att skriva sitt tal. Andra slet hund, för att kunna sätta ord på sin känsla, kunna beskriva erfarenheten med en röd tråd som gör att det blir en berättelse, med en början, en mitt och ett slut.

Och jag tänker igen: så mycket fantastiskt som fortgår i skolor runt om, både i vårt land, men också globalt. 

Tänk så många vars liv påverkas, till det bättre, av det som de upplever i skolan.

Men likväl, två sidor finns av även detta myntet: det finns de vars liv påverkas, till det sämre, av det som de upplever i skolan.

Det finns saker som fortgår i skolor som är långt från fantastiskt. Vikten av att våga se båda sidor av myntet, att äga – lyssna – höra – ta till sig berättelser från det fantastiska, likväl som från det hemska, avskyvärda, likgiltiga, traumatiserande. Att höra hur det känns, att befinna sig på ena eller andra sidan av myntet Skolan.

Vet du hur det känns?Vet du hur det känns… att vara en del av ett sammanhang som möjliggjort de möten som uppstått under #skolvåren:s #afkUmeå en fredag och lördag i januari 2015?

Vet du hur det känns… att se hur samtalet fortsätter, i trådar på Twitter, i Facebook-grupper, under en promenad eller över en bit mat?

Vet du hur det känns… att bevittna när någons inställning till det skolan skulle kunna och kan vara, förändras över en helg, till det positiva?

Det känns oerhört rikt. Stort. Nästan tappa-andan-stort. Så känns det för mig. Vet du hur det känns?

Nätverkande

För ett bra tag sedan så ställde Charlotte Rudenstam frågan: Vilken slags nätverkande tycker du fungerar? på Facebook, och jag gick igång direkt. Jag svarade på hennes fråga så här:

Jag insåg när jag la ut min 100-coachkonversationer-utmaning via blogg, Facebook & Twitter att jag skapat ett nätverk som är fantastiskt, som kunde svälja det jag bad om hjälp med. Och då insåg jag att jag HAR ett fantastiskt nätverk, som jag inte skapat ”för att skapa ett nätverk”. Utan det har växt fram organiskt, för att jag följt mitt hjärta, möter världenengagerat mig i frågor/saker/personer/rörelser som jag vurmar för, och på det viset varit öppen för att bygga broar och skapa kontakter.

Och då har jag ändå varit väldigt restriktiv själv med att skicka vänförfrågningar här på FB t ex. Älskar att få, skickar sällan.

Så, mitt korta svar blir: det som inte ”är nätverkande” utan är du som möter världen, med nyfikenhet och intresse. Det nätverkandet fungerar!

De senaste dagarna har jag funderat på min närvaro på Twitter, och övervägt att lämna det. Har fattat beslutet att att fortsätta twittra, men att städa i mitt flöde och också vara tydligare med vem och hur jag interagerar. Och därför kändes det extra värdefullt att trilla över detta mitt svar om nätverkande som jag lagt som ett utkast på WordPress.

För detta är precis vad jag önskar göra – möta världen med nyfikenhet och intresse. Det ska jag hålla i fokus än mer framöver. Jag är tacksam för påminnelsen, för jag har snöat in på de negativa ankdammsaktiga sidorna av Twitter ett tag, och det ger mig inget gott.

Skickar därför frågan vidare till dig, för kanske även du får syn på något du glömt bort, eller tappat sikte om: Vilken slags nätverkande tycker du funkar?

Lifted spirit!

It’s been a peculiar day, where for the first time ever, I seriously contemplated ditching my Twitter account. I’ve had breaks from Twitter now and then, but never really thought about just leaving it, completely. But this morning the thought crossed my mind. I’ve had lovely conversations on twitter about this today, and have decided not to leave Twitter, just now anyway, but I will clean up my following and also take more care as to what I do there, and with whom I interact. But I still felt a bit off.

So when my daughter came down to me a few minutes ago, with this song playing on her phone, I just knew this was the answer to my peculiar mood. It’s rocking and there is no way in hell I can sit still when listening to this!

You’ll never feel happy, until you try – so that’s what I’m doing now, and dancing wildly to this song sure helps lift my spirit! Over, and over again. It’s irresistible!

Can you sit still while listening to this song?

Adventslyft nr 20 – Värme

värmeVÄRME. Jag har börjat avsluta brev och meddelanden med ordet värme. Ja, ibland varierar jag med solsken, hopp, kärlek eller tjing. Men värme är fint. Värme ger mig just vibbar av värme, av hjärta. Och då tänker jag på ytterligare två av mina vänner, som kommit in i mitt liv tack vare Twitter.

Susanne Jönsson träffade jag första gången afk på Gotland under Almedalsveckan i somras, då hon kom för att #skolvåra tillsammans med ett gäng #skolvårare. Rak. Det är ett av orden jag får upp när jag tänker på henne. För rak är hon. Inget knussel här inte. Och det gillar jag. Men framför allt lyser Susanne av värme. Hon brinner för barnen, framför allt de barn som verkligen behöver en sådan naturkraft som Susanne på sin sida. Och då fylls jag av värme och tänker att hon gör gott för barn i behov, och därmed gör hon gott i världen.

Ninna Kristiansen är också en #skolvåren-vän, som jag fick äran att krama om afk redan den allra första #afkSkolvåren som gick av stapeln i juni 2013.Och här har ni en kvinna med ett hjärta fyllt av värme. Värmen hon strålar ut är så påtaglig att jag tror många har svårt se förbi den. Och då är det nog lätt att tro att Ninna inte är en att räkna med. Men jag lovar, det är hon. Hon är värme, men hon är också styrka. Delar av hennes livsberättelse har hon delat med sig av, och när jag lyssnade till den podden, så föll tårarna på mig. Där visar hon både värmen och styrkan, dessa förmågor som hon besitter i så stor grad.

Och jag gläder mig så åt #afkUmeå 30-31 januari, för då får jag krama om dem båda igen!

Värme – jag tänker på mina vänner Ninna och Susanne, som på olika sätt är fantastiska förebilder i att bemöta världen med utgångspunkt i värme.
Värme – vem eller vad tänker du på?

Kan vi inte sluta peka finger?

Jennie Bengtsson skrev om utbildning och uppfostran under Åsikter i Sydsvenskan häromdagen, och inlägget är en av tidningens mest lästa digitala inslag, någonsin. Det gör mig än mer förtvivlad. För förtvivlad är jag. Så förtvivlad att jag skrev just det på Twitter, och blev tillfrågad att skriva en replik till Jennie, utifrån min syn på saken, som förälder. Så det gjorde jag:

Låt oss sluta peka finger!

Här kommer texten i original:

Slår upp Sydsvenskan och läser Jennie Bengtssons löfte att utbilda barnen, om jag, som förälder, uppfostrar. Jag uppfattar frustrationen och förtvivlar, för hur hjälper detta oss nå ett välfungerande samarbete mellan vårdnadshavare och skola, som kan bidra till att göra Jennies (och elevernas!!!) arbetssituation dräglig, och helst riktigt bra?

Jag hör Jennie säga gör ditt, så gör jag mitt. Det enda jag som förälder kan bidra med är att uppfostra mina barn. Och det gör mig ledsen. Lärare har ofantligt mycket att ge våra barn, men det har föräldrar (och resten av samhället) också. Det står tom i läroplanen, Lgr11: Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling.

Hennes frustration är förståelig. Jag vet mycket väl att vi har ett skolsystem som inte fungerar som avsett, för omvärlden har förändrats. Inlägget pekar på just det. Systemet fungerade då det skapades, men idag och imorgon behöver vi något annat. Men att stänga dörren till samverkan bidrar inte till ett bättre fungerande skolsystem. Tvärtom.

Gemensamt skapar vi det samhälle vi lever i, och samarbetar vi kan vi åstadkomma förändring. Då måste alla också ta sitt ansvar. Det finns ingen enskild syndabock, varken skolpersonal, huvudmän, föräldrar, lärarutbildningar eller politiker, så låt oss sluta peka finger. Låt oss mötas kring hur vi tillsammans kan göra det allra bästa för våra barn. Jag vill gärna mötas, för kidsen ligger mig så oerhört varmt om hjärtat. Vill du?

Jag har behov av något annat

Det kom ett Facebook-meddelande från en vän, som i runda slängar sa att hen har ett behov av annat i sitt FB-flöde än det jag bidrar med, och att hen därför tänkte bryta FB-vänskapen, men att hen tyckte om mig som person och skulle fortsätta följa mig på Twitter.

Jag svarade, ärligt, att jag förstod till fullo, och inte alls tog illa vid mig, vilket hen var lite rädd för, utan snarast att jag verkligen uppskattar hur hen tar ansvar för att skapa det flöde som hen mår bäst av. Så snarast att jag uppskattar hen ännu mer som person för detta!

När jag tänker på mitt agerande, med mitt tredje öga som tittar på mig, lite utifrån, och ser med tacksamhet och stolthet på hur jag hanterade det där. Och det coolaste av allt är att det verkligen var min ärliga känsla i stunden. Inte tillstymelsen till självförebråelse a la
Men Helena, usch vad hemskt, tänk vad korkade saker du måtte publicera i ditt FB-flöde som gör att hen inte vill fortsätta vara vän med dig där.
Nä du Helena, alla selfies och wefies du tar och lägger upp, det borde du kanske sluta med, för tänk om det är det som hen reagerat på, det är nog så att du är alldeles för egotrippad!
För att inte tala om alla blogginlägg från dig själv som du promotar, herregud, vad ska folk tänka om dig egentligen?

Och dylika tankar har jag inte haft sedan dess heller, för den delen. Inte ens nu när jag skriver detta tänker jag så, däremot har jag inte svårt att tänka tillbaka på hur det hade låtit i min skalle för ett par år sen. För då hade det låtit så här – och än värre, jag hade trott på det!

Det är för den sakens skull möjligt att tankarna svävat förbi, men då måtte det gått blixtsnabbt för jag har verkligen inget minne av det. Så oaktat att jag inte kan styra vilka tankar jag tänker, så är det liksom som att min hjärna är mer teflonliknande gentemot en viss typ tankar nuförtiden, medan den tidigare hade värsta kardborrväggen för denna typen av tankar. De fastnade lätt som en plätt och sen lät jag dem bygga bo.

För det är inte MIG detta handlar om. Det handlar om en person, som tänker kring det jag lägger upp på Facebook på ett sätt som inte gagnar hen just nu. Och då är det ju perfekt att hen tar sitt ansvar och agerar på detta.

Jag vet ju många som uppskattar mitt eviga delande på Facebook, så det ligger inte hos mig hur folk uppfattar och tänker kring sina egna flöden på Facebook (eller afk för den delen). Det ligger hos dig. Och jag tar inte ansvar för dig. Jag tar ansvar för mig. Och så länge jag följer min egen inre röst (den som talar med en ängels röst!) så gör jag just det, tar mitt ansvar alltså.

behov

Jag hedrar min vän som både har modet att se till och agera på sina egna behov. Kudos! Rakryggat och öppet, precis som jag gillar det. Har alltid gillat just raka rör, men skillnaden är att jag tidigare hade bankat på mig själv (likt de fiktiva tankarna i kursivt ovan) i en sådan här situation, och det gör jag alltmer sällan.

Hur hade du känt dig i en motsvarande situation, tror du?

Skolstart

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Den yngsta ska börja på samma skola som storasyster. En i fyran, och en i nian. Som tiden går. Det känns som igår jag fick min förstfödda i famnen för första gången. Men icke, det är snart 15 år sedan.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag känner mig ganska maktlös. Eftersom jag vet hur stor inverkan i en ung människas liv skoltiden har, känns det ganska frustrerande att inte kunna göra så mycket för att dra mitt strå till stacken, för att se till att det blir så fantastiskt bra som skoltiden KAN vara för en ung människa.

20140817-215653-79013588.jpg
Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag är rädd. Jag är rädd för att de inte ska få uppleva en sån där fantastiskt bra skoltid. Jag är rädd för att loppet redan är kört, åtminstone för den äldsta. Den yngste ska få en nyrekryterad lärare som jag inte vet något om, i en ny klass med en handfull vänner från gamla klassen. Och jag håller tummarna.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag håller tummarna för att hans nya mentor ska vara en av de där helt fantastiskt outstanding jävlaridetfenomenala lärarna som jag vet finns. De där som jag har äran att ha lärt känna, främst via Twitter, #skolvåren och det utvidgade kollegiet. De där som jag stött på något enstaka exemplar av i levandes livet i stadsdelsområdet där jag bor. Vågar jag hoppas att sonens nya mentor kan vara en sådan? Jag vill så gärna. För jag vet hur fantastiskt bra skoltiden kan vara för en ung människa.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag vet också hur fantastiskt hemsk skoltiden kan vara för en ung människa. Jag vet hur skoltiden varit hittills för mina båda barn, och jag kan se att det finns förbättringspotential för dem båda. Ingen av dem har – som jag ser det – upplevt det där WOW-iga som man som ung människa KAN uppleva under sin skoltid.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag önskar att det kommande året blir ett WOW-år för dem båda. Ett år där de utmanas, uppmuntras och uppmanas att utvecklas, att bibehålla sin nyfikenhet, sin iver att lära, lusten att ställa kluriga frågor, att nå insikter om världen vi lever i och i hur de själva fungerar. Och kanske framför allt, att de inte lär sig att anpassa sig så till den milda grad att de tappar bort sig själva på vägen.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag kommer finnas här och stötta, puffa, peppa och på alla sätt och vis försöka dra mitt strå till stacken. För jag önskar dem en fantastiskt bra skoltid! Dessutom är inte ”mitt strå” enkom till för mina egna barn, utan för alla elever på skolan.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag hoppas att även du finns där för dem, och alla andra unga människor som börjar skolan i dagarna. För det krävs en by för att uppfostra ett barn, som det afrikanska ordstävet lyder, och det är vi som bor i byn. Du. Och jag. Oavsett vilken relation vi har till dem, så har vi alla ett ansvar för varandra och det gemensamma. Om jag drar mitt strå till stacken, drar du ditt då?