Om detta vore din vardag?

Tänk dig att du går till arbetet en måndagsmorgon. Det är en helt vanlig måndag och du är på väg till jobbet. Du har dock inget personalrum direkt, utan får hålla till på en öppen yta och i korridorerna. Du har ett litet skåp där du kan låsa in din laptop, din mobil och annat arbetsmaterial. Du jobbar i totalt fjorton olika projekt samtidigt, med elva olika projektledare. Alla kräver att just deras område ska ha högsta prioritering och någon samordnande chef som kan prioritera mellan dem finns inte, utan det får du göra själv. Dessutom har inte projekten en given lokal att arbeta i utan det kan variera från gång till gång. Du får inte använda mobilen och ibland inte din laptop heller. Dessutom jobbar du bara fyrtio minuter i varje projekt innan du ska ner till ditt skåp igen och hämta nytt arbetsmaterial för nästa projekt.

Så skriver Björn Flintberg i boken Kraschen, och fortsätter:

Såhär ser få arbetsplatser ut, men ganska många skolor fortfarande. Det finns kanske inget viktigare vi kan göra för vårt lands framtid än att se till att ha en bra, modern skola som tar tillvara digitaliseringens möjligheter, behovet av kreativitet och entreprenöriellt tänkande och hjälper unga människor att bygga sin egen drivkraft.

När jag läste det där så hajade jag till. Björn hjälpte mig få precis det perspektivskifte som kan flippa en tanke, och öppna för en helt ny upplevelse med djupare förståelse. Jag älskar den typen av upplevelser. Jag är långt från en adrenalinjunkie, vilket mina vänner säkert kan bekräfta, men jag är definitivt en tankespjärnsjunkie, så tack Björn för tankespjärnet!

Vad väcker Björns text i dig? För du, liksom jag, ett tankespjärn som heter duga? Om detta vore din vardag, hur hade det varit då? Hade du tyckt om det? Utvecklats optimalt? Uppmuntrats att bli och vara ditt bästa jag?

Vet du hur det känns?

Vet du hur det känns?

Så började de fem elvaåringarna sina #talasomTED-tal på #skolvåren #afkUmeå i helgen.

Vet du hur det känns… när ens lillebror är så sjuk att du inte vet om han kommer överleva?

Vet du hur det känns… när man bara kan tre ord på svenska, ”Hej, Fröken, Leka” och man kommer ny till en klass?

Vet du hur det känns… livsöden, upplevelser, erfarenheter.

Så inledde de. Och mer. Deras lärare, deras föräldrar, och deras åhörare, publiken, och inte minst jag, berördes och rördes till tårar. Stort. Vilken upplevelse för dem. För någon ganska lätt att skriva sitt tal. Andra slet hund, för att kunna sätta ord på sin känsla, kunna beskriva erfarenheten med en röd tråd som gör att det blir en berättelse, med en början, en mitt och ett slut.

Och jag tänker igen: så mycket fantastiskt som fortgår i skolor runt om, både i vårt land, men också globalt. 

Tänk så många vars liv påverkas, till det bättre, av det som de upplever i skolan.

Men likväl, två sidor finns av även detta myntet: det finns de vars liv påverkas, till det sämre, av det som de upplever i skolan.

Det finns saker som fortgår i skolor som är långt från fantastiskt. Vikten av att våga se båda sidor av myntet, att äga – lyssna – höra – ta till sig berättelser från det fantastiska, likväl som från det hemska, avskyvärda, likgiltiga, traumatiserande. Att höra hur det känns, att befinna sig på ena eller andra sidan av myntet Skolan.

Vet du hur det känns?Vet du hur det känns… att vara en del av ett sammanhang som möjliggjort de möten som uppstått under #skolvåren:s #afkUmeå en fredag och lördag i januari 2015?

Vet du hur det känns… att se hur samtalet fortsätter, i trådar på Twitter, i Facebook-grupper, under en promenad eller över en bit mat?

Vet du hur det känns… att bevittna när någons inställning till det skolan skulle kunna och kan vara, förändras över en helg, till det positiva?

Det känns oerhört rikt. Stort. Nästan tappa-andan-stort. Så känns det för mig. Vet du hur det känns?

Adventslyft nr 9 – Dådkraft

dådkraftDÅDKRAFT. Detta vackra ord som antyder enorm inneboende energi. Ordet som Lisa Carr uppmärksammade mig på en dag i tidernas begynnelse på det äventyr som kallas #skolvåren. Minns du Lisa?

Och det är faktiskt skolrelaterade associationer jag gör när jag hör ordet. Jag tänker på vännerna Susanne Granat Ahlstrand och Ingela Netz. Både två har tagit plats i mitt liv tack vare #skolvåren, och när jag säger tagit plats, så menar jag det verkligen. Detta är två kvinnor som tar plats yrkesmässigt på ett sätt som fyller mig med vördnad. Det är en ynnest att se och höra hur de agerar, vad de åstadkommer och tydligheten i varför de gör som de gör.

Båda två är relativt nyblivna rektorer, fast på skolor med vitt skilda förutsättningar. Båda två har arbetat som lärare, men dessutom har de arbetat länge utanför skolvärlden. Och jag undrar jag om det är det sistnämnda som ger dem det skinn på näsan som gör att de sticker ut som rektorer i mina ögon?

Mer än något annat är de dock fantastiska människor. Deras tankeförmåga utmanar mig, deras vänskap stärker mig, deras sätt att föra sig i världen inspirerar mig. Och dådkraft, det är ett ord som de båda lever, fullt ut.

Dådkraft – personifieras för mig av Susanne Granat Ahlstrand och Ingela Netz, rektorer med skinn på näsan.
Dådkraft – vem eller vad tänker du på?

Fysiska mötesplatser

Satt och diskuterade med en ny bekantskap, och vi kom in på vikten av det fysiska rummet. Vikten av att det fysiska rummet möjliggör och hjälper till att skapa möten mellan människor.

I det sammanhanget kan jag tycka att det är fascinerande, och faktiskt en smula nedslående, hur lite vi drar nytta av forskning och kunnande kring hur fysiska miljöer kan utformas för att främja möten.

Titta på skolor – det finns skolor som är sprillans nybyggda som är mer eller mindre identiska med skolor jag gått i som har både femtio och etthundra år på nacken (nedan Videdalsskolan i Malmö, fotograferat under en ballongfärd).20131130-181249.jpgHur kommer det sig? Och vad är det som gör att jag läser om enstaka skolor som byggs utifrån en mycket medveten tanke kring det fysiska rummet, där man inte bara kör på med korridorer, klassrum, grupprum i traditionell stil. Läste för nått år sedan om en dövskola som skapat runda rum, vilket påverkade lärandemiljön och atmosfären enormt, i positiv bemärkelse.

Jag är säker på att det finns en enorm rikedom att ta av, för att kunna skapa fysiska mötesplatser som verkligen gynnar möten, oavsett om de är planerade eller spontana. Varför tar inte fler till sig dessa tankar? Vad är vi rädda för?