Sitter hemma hos Ninna tillsammans med Susanne, Susanne och Fröken Ann och reflekterar kring dagens upplevelser på #afkUmeå.
Walk n Talk under #afkUmeå längs Umeälven
Mätt på intryck, fantastiskt nöjd och faktiskt – väldigt lugn och avslappnad, och det är en känsla som hållit i sig hela dagen. Kanske har något att göra med att detta är fjärde #afkSkolvåren på fastlandet (i gott sällskap med två #afkAlmedalen), så vi har fått in vanan?
VÄRME. Jag har börjat avsluta brev och meddelanden med ordet värme. Ja, ibland varierar jag med solsken, hopp, kärlek eller tjing. Men värme är fint. Värme ger mig just vibbar av värme, av hjärta. Och då tänker jag på ytterligare två av mina vänner, som kommit in i mitt liv tack vare Twitter.
Susanne Jönsson träffade jag första gången afk på Gotland under Almedalsveckan i somras, då hon kom för att #skolvåra tillsammans med ett gäng #skolvårare. Rak. Det är ett av orden jag får upp när jag tänker på henne. För rak är hon. Inget knussel här inte. Och det gillar jag. Men framför allt lyser Susanne av värme. Hon brinner för barnen, framför allt de barn som verkligen behöver en sådan naturkraft som Susanne på sin sida. Och då fylls jag av värme och tänker att hon gör gott för barn i behov, och därmed gör hon gott i världen.
Ninna Kristiansen är också en #skolvåren-vän, som jag fick äran att krama om afk redan den allra första #afkSkolvåren som gick av stapeln i juni 2013.Och här har ni en kvinna med ett hjärta fyllt av värme. Värmen hon strålar ut är så påtaglig att jag tror många har svårt se förbi den. Och då är det nog lätt att tro att Ninna inte är en att räkna med. Men jag lovar, det är hon. Hon är värme, men hon är också styrka. Delar av hennes livsberättelse har hon delat med sig av, och när jag lyssnade till den podden, så föll tårarna på mig. Där visar hon både värmen och styrkan, dessa förmågor som hon besitter i så stor grad.
Och jag gläder mig så åt #afkUmeå 30-31 januari, för då får jag krama om dem båda igen!
Värme – jag tänker på mina vänner Ninna och Susanne, som på olika sätt är fantastiska förebilder i att bemöta världen med utgångspunkt i värme.
Värme – vem eller vad tänker du på?
Börjar landa efter Almedalen, maken påpekade att det är lite grann som jetlag. Och det stämmer fint det. Idag har jag ägnat mig åt att ta det ganska lugnt, men lite fiff och don har det blivit så jag bland annat har bockat av ett antal att-göra-saker från listan, som tex fixa boende och hyrbil för kommande utlandstripp. Skönt att få det gjort!
Dessutom trillade det in ett email från far med ett scannat klipp från Svenska Dagbladet (kolla nedre vänstra hörnet)
Det gjorde att jag började leta lite grann på deras hemsida och gjorde ytterligare två trevliga upptäckter, dels denna lista över twittrare där både #skolvåren och jag (@HERO_Respondi) platsar, och dessutom var @spirande dragplåster till #skolvårens walk n talk under tisdagen:
och dels en lite rolig artikel om Panikartade politiska twittrare som vill hamna på listor där följande text kan läsas ungefär i mitten:
”Skolan har tillsammans med jobben varit de i särklass hetaste sakpolitiska fälten i Almedalen. Under onsdagen syntes det extra tydligt, då både hashtaggen #skolanförst och organisationen Skolvåren hamnade mycket högt i SvD/Lisslys #socialavalet. Bakom ligger idogt opinionsbildningsarbete i Visby från flera intresseorganisationer på skolområdet.”
Kul att både jag och #skolvåren syns – och jag skulle vilja påstå att varken jag eller #skolvåren faller under ”panikartade politiska twittrare” med tanke på hur mycket det brukar twittras från båda de Twitterkontona i vanliga fall. Visst blir det en topp under Almedalen dock, men inte mer än under en #afkSkolvåren vill jag hävda.
För den delen förekom både jag och #skolvåren i andra listor även före och under Almedalsveckan, som jag kan blogga om imorgon. Eller inte. Vem vet!
Nöjd med dagens fiff och don är jag i alla fall, så jag klappar mig på axeln och säger ”Bra gjort Helena, framför allt att du börjar tagga ner!”. Brukar du ge dig själv en klapp på axeln ibland?
…så kommer känslan tillbaka. 
Den där förunderliga ”Har jag verkligen vara med och kickat igång det som blivit till #skolvåren”-känslan. Och det har jag. Helt sanslöst.
#afkHuddinge gick av stapeln 14-15 februari samtidigt som #skolvåren fyllde ett år. Att ett år kan gå så snabbt. Att så mycket kan hända på ett år. Som jag lärt mig saker. Om mig. Om andra. Om vänskap och om vilja att lyssna för att förstå. Om att röra runt i grytan. Om att våga utmana. Om att våga hålla fast vid det som är #skolvårens grundpelare, frågan ”Varför skola?”, trots att många många röster gör sitt för att få ner det till ett Hur eller två.
Men alltså, de där Hur:en. De kommer ändå. Det finns så ofantligt många Hur där ute. Vissa helt fantastiska, eller som Askungen säger ”alldeles, alldeles underbara”. Andra kanske är fantastiska fast jag inte förstår dem. För det är inte för mig de funkar. Men de funkar för dig. Och då är det ju fantastiska. Och sen kanske det finns några Hur som inte är fantastiska alls, Hur som inte funkar för en endaste kotte. Men jag hoppas att de är rysligt få! Kanske finns de inte alls?
Det finns dock bra många fler Hur än Varför, åtminstone är det min upplevelse. Så jag väljer att hålla fast vid Varför. Jag gillar Varför. Jag går igång på Varför. Och jag kan se hur det kan få igång andras tankar också, ibland utan att människor jag samtalar med ens ser hur deras tankar lyfter när de klättrar runt på frågan ”Varför skola?”.
Men jag gillar Hur också. Och jag har mina egna Hur. Ett av dem är att samskapa #afkSkolvåren-evenemang. Ett annat är att bjuda in till att gästblogga på skolvåren.se. En tredje att samtala med människor. Och samtal kan ske på så många olika sätt och vis, där den enda förutsättningen är att ingående parter är öppna för att lyssna. Mina Hur är förankrade i Varför. Är dina?
För dig som inte förstår vad som lockar med Skolvision, Learning is the shit eller t ex en #afkSkolvåren, för dig som säger att du vill förstå, för dig som säger att du vill veta varför människor blir fulla av entusiasm och inspiration.
Jag vill utmana dig till att om du verkligen vill försöka förstå, så kom dit. Ta dig dit och träffa de andra som är där. Samtala med deltagarna, möt dem, lyssna med en äkta önskan att förstå. Känn in vad som händer. Våga ta ett smakprov.
Hur kan du veta att det inte är något för dig om du inte testar?
Och om du testar, och upptäcker att det inte är något för dig – vad är det som säger att det därmed inte kan/får vara något för andra? Måste vi alla få inspiration, tankespjärn, gemenskap och utmaning av samma saker?
HERO - the coach 