Utvald att leva (bok 15 av 26)

”Ingenting av allt det som i fredstid sagts, skrivits och efter långa överläggningar bestämts om skydd för civilbefolkningen, gäller nu. För det är krig, främmande trupper har dig inom räckhåll och du har inga rättigheter. Man förvånas över att kloka människor lägger ned så mycket tid, arbete och pengar på att förhandla fram så verklighetsfrämmande, naiva och meningslösa dokument. Allt som händer under detta krig bekräftar att sådana konventioner inte är värda pappret de är skrivna på. Krig måste förebyggas, kan inte vinnas eller förloras, för efter ett krig finns inga vinnare, bara förlorare.”

Utvald att leva.
Jerzy Einhorn. 

Nära inpå – det är vad hela andra världskriget plötsligt blir när jag läser Utvald att leva. Har läst ganska mycket, tittat på filmer och TV-serier, som alla i någon form berör andra världskriget, både inifrån (dvs ur ett soldatperspektiv) men också utifrån, från de civilas sida. Men väldigt få av dessa skildringar (undantaget den uppenbara Anne Franks dagbok) delar perspektivet från ett ghetto. Det gör Utvald att leva. Jerzy Einhorn leder oss genom sina minnen från förkrigstiden, under själva kriget och efterkrigstiden.

Och han gör det väl. Det blir väldigt nära. Kanske för att han namnger människor, som han också beskriver, både utseendemässigt men också till sina respektive karaktärer och inte minst, deras handlingar. Både sådana som stärker och ger hopp, som handlingar som ger mig mardrömmar och förtvivlan.

”Itcie visade att även en vanlig tysk polis kunde stå emot utan att bestraffas, Lüth visade att det även bland högt uppsatta tyskar fanns starka och modiga, med mänskliga känslor, att man inte kan, inte får dra ett helt folk över en kan, döma ut ett helt folk – som tyskarna gjorde med oss. Man får inte ens döma ut alla medlemmar av ett förhatligt politiskt parti. Vi måste se varje människa som en individ […].”

Känslan av att detta får aldrig hända igen blandas alltför starkt med rädslan för att vi på sätt och vis är på väg in i precis samma inhumana svart- och vitt-tänkande i relation till våra fränder. För det är vad vi är, människan – från alla ställen, av alla utseenden, religioner, sexuell läggning osv – vi är fränder. Vi gör ihop mer än vi inte gör det. Och tillsammans blir vi starka, vilket inte minst märks när jag tar följe med Jerzy genom hans barndomsminnen. Tillsammans blir vi starka – faran är bara när vi sluter oss samman i syfte att åsamka andra skada. För även då är vi starka.

”Jag hoppas att när vi alla som överlevt Förintelsen är borta kommer ändå människor att finnas som skall ställa sig upp och säga – jag har sett en av dem, jag har hört en av dem och jag tror på vad de har berättat.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Tagen som gisslan?

Det vore så lätt.
Igår. Idag. Troligen imorgon med.
Att drunkna i det moras av hat, illvilja, missunnsamhet, misstänksamhet, rädsla, fördomar och våld som är överallt, runtomkring mig.
Varhelst jag ser, varhelst jag läser, varhelst jag går… Omringad.

Så enkelt det vore att låta mig tas som gisslan av detta.
Av hatet. Våldet. Rädslan.

Att dela vidare.
Att läsa, förfasas, fördöma.
Fastna i dramaträsket.

Det gör jag. Ibland. Minimerar mängden ilska, hat, missunnsamhet jag sprider vidare.

Att säga ”Det räcker nu!”.
Att skriva #inteerkvinna och lägga upp ett foto av mig själv på Facebook.
Att hålla Förintelsen i åminnelse och högt och innerligt ropa ut ”Aldrig mer!”.

Jag gör allt det där också. Ibland. Markerar, säger ifrån, tar ställning.

Till vilken nytta? Gör det skillnad? Leder det till det jag önskar se mer av?kärlekHjärnan fungerar så att det som vi lägger fokus på, det vi uppmärksammar och ständigt återkommer till, det uppfattar hjärnan som viktigt. För mig är kärlek, medmänsklighet, generositet, omsorg och respekt, värme, glädje, livslust och en tro på välviljan viktigt. Så vad föder jag min hjärna med? Vilken kosthållning har jag, på det mentala planet? Vilken mental kost bjuder jag mig själv och min omgivning på? Väljer jag hatet eller kärleken, rädslan eller medmänskligheten, misstron eller förtröstan?

Från otänkbart till tänkbart till…?

Läs vad Emerich Roth skriver.

Emerich Roth är en av få överlevande i Sverige som fortfarande gör sin röst höjd, då han delar sina minnen landet runt. Stefan Zablocki är en annan av de få kvarvarande från Förintelsen, och honom har jag ynnesten att känna, då han varit en vän till familjen nästan hela mitt liv. När jag läser vad Emerich säger om andra världskriget påminns jag om att Stefan sagt något liknande.

Andra världskriget

Emerich Roth uppmanar mig och dig till följande:

”Låt inte rasistiska uttalanden och omdömeslösa generaliseringar passera oemotsagda på jobbet, på festen, på städdagen eller när det nu kan vara ni stöter på dem.”

Han fortsätter att uppmana till att bilda mig, informera mig, sök kunskap, uppnå förståelse. Eller kanske oförståelse? För det är så mycket med detta som jag inte kan förstå. Inte vill förstå. Men det har hänt. Och det händer om och om igen. Kan vi bryta cirkeln? Jag tror det. Jag lever mitt liv utifrån att det går, kanske tom utifrån att det redan är så, som jag önskar det vore. Och tillsammans kan vi göra det otänkbara som blivit tänkbart otänkbart igen.

Hur landar Emerichs ord i dig?