Utvald att leva (bok 15 av 26)

”Ingenting av allt det som i fredstid sagts, skrivits och efter långa överläggningar bestämts om skydd för civilbefolkningen, gäller nu. För det är krig, främmande trupper har dig inom räckhåll och du har inga rättigheter. Man förvånas över att kloka människor lägger ned så mycket tid, arbete och pengar på att förhandla fram så verklighetsfrämmande, naiva och meningslösa dokument. Allt som händer under detta krig bekräftar att sådana konventioner inte är värda pappret de är skrivna på. Krig måste förebyggas, kan inte vinnas eller förloras, för efter ett krig finns inga vinnare, bara förlorare.”

Utvald att leva.
Jerzy Einhorn. 

Nära inpå – det är vad hela andra världskriget plötsligt blir när jag läser Utvald att leva. Har läst ganska mycket, tittat på filmer och TV-serier, som alla i någon form berör andra världskriget, både inifrån (dvs ur ett soldatperspektiv) men också utifrån, från de civilas sida. Men väldigt få av dessa skildringar (undantaget den uppenbara Anne Franks dagbok) delar perspektivet från ett ghetto. Det gör Utvald att leva. Jerzy Einhorn leder oss genom sina minnen från förkrigstiden, under själva kriget och efterkrigstiden.

Och han gör det väl. Det blir väldigt nära. Kanske för att han namnger människor, som han också beskriver, både utseendemässigt men också till sina respektive karaktärer och inte minst, deras handlingar. Både sådana som stärker och ger hopp, som handlingar som ger mig mardrömmar och förtvivlan.

”Itcie visade att även en vanlig tysk polis kunde stå emot utan att bestraffas, Lüth visade att det även bland högt uppsatta tyskar fanns starka och modiga, med mänskliga känslor, att man inte kan, inte får dra ett helt folk över en kan, döma ut ett helt folk – som tyskarna gjorde med oss. Man får inte ens döma ut alla medlemmar av ett förhatligt politiskt parti. Vi måste se varje människa som en individ […].”

Känslan av att detta får aldrig hända igen blandas alltför starkt med rädslan för att vi på sätt och vis är på väg in i precis samma inhumana svart- och vitt-tänkande i relation till våra fränder. För det är vad vi är, människan – från alla ställen, av alla utseenden, religioner, sexuell läggning osv – vi är fränder. Vi gör ihop mer än vi inte gör det. Och tillsammans blir vi starka, vilket inte minst märks när jag tar följe med Jerzy genom hans barndomsminnen. Tillsammans blir vi starka – faran är bara när vi sluter oss samman i syfte att åsamka andra skada. För även då är vi starka.

”Jag hoppas att när vi alla som överlevt Förintelsen är borta kommer ändå människor att finnas som skall ställa sig upp och säga – jag har sett en av dem, jag har hört en av dem och jag tror på vad de har berättat.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Lévinas – en introduktion (bok 9 av 26)

Lévinas – en introduktion, skriven av Peter Kemp, en kort liten bok i serien Vår tids tänkare, utgiven av Daidalos förlag, är en bok jag fick som tips på Twitter för ett par år sedan, i ett samtal med förskole- och skolpersonal om filosofi. Mina twänners djupa samtal gick mig i stor grad förbi, då de refererade till Lévinas och andra filosofer, som jag aldrig ens hört talas om. Det gjorde mig nyfiken, så jag beställde boken, som sedan stått orörd i bokhyllan. Tills nu. Nu har jag läst den, men kan inte direkt säga att jag känner mig så mycket klokare. Måhända är det enkom ovana – men det här sättet att i komplicerade termer metaanalysera vad en filosof anser, ofta i relation till vad andra filosofer anser… blir mest svårt. Svårläst och svårförståeligt. I bokens slutkläm finns en av Lévinas egna texter om kärlek med, och den har jag lättare att ta till mig än analysen av texten. Vet inte riktigt vad det säger om mig, mer än att jag i läsningen av denna bok definitivt befinner mig utanför min förmåga att förstå. Och det i sig är ett ganska spännande tillstånd för mig att befinna mig i. Åtminstone under tiden det tar mig att läsa en bok på 90 sidor. Hade den varit 590 sidor lång är jag inte säker att jag tagit mig igenom den.

Vissa små guldkorn finner jag dock. Som t ex detta om livsnjutningen:
Självet har sin tillkomst i livsnjutningen. Njutningen av livet innebär njutningen av allt det ”vi lever av”. […] När man talar om att ”känna livsglädje” och att ”älska livet” handlar det om denna njutning. Den erhålls utan vidare och den lycka som upplevs är alltid lika ny, alltid oberoende av det förflutna: Ett lyckotillfälle inträffar alltid första gången. 

Men faktiskt är det allra sista sidan innehållande Peter Kemps konklusion, som jag finner allra mest givande, inte minst med tanke på det samhälleliga klimat med starka uttryck för rädslan för ”den Andre” som vi lever i just nu (min tolkning). Den Andre är i stort är vad Lévinas verk handlar om som jag förstår det. Peter Kemp skriver (min betoning i texten):
[…] Då blir längtan efter gemenskap med dem som är annorlunda till en önskan om att få kontroll över alla andra och att spegla sig i dem, och därigenom förvandlas kärleken till det Andra till hat till de främmande. 
Ställd inför detta finns det enligt Lévinas bara en sak att göra: undervisa egoisten om att han inte känner det verkliga livet, att han har berövat sin tillvaro den rikedom som mötet med den Andre ger, och att han bidrar till krig, inte till fred. 
Kanske svarar egoisten att han måste försvara sig mot tyranniet och döden genom att vara egoist liksom de andra. […] Han vill således rättfärdiggöra att han har vänt blicken bort från den förtrycktes ångestfulla ansikte och låst in sig i hem och ekonomi. 
Men den Andres ögon hemsöker honom bakifrån:
Var har du gjort av Abel, din broder?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

Besök i ett koncentrationsläger

Trots att utställningarna i nationalmonumentet Camp Vught, det västligaste av Nazi-Tysklands koncentrationsläger, är skrivet på holländska så sätter besöket stora spår i mig. Språk känns inte så viktigt, utställningens bilder och ljud, likväl som de energier som flödar där, talar direkt till mig.

Det är ett högsäkerhetsfängelse beläget på området, närmast vägg i vägg med museet. Jag undrar om det är av godo eller ondo att lägga ett fängelse på dessa marker, som under 1,5 år från januari 1943 till september 1944 hade en genomströmning av ungefär 31 000 människor. Av dessa dog 750 på området, av svält, sjukdom, missförhållanden eller för att de hängdes eller sköts.

Väldigt många fler förflyttades till andra koncentrationsläger, där de mördades. Under ett par dagar i juni 1943 fördes samtliga i lägret som var under 16 år gamla till Sobibor, där de mördades i gaskamrarna. Totalt 1260 barn och 1800 föräldrar.Monument över de som for till Sobibor

Om vi har historia på schemat i skolan för att säkra att vi lär av historien så har vi misslyckats. Första världskriget var ‘the war to end all wars’ men inte blev det så. Andra världskrigets horribla koncentrationsläger var inte sista gången för den företeelsen heller.

Genesis 37:30Gossen är icke där, vart skall jag nu ta vägen? – Gen 37:30

Varför blir det så? Hur kommer det sig att vi, som människor, kan utföra så ofantligt hemska handlingar mot våra medmänniskor?

Jag har inget svar på frågan, men känner att det inte måste vara så här. Så obotlig optimist jag är så tror jag på ett hållbart lärande samhälle, där omtanke, engelskans compassion är en mycket med framträdande egenskap i mänskliga relationer. Tänk på Barnens Eld som det åligger dig och mig att säkra att den får fortsätta brinna!

Lämnade denna hälsningen i Vught

Vad tror du? Kan vi skapa ett hållbart lärande samhälle där vi lever i fred tillsammans, allesammans?