Innovationsspiralen!

Jag är i färd med att kläcka ett nytt koncept, erbjuda en tjänst jag inte tidigare erbjudit, något som känns som en given grej utifrån min personliga och yrkesmässiga resa sedan 5-10-15 år.

Jag bubblade om detta på dagens Hyvens nätverksfrukost och fick tankehjälp av Helena Kurki som studsade fram till whiteboardtavlan och ritade innovationsspiralen som hon sen berättade insiktsfullt och inspirerande om.

Poängen med innovationsspiralen är, som jag ser det, tvåfaldig:
För det första, vikten av korta cykler (eller loopar) – att det inte är ett linjärt tillvägagångssätt som funkar bäst i en innovationsprocess, utan mer av design thinking, med iterativa design- och prototypfaser med mycket lärande som gör nästa loop än bättre.

För det andra, vikten av att inte försöka detaljplanera kommande steg alltför tidigt. Jag känner själv hur lätt det är att redan nu gå vilse bland alla möjliga Hur gällande min nya idé. Som tur är så fångar jag mig själv när jag går vilse bland Hur-alternativen, och leder mig själv hem till källan igen. Jag är precis i begynnelsen av denna process, och känner att det är mitt grundläggande Varför som jag behöver sätta, så jag grundar resten av utvecklings- och prototyparbetet på ett syfte jag kan stå för, fullt ut.

Föga förvånande är detta även temat på dagens live:

Så mycket enklare tillsammans!

Jag jobbar mycket hemifrån. Delar av mitt arbete är dessutom helt styrt av mig, på det vis att det är jag själv som avgör vad jag gör, hur mycket och när. Emellanåt är jag en fena på det där, så Upholder jag är, men…. inte alltid sörru!

Ibland (handen på hjärtat: ofta. Typ oftast!) så arbetar jag mycket bättre när jag har en deadline att arbeta mot.

Jamen enkelt, tänker du, då bara skapar du egna deadlines.

Njae, jag är nog en Upholder med en uns Obliger i mig, för det är inte så enkelt. Jag v e t ju att en egenpåhittad deadline är just egenpåhittad, så den måste vara lite mer sofistikerad för att funka. Till exempel att jag ska ha kommunicerat den, publikt eller till väl utvalda vänner. Det kan räcka med att göra ett blogginlägg om vad det än månde vara för utmaning eller uppgift jag föresätter mig, så har jag en mer skarp deadline att följa. Och då följer jag den. Oftast.

Ett gott exempel är årets bokläsarutmaning, som består av två delar. Först och främst att läsa (minst) 100 böcker under året. För det andra inkluderat i dessa 100 böcker läsa 26 svenska och dito engelska böcker som jag vid årets början redan hade i min ägo (eller till låns) och blogga om dem, varannan vecka. Detta är en utmaning som löper på och jag har inte fallit på målsnöret en enda söndag, som är veckans bokbloggsdag. Både denna och förra helgen har det varit lite på håret, men båda veckorna har jag lyckats.

Ett annat knep är att ta hjälp. Just nu har jag precis genomfört ett par timmars arbete för ett av mina hjärtebarn, och det tack vare att jag hade digitala arbetskamrater. Vi var en handfull som satt hemma på våra respektive kammare och gjorde jobbet. Var och en, utifrån eget ansvar och egen planering. Med in inledande incheckning, halvtidsuppföljning och avslutade incheckning för att summera och hjälpas åt att klappa varandra (och oss själva, inte minst viktigt!) på axeln för ett väl utfört arbete.

Hade inte detta digitala arbetstillfälle varit inbokat så hade jag i n t e just lagt dessa två timmarna på detta arbete. Jag har sovit dåligt i natt, jag kom lite sent till ”mötet” eftersom jag varit på ett Hyvens Nätverksmöte med start halv åtta, och jag har en massa annat att göra (ni vet, röja i högar, handla, hämta paket på tre olika utlämningsställen, vika tvätt, göra äppleringar, läsa veckans bokbloggsbok, blogga…. behöver jag fortsätta? Eller du känner själv hur alla de där möjliga att-göra-uppgifterna bara radar upp sig, en efter en efter en efter en inombords…). Tack vare att jag visste att det fanns ett gäng kollegor där ute i cyberrymden som jag skulle få ynnesten att jobba tillsammans med ett par timmar, så la jag allt det där andra åt sidan, drog fram datorn när jag kom hem (efter att jag kokat mig en kopp te) och satte helt enkelt igång.

Och vilken skön känsla det är, att veta att jag 1) gjorde det, 2) tagit del av och bidragit till en gemenskap med andra och inte minst 3) inte bangade på grund av en massa ursäkter utan faktiskt följde min prioriteringsordning, för det jag just gjort är viktigt, enligt mig. Så när jag skapar (och, som i detta fallet, hakar på!) arbetstillfällena, så hedrar jag mitt eget åtagande. Och det är en fantastiskt skön känsla.

Bra jobbat Helena – nu är det läge för lite välbehövlig lunch!