Under 2017 har jag och Pernilla Tillander följt Skurups Förskola i insatsen Ringar på vattnet (ESF-projektet Inkludera & Mötas), och ledorden under vårt arbete (öppenhet och att välja/sprida glädje; tydlighet och att ta ansvar; samarbete) kommer från personalen i verksamheten.

Det intressanta med värdeord och värdegrundsarbete är inte vilka ord som väljs ut – utan snarast: hur g ö r man dem? Det vill säga, i detta fallet:
Hur gör man öppenhet?
Hur väljer man och sprider glädje?
Vad innebär det att vara tydlig, och hur förmedlar jag det?
Hur agerar jag på ett sätt så att jag tar mitt fulla ansvar?
Hur samarbetar vi här? Hur gör jag? Bjuder jag in till det; tackar jag ja när jag erbjuds det?

I samband med vårens första session med den pedagogiska ledningsgruppen för Skurups Förskola, bestående av förskolechefer och enhetsutvecklare, sa Rosita Alexandersson, en av förskolecheferna: Vi kräver inte mer eller annat av vår personal än vi kräver av barnen.

Nä. Precis.
För så är det ju, eller borde vara, överallt. För barn gör som vi gör, och inte som vi säger, och därför är det just i vårt agerande som vår värdegrund visar sig. För, allt det där (öppenhet, glädje, tydlighet, ansvarstagande och samarbete, och alla andra fina, vackra, betydelsefulla ord som finns i värdegrunder och visioner runt om i landets alla förskolor) är ju sådant som förskolepersonal i stort arbetar väldigt aktivt med barnen med. Men lika viktigt – viktigare? – är hur de är med sina kollegor, med barnens föräldrar, ja, med alla egentligen?

Jag vill dock inte delegera ut ”förebildandet” till 100% till samhällsinstanser som förskola och skola. Så därför tänker jag plocka hem det till mig själv, som förälder. För samtidigt som jag mer än gärna vill att mina barn omges av fantastiska förebilder, så vill jag också vara en! För även om jag i mitt föräldraskap inte har värdeord uppklistrade på väggarna, så finns de ju där, i det jag säger, det jag gör, i det jag uppmuntrar och sätter fokus på.

Så hur är jag som förälder en god förebild för mina barn? Är jag nyfiken och frågvis? Går jag kurser, läser böcker, samtalar med människor som har andra erfarenheter och bakgrunder? Har jag bestämt mig för vad jag tror och tycker, eller är jag öppen för att ändra åsikt? Har vi ett ömsesidigt samarbete i hemmet, och hur samtalar vi alla kring det som ska bli gjort? Hjälps vi åt?

Ju mer jag tänker efter, desto fler frågeställningar väcks inom mig. Och vill jag agera förebild för mina barn, vilket jag vill, så gäller det ju att även jag lever som jag lär: Jag kräver inte mer eller annat av mig som förälder än jag kräver av barnen.